Från typ A till typ B

Framsteg sen september

2010-05-20T07:37:00.004+01:00

Kände att det var dags för en liten statusuppdatering, det var ett tag sen sist :).

I september fick jag på min fotokurs i uppgift att fota en person vi inte känner. Om jag inte minns helt fel så hade vi ett antal dagar på oss att fixa den uppgiften. Till slut övervann jag min rädsla och fotade faktiskt två personer jag inte känner (varav jag redovisade ett porträtt).

I tisdags fick jag en betydligt mastigare uppgift. På två dagar skulle jag hinna fota följande:

Tre bilder som skildrar Långholmen
Sex porträtt på personer med yrken som börjar på P (iofs inget krav att jag inte känner dom, men hur många personer känner jag som har yrken som börjar på P.....)
Tre bilder som skulle kunna användas i reklam för Stockholms fina kranvatten

Det var lite av en utmaning, om man säger så. Inte nog med att det var kort om tid, att närma sig sex personer med dessa yrken (minst sex, eftersom det ju inte är säkert att den första man frågar vill ställa upp på bild).

Sedan i höstas har jag verkligen fått lära mig att jobba mot skarpa deadlines. Det har varit otroligt nyttigt och jag har märkt att jag faktiskt klarar av det. Visserligen får jag lite synrubbningar och blir lite lätt yr när det blir så här extremt korta deadlines, men även om jag får dessa symtom så repar jag mig mycket snabbare än jag gjort tidigare. Idag känner jag inte alls av att jag har jobbat under extrem press i två dagar. STORT framsteg.

Igår när jag och mina kurskamrater hjälpte varandra att välja bilder och stötta varandra så upptäckte jag dessutom att jag inte längre jämförde mig själv och mina bilder med de andra så som jag gjort förut. Det var väldigt skönt att kunna sitta där utan att tävlingsdjävulen satt på min ena axel.

Sen vill jag även passa på att göra reklam för mina bilder som jag gjorde som slutprojekt under GFU-tiden. Den hänger till och med måndag (24/4) eftermiddag på plan 5 i Folkuniversitetets lokaler på Kungsstensgatan 45 i Stockholm.
Temat för mina bilder är stress :).

Att närma sig människor man inte känner

2009-09-02T17:47:00.003+01:00

En av uppgifterna jag fick när jag gick på Stressmottagningen var att fråga någon jag inte känner om vägen till t-centralen. När jag då fick den uppgiften kändes det helt omöjligt och jag hade enorma stresspåslag, speciellt första gången jag skulle till att fråga. Jag överlevde :).

Idag fick jag nästa stora utmaning i samma region. Till på måndag ska jag fota två porträtt. Ett på en person jag känner väl, och ett på en person jag inte alls känner. Jag ska leverera två porträtt på vardera persion, i olika ljus. Så det innebär att jag måste fråga en människa jag inte känner om den har tid att låta mig ta del av dennes liv en stund. Min lärare sa att vi skulle räkna med 20 minuter per porträtt.

När jag fick uppgiften idag fick jag förstås stresspåslag. Det var som att lärarens röst fejdades ut, blev till ett bakgrundsbrus och jag fick anstränga mig för att få fokus i nuet igen.

Jag tror att det kommer att gå bra, jag ska bara ägna kvällen åt att vänja mig vid tanken först, och att fundera på vilka ställen man skulle kunna fota på.

Jag kan.
Jag vågar.

Yoga-lärare, vår tids präster?

2009-08-29T07:16:00.002+01:00

Jag har ju börjat att gå på yoga igen. Det känns verkligen jätteskönt att ha hittat ett litet gym som har två yoga-pass i veckan som är alldeles lagom långa för mig (60 min). För er som aldrig har gått på ett yoga-pass kan jag berätta att man oftast börjar passet med att sitta på golvet med benen i kors medan instruktören pratar med lugn och stillsam röst, hur man ska tänka på andningen o.s.v. Det slog mig att instruktörerna pratar med ungefär samma tonläge och tempo som en del präster gör. Det är ju inte så att de pratar om samma saker direkt ;), men om man kopplar bort innehållet i det dom säger så tycker jag att båda sprider ett lugn omkring sig när de pratar.
Jag har funderat på om det var så att gudstjänsterna på söndagarna tidigare var ett sätt för folk att få tillfälle att slappna av och gå ner i varv. Ett tillfälle som vi, när vi inte längre går på gudstjänster lika ofta, helt har tappat. Eftersom vi kanske inte ens var medvetna om att vi gick ner i varv så söker vi heller inte nya vägar att få denna stund av nedvarvning.
Nu menar jag inte att alla ska börja gå i kyrkan, utan vi kanske borde ta oss tiden, och ge oss tiden, att få en stund för oss själva där vi kan slappna av och gå ner i varv, utan att behöva tänka på allt som "måste" göras. Sen om det görs på ett yoga-pass, i kyrkan, under en promenad i skogen spelar mindre roll.

Ledig

2009-07-09T10:55:00.002+01:00

Nu var det onekligen ett tag sen jag skrev något. I princip så har inte mycket ändras. Mitt humör har gått lite upp och ner (så nu provar jag lite Rosenrot för att se om det kan ändra på något). I princip tror jag inte på Rosenrot, och jag ogillar starkt en del av reklamen som är för den produkten, men jag kände att jag var tvungen att pröva något. Nu när jag har gått på semester så har mina värmevallningar kommit tillbaka. Jag som har varit i princip förskonad från det under en tid (trodde att mitt ökade intag av soja hade med saken att göra) får nu värmeanfall både dag- och nattetid igen. Bara att härda ut.

En annan sak som har hänt är att jag har tagit tjänstledigt från jobbet. Efter min semester/föräldraledighet kommer jag således inte att gå tillbaka till jobbet utan istället börja en fotoutbildning. Såg i går att min kurs är fulltecknad, så nu borde den verkligen bli av (har inte fått någon kallelse än, så lite nervöst har det varit eftersom den andra kursen som går parallellt har blivit fullbokad).

På kurs

2009-03-30T18:40:00.002+01:00

I morgon är det dags för mig att gå på kurs igen. Det är ungefär ett år sen jag senast gick på kurs och jag minns hur nervös jag var innan den. I höstas fick jag en erbjudan om att gå en kurs, tillsammans med andra kollegor på jobbet. Jag kände genast hur prestationsångesten kröp sig på. På något vis kändes det jobbigare att visa mina kunskaper/okunskaper för kollegorna än för helt främmande människor. Nu är det dags för att gå en kurs tillsammans med kollegorna. Jag känner mig inte alls stressad inför att visa mina kunskaper/okunskaper för dom. Det känns skönt att ha kommit dit.

Lite nya saker

2009-02-05T15:00:00.002Z

Jag har börjat att gå på zonterapi istället för den massage jag tidigare gått på två gånger i månaden. Tanken är väl att den förhoppningsvis kan hjälpa mig att må lite bättre och min kropp att komma tillbaka till en högre friskhetsnivå. Det finns väl en del som är skeptiska mot både akupunktur och zonterapi, men något (zonterapin i alla fall) som är så behagligt lär ju knappast vara dåligt för mig.

Sen har jag dessutom gått och köpt en spikmatta. Den ska jag försöka ligga på i 15 minuter varje dag i en förhoppning om att det ska hjälpa mig att slappna av i mina eländiga nackmuskler som fortfarande bråkar med mig. I dag när jag kom hem från jobbet lade jag mig en stund på den, och jag slumrade faktiskt till en stund. När man känner på piggarna med fingret så har man svårt att tro att det kan vara skönt att ligga på mattan, men uppenbarligen så blev jag så avslappnad på den att jag kunde slumra till. Det är klart, lite trött efter jobbet är jag ju allt så det hjälpte väl till.

Barn ska ha spring i benen

2009-01-26T18:10:00.003Z

Jag får rätt ofta höra om barn i 6-års åldern som har flera aktiviteter i veckan, allra vanligast är någon form av sport. Jag är väldig restrektiv med att låta sonen börja på flera saker. Just nu är det fotboll en gång i veckan som gäller. Och jag tycker faktiskt att det räcker för honom. I bland får jag höra: "men ska han inte börja på hockey, det är ju en del av hans kompisar som spelar där". Näe, jag tycker faktiskt inte det. Om det var så att han verkligen, verkligen ville det så skulle jag givetvis låta honom prova det. Men han skulle faktiskt få lov att välja bort fotbollen (om han efter prövotiden ville fortsätta med hockeyn).

Varför är jag nu så rabiat på det här med att hålla nere antalet aktiviteter. Jo, dels förstås för att själv tycker att det är jobbigt att hinna med flera. Jag ska hinna med att andas lite i veckorna och jag tycker faktiskt att sonen också ska få ha den möjligheten.

När jag vid ett tillfälle pratade om det här med en bekant fick jag höra att den sonen hade så mycket spring i benen så han behövde hålla på med tre olika idrotter. Det är väl jättebra att ha spring i benen. Inte ska vi trötta ut våra barn genom att skicka iväg dom på olika idrotter. Låt dom ha spring i benen och släpp ut dom på tomten och låt de använda den energin till att leka istället.

I ett annat fall var det scouterna som var den aktivitet nummer två. Den mamman tyckte att det inte var så farligt med två aktiviteter, det var ju bara en som var sport. Men jag tycker faktiskt inte det är någon skillnad. Det är ändå en tid som ska passas, det ska planeras, packas och skjutsas iväg. Barn behöver också ha egen tid att använda till lekar och för att utveckla sin fantasi. Inget ont om scouterna eller någon sport.

Om vi lär våra barn att man ska ha två eller tre aktiviteter i veckan redan i unga år, hur kommer de att bli som vuxna? Kommer de att ha svårt att göra ingenting. Måste de hela tiden ha något att göra och missar på så vis viktig tid att återhämta sig? Låt bli att lära våra barn att stressa och göra tusen saker. Risken är att de lär sig de tids nog, men låt de få ha den här tiden för sig själva.

Livspussel

2009-01-13T06:06:00.002Z

I söndags såg jag slutet på programmet "Dokument inifrån - Livspusslet". Enligt tablån hos svt så handlar programmet om följande: "Pressen från jobbet äter sig in i varje del av vardagen. Allt fler har svårt att hitta balansen mellan arbete och fritid. Blev vi lurade av drömmen om det flexibla arbetet?".

Jag såg bara sista halvtimmen, men det jag såg där gjorde mig intresserad av att även se de första 30 minuterna. Repris klockan 15:55 den 15/1 på svt 2.

I svd skriver Kristin Lundell en kolumn som delvis handlar om programmet.

Egokick

2008-12-19T08:56:00.004Z

Tänk att man är så svag för att få beröm. Visst är det bra att jag kan ta åt mig och bli glad av få beröm, frågan är ju bara hur mycket det "ska" påverka en.
Orsaken till berömmet? Jo, jag har börjat ladda upp bilder på iStockphoto, och den senaste jag fick godkänd där har faktiskt fått betyg av två personer. Två femmor! Superkul att få positiv feedback på sina bilder.
Nyfiken?
Se här:

Min portfolio

Dela med sig av kunskap

2008-12-12T11:17:00.002Z

Jag har ett dilemma. Jag tycker att det är kul att dela med mig av min kunskap (t.ex. inom fotografering), men sen när jag väl har gjort det så känns det lite jobbigt att den andra personen har samma kunskap som jag. Jag har svårt att hantera att andra lär sig och "kommer ikapp" mig. Det känns som att jag då måste lära mig nya saker, så att jag hela tiden ligger ett steg före. Speciellt jobbigt blir det ju då när det är en relativ nybörjare som jag hjälper, de suger ju oftast upp saker som svampar på ett annat sätt än själv.
Svårt att hantera konkurrens (som iofs bara finns i mitt huvud), svårt att låta bli att jämföra sig med andra.

Lite lågt blodtryck

2008-10-27T06:26:00.004Z

Sen en liten tid tillbaka har jag upplevt att det är jobbigt att stå upp. I går mätte jag mitt blodtryck, det var 112/70. De siffror jag har hittat på nätet säger att mellan 90-100 (övre tryck) kan anses som lågt blodtryck. Det kan ju förklara att det är jobbigt att stå still en längre stund. Nu vill det bara till att jag höjer trycket. Min vardagsmotion som den är räcker tydligen inte till. Till att börja med ska jag nog plocka fram det lilla gympapass jag fick från KI när jag gick på kroppsmedvetandeövningar där. De tar ungefär 10 min att köra och så slipper jag ut i höstrusket om kvällarna (lite lat och bekväm är jag allt :)).

Jag gjorde fel

2008-10-20T18:57:00.002+01:00

Så idag kom då det oundvikliga första felet. Fast det blev inte så där traumatiskt som jag trodde (och fasade inför tidigare). När jag väl fick möjlighet att testa min kod så upptäckte vi (för jag fick hjälp) direkt att jag hade klantat mig när jag skapade select-satsen som skulle hämta upp data från databasen, så det bidde inget resultat. Som tur var så var det ett sånt uppenbart fel, för jag förstod ju direkt vad som var galet. Så det var bara att gå tillbaka till den egna datorn och göra om och rätt.

Det gick till och med bra att erkänna det på morgonmötet som vi hade i morse. Jag skämdes inte det minsta, eller försökte komma med undanflykter.

Halleluja, det finns kanske hopp om att jag kan bli bra (==frisk, normal) :).

Tillit

2008-10-10T08:18:00.002+01:00

I boken jag läser nu handlar det en del om tillit. Att våga känna tillit till andra, och att man då växer som människa och låter andra spegla sig själv. Genom att se sig själv via andra så ser man en mer realistisk bild av sig själv, och inte den kanske snedvridna bild om hur värdefull man är som människa.

Det är svårt att våga känna tillit till andra människor om man inte är van vid det. Det är svårt att våga börja känna tillit till andra, att våga öppna sig, våga visa sig sårbar. Mitt första steg tog jag nog när jag gick till min chef och berättade hur jag mådde. Det som jag tidigare har beskrivit som att det var att falla lite grann och inte veta om någon tar emot, och när.

Bättre sömn och nytt rum

2008-10-07T05:58:00.002+01:00

Jag vet inte om det är Johannesörten eller det faktum att jag lägger mig tidigare om kvällarna, men jag tycker att jag har fått godare nattsömn sen jag började äta Johannesörten. Jag tänker inte försöka mig på att analysera vilket av dom som betyder mest utan fortsätter med båda delarna för att fortsätta denna goda trend. Visserligen har jag fortfarande lite svårt att somna, men det är ändå bättre än förut.

I går var min första dag tillsammans med mitt nya team i samma rum. Det var ovant med alla dessa intryck, folk som rörde sig, flyttade sina grejer, annat folk som kom in och pratade bara för att vi bytt rum. Sen har jag uppenbarligen svårt att sluta jämföra mig med hur snabbt andra jobbar. Det var jättejobbigt att sitta och lyssna på hur snabbt de andra satt och knappade på sina tangentbord när jag bara satt och tittade på koden och klickade lite då och då. Men vad vet jag, de kanske bara satt och skrev en massa mail, jag kollade ju inte på deras skärmar direkt.

Sticka på tåget

2008-09-29T06:38:00.002+01:00

Jag håller på att försöka lära mig den nobla konsten att sticka. Innan mormor trillar av pinn (inte för att det ser ut att hända inom en överskådlig framtid) tänkte jag försöka suga upp så mycket kunskap av henne som möjligt. Just nu håller jag på med en klänning till guddottern. Som tur var så bestämde jag mig för att göra den i en storlek större än vad hon hade när jag började med den. På så vis har jag inte känt mig så stressad under tiden jag har hållit på med den, jag tror inte hon hinner växa ur den innan den blir klar.

Härom morgonen bestämde jag mig för att prova att sticka på tåget på väg till jobbet. Visst är det en liten varning i klassen "jag måste hålla på med något hela tiden" eller "det gäller att utnjyttja tiden till max", men jag tänkte försöka och se hur det går. Första gången var det en rejäl utmaning. Jag satte mig lite avskilt, där det finns plats för barnvagnar, för där är man inte lika synlig för hela tågvagnen. Jag ville undvika känslan av att alla tittade på mig och bedömde mitt arbete med stickningen. Eftersom jag överlevde det första försöket, utan att någon skrattade åt mig, så har jag gjort det flera gånger. Ofta är det så fullt på tåget att det känns bökigt att dra upp stickningen, men de två morgnar i veckan då jag är tidigt på jobbet så känns det lättare. Om jag övar på det så kanske jag kan ha med stickningen och sticka lite när jag känner att det funkar utan att känna press och besvikelse de morgnar det inte blev av. Klänningen är ju inte ett beställningsjobb utan helt och hållet ett initiativ från min sida, så det är bara jag själv som har krav på att det ska vara klart. Vilket iofs kan vara nog så svårt att stå emot.

Johannesört

2008-09-26T09:19:00.004+01:00

I mitt motstånd mot att ta kontakt med sjukvården för de symptom jag just nu upplever (orkar inte riskera gå dit och bara få höra att "det är stressrelaterat, ta promenader och sluta stressa") så har jag köpt på mig Johannesört. Tillsammans med vitamintabletter (för att få mer B-vitamin och magnesium) så hoppas jag att jag snart ska må lite bättre. Förhoppningsvis kan johannesörten hjälpa mig att somna lite lättare på kvällarna, och funkar inte det så får jag prova annat. Hemma har vi tagit principbeslut på att gå och natta vid 21 på kvällen. Förhoppningsvis kommer jag då att kunna somna tidigare och om Johannesörten funkar så kanske min sömnkvalitet förbättras. Sömn har ju varit ett krav för att jag ska må bättre tidigare under min resa tillbaka, så det är väl inte helt galet att tro att sömn kan hjälpa till att få bort mina nuvarande symptom.

Kyla, immunförsvar och stress

2008-09-24T19:21:00.008+01:00

Jag satte mig ner och letade lite info om det verkligen kan vara så att kylan på jobbet ger mig de symptom som jag upplever just nu, eller om det är jag själv som orsakar det (i form av t.ex. höga krav på mig själv).
Jag hittade den här sidan om immunförsvaret. Visst blir jag lite nyfiken på vilka experiment som det refereras till, men eftersom jag hellre tror på att kylan orsakar mina symptom så väljer jag att tro på påstådda experiment.
I korthet kan man säga att kylan gör att man får högre halt av adrenalin och noradrenalin medan man får en lägre halt av Kortisol i kroppen. Vad gör nu dessa hormoner i kroppen?

Adrenalin och noradrenalin - Produceras av binjuremärgen. Är stresshormon som produceras i kroppen vid kamp, försvar eller plötslig alarmberedskap, bryter ner glykogen och fett. Höjer blodsockret och blodfettsyror. Omfördelar blodet i kroppen så att musklerna får mer, medan magsäck, tarmar och hud får mindre. Blodtrycket höjs, hjärtat pumpar fortare, syreupptagningsförmågan stegras, vakenheten höjs, pupillen vidgas för att förstärka synförmågan.

Kortisol - Producerar av binjurebarken. Stresshormon. Höjer blodsockernivåerna, bryter ner muskelmassa, fett och glykogen (kolhydratdepåerna i lever och muskler). Höga halter av kortisol anses kunna försvaga immunförsvaret, hämmar uppbyggnaden av bindväv och göra matsmältningen mindre effektiv.Kortvarig kortisolutsöndring är fettförbrännande, långvarig utsöndring kan leda till motsatsen med bukfetma som följd. Sömnsvårigheter, depression och utbrändet är några symptom som kan kopplas till långvarig stress.

Om nu detta experiment har ägt rum med påvisat resultat att dessa stresshormon utsöndras är det inte så himla konstigt att jag mår lite som när jag var stressad. Lite svårare att göra något åt dock (eftersom jag tyvärr inte är expert på ventilation och således inte kan fixa värmen på jobbet).

(Källa om hormonerna: Hälsosidorna)

Nyfiken

2008-09-22T08:23:00.004+01:00

Läste just på DN att Perski ska komma ut med en ny bok. Intressant att han den här gången har en kvinnlig medförfattare, undrar just vad en vetenskapsjournalist bidrar med i sammanhanget. Jag hoppas att hon (eller båda) kan ge tips och råd om hur man undviker de fällor man kan falla i som förälder som gör barn till stressade själar. Det kanske hamnar lite under rubriken om hur man ger ett barn bra självkänsla, men det är ju inte säkert att alla föräldrar gör den kopplingen. En liten handledning om vilka klassiska repliker som man ska försöka undvika att ge sina barn vore guld värd. För inte vill jag att min son ska behöva uppleva samma resa som jag har gjort, även om den har gjort mig starkare. Det är lättare att se vad som orsakade att jag drabbades, än att låta bli att upprepa samma misstag själv som förälder.

En idé kan ju iofs vara att jag själv sätter mig ner och radar upp en del uttryck och kommentarer som jag själv misstänker kan orsaka dålig självkänsla och ökad stress. Det är lättare att komma ihåg att undvika att säga/göra en sak om man har det på pränt tycker jag (ungefär som veckoschemat jag hade när jag gick i gruppterapin).

Kallt på rummet

2008-09-10T06:56:00.003+01:00

Jaha, så var man tillbaka på jobbet igen då. Jag har nog fortfarande lite ont i kroppen (==ryggraden), men jag har lite svårt att avgöra om jag är sjuk lokalt i tiden eller om det är så att jag inte mår bättre än så här. Hur som helst så blir det ju inte bättre av att det är 17.7 grader på rummet när man kommer till jobbet. Visserligen var dörren in till mitt rum stängt och efter att den har fått stått öppen i ungefär en halvtimme så har värmen gått upp till hela 18.2 grader.

Rekommenderad värme på rummet är minst 20 grader enligt Arbetsmiljöverket. Jag vet att de har haft svårt att få ordning på ventilationen här, men vad fasen, nu har vi suttit i de här lokalerna i snart 1,5 år. Hur svårt kan det vara att trimma in ett system? Var det allra första installationen som gjordes av ventilationsföretaget, eller är det en hel vetenskap?

Jag känner mig sur, bitter, irriterad och kall, dagen kan bara bli bättre :).

Jobbigt att ta en sjukdag eller två

2008-09-09T06:52:00.002+01:00

Jag vet inte om det är en reaktion på att jag har börjat jobba igen, eller om jag bara har blivit smittad av något som resten av familjen har men igår hade jag så ont i kroppen. Jag kände det redan när jag vaknade, men tänkte att det bara var en reaktion på att jag är lite tröttare än under semestern eftersom jag har börjat att jobba igen. När jag kom till jobbet var det ca 18,4 grader i mitt rum. Kombinerat med att jag hade ont i kroppet, och det faktum att jag fryser lätt även i vanliga fall så blev det olidligt till slut. Jag satt med en stickad kofta, fleecekofta, ullkofta, fleecefilt om benen och elektrisk fotvärmare på. Ändå satt jag och frös. Efter att ha pratat med min man så insåg jag att jag nog inte var helt kry och åkte hem.

Det är lite fashinerande att jag fortfarande måste ha tillstånd av någon annan innan jag vågar erkänna att jag är sjuk och stanna hemma från jobbet. Den duktiga flickan i mig är nog inte så vilande som man skulle kunna hoppas.

En vecka på jobbet

2008-09-05T14:29:00.003+01:00

Jösses vilken vecka det har varit. Jag har varit totalt slut om kvällarna och bara legat i soffan efter middagen. Det har verkligen varit en omställning i att vara på jobbet igen. Ännu sitter jag i ett eget rum, men tydligen så ska mitt team få ett eget rum och då är det dags att överge mitt lilla krypin och komma ut lite mer i verkligehet igen. Jag gissar att det blir en omställning som också kommer att dränera mig på energi. Sitta i samma rum med folk som pratar, folk som går omkring i rummet och så vidare. Men vi får se när det blir, just nu är det inga skrivbord i det nya rummet, så jag behöver inte oroa mig för det än :).

I dag gick jag och fick massage en timme, det var såååå skönt. Det var som att starta om hårddisken lite, kände mig som en helt ny människa efter det. Så förhoppningsvis har jag lite mer ork ikväll.

Tillbaka till verkligheten

2008-08-31T16:24:00.004+01:00

Så är min semester slut. 8 veckors härlig ledighet är till ända. I morgon är det dags att masa sig iväg till jobbet igen och det är utan att jag fasar lite för det. Jag känner mig nämligen inte ett dugg piggare nu än för 8 veckor sen. Snarare så har jag fått tillbaka en del symptom den senaste tiden. Jag har svårt att somna, vaknar om nätterna, fryser och svettas om vartannat, tappar ord, upplever att jag har en stark puls (eller snarare att hjärtat slår hårt).

Jag har försökt att inte göra så mycket de dagar jag har varit hemma själv på semestern, men jag undrar om jag inte har varit tillräckligt slö trots allt. Jag har jobbat en del min min del av antologin som jag har jobbat med i drygt 10 månader och det har iofs krävt viss hjärnverksamhet. Jag har tagit en promenad med stavar varje dag, jag har försökt hålla det till 30 minuter för om jag har gått längre än 40-45 min så har jag kännt att det har dränerat mig på energi allt för mycket.

Det ska bli mycket spännande att se hur det går att vara på jobbet i sex timmar i morgon.

OS på högvarv

2008-08-21T08:29:00.002+01:00

Jag har ju förmånen att ha semester nu under OS och har noterat en viss skillnad i de olika sändningarna. SVT kör lite snabba klipp, byter sport så fort det inte händer något på just den arenan (åtminstone på SVT 1, 24:an är lite mer statisk). Om jag slår om till Eurosport så får man faktiskt se det som händer mellan loppen. Som nu när det är kanot på Eurosport. Man får se det som händer mellan heaten också, när de paddlar runt lite och sen intar sina startpositioner. Först blev jag stressad och tyckte det var drygt att behöva sitta och vänta på starten, men sen insåg jag att det var ett sjukt beteende att tänka så. Så nu försöker jag istället att njuta av att man faktiskt får se förberedelserna och låta bli att zappa vidare till någon annan kanal.

Tröttsamt med schema

2008-08-15T09:21:00.003+01:00

Det här med att göra upp planer för dagen är jag något av en specialist på, och jag har funderat lite på det. Det är inte att jag gör upp en plan som gör mig trött (möjligen att jag får lite stresspåslag om jag stoppar in lite för mycket grejer), utan det är det att jag sedan hela tiden reviderar den. Planen är ju tidsbestämd och om jag märker att en sak drar ut på tiden så måste jag planera om dagschemat. Och det kan jag gör i princip hur många gånger som helst. Stresspåslaget jag eventuellt får av att ha många saker inplanerade kan givetvis också göra mig trött, men det är lite olika angreppssätt på dessa två tröttheter. Om jag först får stresspåslag så kan jag t.ex. få stickningar i kinden och synrubbningar. De här symptomen kan pågå ett tag innan jag sen blir trött. Om jag blir trött av att uppdatera mitt schema så sitter tröttheten mera i hjärnan direkt, utan att jag får några andra symptom än att jag dräneras på energi.

Artros i käken

2008-08-07T12:28:00.003+01:00

Om man är den typen som oroar sig för sjukdomar så ska man inte börja bläddra i böcker som handlar om just sjukdomar. I mitt fall började jag bläddra i en bok om reumatism hemma hos en vän. Jag hittade en sida där det fanns en illustration som visade i vilka leder man kan få artos (i jämförelse med vilka ställen man får artrit). Jag blev lite förvånad när jag såg att man kan få artos i käklederna. "Ja, man kan få artros i alla leder", får jag till svar när jag nämner detta faktum. Väl hemma igen googlar jag lite på artros i käken och hittar följande sida om det hela.
Den senaste tiden har jag märkt att det knastrar när jag äter viss mat. Att jag sedan flera år tillbaka använder bettskena gör att jag snabbt drar slutsatsen att jag ligger i riskzonen för artros i käken. Med tanke på att jag redan har fått det konstaterat att jag har artros under ena knäskålen känns det inte helt off att jag kan åka på artros på flera ställen. Jo, jag vet, det var inte i knäleden (om jag minns förklaringen rätt), men ändå. Ingen idé att gråta över spilld mjölk, istället tänkte jag försöka mig på en del övningar jag hittade för att försöka göra det bästa av situationen (om det nu är så att det är artros). I bästa fall så motverkar det att jag får artros, och har jag riktig tur kan jag bli av med den spänningen som jag har i käken och som är så nedrans svår att bli av med. De flesta andra muskler kan jag "kommendera" att slappna av, men käken är hittils svårast att slappna av i.

Att bry sig för mycket om andra

2008-08-06T15:44:00.003+01:00

När jag läste den här artikeln kunde jag inte annat göra än att nicka igenkännande. Jag är specialist på att komma ihåg när andra fyller år. De senaste året har jag jobbat för att åtminsone låta bli att ha den informationen i huvudet. Just nu tränar jag på att "bara" ha det uppskrivet i kalendern. Nästa steg är att låta bli att påminna när folk har namnsdag (det är inte alla i min närhet som firar sånt).

Vad är att göra ingenting?

2008-08-04T11:30:00.002+01:00

Vad är att göra ingenting? Är det att sitta på en stol och titta ut i tomma intet? Eller att ligga på sin säng och titta i taket? Eller är beror det på vad man vill uppnå med att göra ingenting? Om jag är alldeles trött i hela huvudet och inte kan följa en text i en bok, är att göra ingenting på en annan sak än om jag mår bra? Om jag har tänkt att göra ingenting en hel dag, är det då ok att sätta mig på altanen och sticka samtidigt som jag dricker en kopp kaffe? Spelar det någon roll för någon annan än mig själv vad jag i detta nu definierar vad det innebär att göra ingenting? Om jag är en person som ska lära mig att inte göra tusen saker på en gång, lära mig att sitta ner och inte göra någonting, behöver jag då gå till det extrema och verkligen bara sitta på min stol och titta rakt framför mig och bara bekämpa mina infall till att påbörja nya saker hela tiden.

Jag behöver nog jobba lite med att sluta hänga upp mig på hur jag ska definiera olika saker hela tiden. Jag behöver öva på att bara glida med i tillvaron. Njuta mer. Av livet.

Avslut

2008-07-02T19:42:00.004+01:00

Att avsluta saker är viktigt. Det är då man kan luta sig tillbaka och unna sig en stund av vara nöjd. Nöjd med att man har påbörjat något, och nöjd med att ha avslutat det. Att hålla på med flera saker på en gång försvårar ett avslut. Man känner sig liksom aldrig riktigt färdig, eftersom man alltid har något kvar att göra. Det är kanske därför en del kvinnor går upp i stressnivå när de kommer hem från jobbet för att ta hand om hem och familj. Det är liksom ett projekt som man aldrig blir klar med. Hur många maskiner med tvätt man än kör en kväll så kommer det alltid att finnas mer smutstvätt ett par dagar senare.

Första uppgiften klar

2008-07-01T08:19:00.002+01:00

Puh, efter att ha återställt allt efter mitt tidigare misstag så är nu min första uppgift klar. Det känns riktigt skönt faktiskt. Vad som också känns skönt är att jag redan har fått uppgift nummer 2. När jag läste uppgiften så fick jag inte alls samma stresspåslag som när jag läste uppgift nummer 1 första gången. Så förhoppningsvis så är det en positiv trend :).

Mitt första misstag

2008-06-26T08:30:00.002+01:00

Ja, det är väl inte hela sanningen, jag har ju gjort misstag även tidigare. Men igår innan jag gick hem gjorde jag mitt första misstag i min nya roll på jobbet. Samtidigt som det känns lite jobbigt så var det rätt skönt att det kom. Jag är ju, har jag fått lära mig, inte en perfekt människa utan även jag kan göra fel. Så på så vis är det skönt att ha det här felet gjort så har jag det gjort. Jag har haft lite ågren över när mitt första misstag skulle komma, hur lång tid det skulle dröja och hur det skulle kännas. Nu har jag klantat mig, hittils har ingen vare sig skrattat åt mig eller gett mig sparken. Så det går kanske att göra fel och sen våga stå för dom :).

Skrika till ett annat rum

2008-06-25T10:04:00.003+01:00

En sak som jag stör mig lite på är när folk är i ett annat rum och vill prata med mig. Istället för att komma in i mitt rum, alternativt be mig förflytta mig till det andra rummet, så skriks det istället. Så himla ont om tid eller stressigt är det sällan att man inte kan ta sig den tiden det tar att förflytta sig innan man börjar prata.

Uppdatering:
Jag vill bara förtydliga att det inte bara är hemma hos mig som detta sker. Även hemma hos bekanta uppstår detta fenomen ibland. Jag är inte heller guds bästa barn, jag skriker också mellan olika rum.

"Behöver du hjälp med något?"

2008-06-18T11:24:00.002+01:00

Varje dag klockan 9 har jag morgonmöte med mitt team på jobbet. Då ska alla redovisa för vad de gjorde igår, vad de planerar att göra under dagen samt om de har problem med något som de kan behöva hjälp med. Nu har mitt team reducerats till att bara vara jag och en till (plus projektledaren) och därför går dessa morgonmöten rätt snabbt. Att under detta möte få frågan: "Behöver du hjälp med något?" är lite grann av en utmaning för mig. Min (o)vana trogen så tolkar jag in alldeles för mycket i den frågan. Jag tänker t.ex. att min projektledare (som är den som ställer frågan) tycker att det går alldeles för långsamt för mig med mina uppgifter, att min projektledare tycker jag är en korkad testare som inte borde hålla på med kodning osv osv osv. Nu är min projektledare en väldigt trevlig person så jag vet ju, egentligen, att det är inte det som avses. Frågan är bara en del av själva protokollet för hur våra morgonmöten ska gå till. Ändå känns det väldigt jobbigt att säga "ja, jag behöver hjälp". Att erkänna att jag inte klarar av något helt på egen hand känns som ett nederlag. Så det blir så att jag säger "nej, jag behöver ingen hjälp. Jag provar lite själv och hör av mig om det inte går bra". Sen efter att ha pulat en stund med koden går jag och frågar en annan utvecklare om hjälp (en som inte sitter med på mina morgonmöten).

Det kanske ska bli min uppgift på morgondagens möte (för även om jag försöker vara optimist så är jag tveksam till att jag har löst alla problem tills i morgon bitti), att våga säga att jag behöver hjälp. Bara för att se vad som händer. Förmodligen händer ingenting :).

Egen tid

2008-06-17T06:28:00.004+01:00

Det är onekligen viktigt att ha tid för sig själv. Det är allt för sällan som jag kan gå omkring i trädgården och bara njuta av alla blommor. Det är alltid lite ogräs som jag ser (och som jag känner att jag måste rycka upp), någon eländig snigel som behöver förpassas till snigelhimmeln, gräs som ska klippas o.s.v. Jag har noterat en viss skillnad i mitt beteende. När jag är i "stan" så känner jag att jag hela tiden måste prestera när jag är ute i trädgården. När jag är på landet så kan jag sitta med min kopp kaffe på på trappan och bara njuta. Allra bäst är det att sitta där en tidig (allt är ju relativt, för mig är 8 hyftsat tidigt för att sitta ute) morgon och lyssna på alla fåglar som finns. Jag vet inte om den uppenbara skillnaden i antal grannar som kan iakta mig är det som spelar roll. Eller om det faktum att trädgården vid vårt lantställe just nu ändå är ett förlorat fall och det enda underhåll som görs är vattning av blommor och klippning av gräs (eller snarare mossa och lupiner som är det som växer allra bäst där).

Jag tror att Alnarp hade varit helt underbart att få komma till under min rehabilitering. Nackdelen är ju att det är en bit bort, jag kan tycka att det borde finnas underlag för ett liknade ställe här i Stockholmsområdet (vilket jag inte hört talas om, men det behöver ju iofs inte betyda att det inte finns).

Jag kanske skulle ta och göra mig en egen pauspinne. Det hade ju varit fint med en lite mer teknisk pauspinne, en som påminner en var 15:e minut eller så att jag ska ta en paus och sänka axlarna (speciellt i början av min väg tillbaka då jag var konstant spänd i axlar).

Nya arbetsuppgifter

2008-06-05T11:13:00.003+01:00

Äntligen, 6 år efter examen :), ser det ut som att jag äntligen ska få börja utveckla. Jag har hamnat i ett team med en väldans lugn projektledare så det känns tryggt. Nu gäller det bara att hålla mig lugn och inte stressa på och vilja göra allt på en gång. Bara att sätta upp miljön är en utmaning. Ju mer jag närmar mig slutet på installationen så märker jag hur jag går mer upp i varv och vill skynda på ännu mer så att jag blir klar. Sen har jag svårt att fråga om hjälp. För hjälp behöver jag (även om det finns vackra skript att köra så fastnar jag både på det ena och det andra). Det är svårt att inte kunna allt själv från början, svårt att ha en uppstartssträcka. Men det ska nog lösa sig :).

Svårt att ta en komplimang

2008-06-02T15:36:00.004+01:00

Idag utmanade jag kylan på jobbet (ja, jag tycker fortfarande att det blåser kallt på kontoret ibland) och tog kjol och blus till jobbet. Det är inte så ofta jag har kjol, känner mig fortfarande inte riktigt bekväm i dag. Jag färgmatchade dessutom blus och skor, då de båda hade en grön nyans. Jag kände mig väldigt feminin (jösses, kjol och färmatchning på en och samma dag, risk för att bli kallad fåfäng, våp, utseendefixerad eller något annat mindre smickrande). När jag hämtade på dagis träffade jag en dagismamma som gav mig en komplimang och tyckte att jag var fint klädd. Istället för att bara tacka så drog jag dessutom till med en ursäkt till varför jag var så finklädd (som om jag inte har rätt att vara det när jag vill), att jag inte hunnit tvätta efter en helg i sommarstugan. Det här är helt klart en sak som jag skulle behöva öva på, men det blir ju lite knepigt om man inte får komplimanger så ofta (nu är jag inte svältfödd på det och jag är inte ute och fiskar komplimanger heller).

Gå barfota på grus

2008-06-01T20:53:00.003+01:00

När jag var liten gick jag rätt ofta omkring barfota på somrarna, även på grusgården. Med åren har jag väl blivit mer bekväm av mig och väljer att ta på mig sandaler när jag ska gå över grusgården. Under fötterna, och förstås även på andra ställen på kroppen, finns akupressurpunkter som bland annat är bra för att motverka stress. Det borde ju vara kanon att gå på grus för att komma åt dessa stresspunkter under fötterna. När jag nu i helgen, ibland, valde att gå barfota över gruset gjorde det fruktansvärt ont. Jag har en teori om att det beror på två saker. Dels för att mina fötter alldeles för ofta är i ett par skor när jag går på ojämnt underlag, dels för att det gör ont i mina stackars stresspunkter när de belastas. Så den här sommaren ska jag försöka gå så mycket som möjligt på grus och andra ojämna underlag för att massera mina stresspunkter under fötterna.

Ännu en artikel

2008-05-30T10:57:00.003+01:00

Så har jag, idag oxå, skummat igenom Aftonbladets nätupplaga. Idag hittade jag den här artikeln.

Skönt att läsa om någon som verkar ha "down-shiftat" utan att först ha stressat livet ur sig och familjen. Däremot blir jag lite provocerad av tipsen i rutan under intervjun. Det jag undrar över är vad man gör med den tiden man "tjänar in" genom att gå ihop med lämning till skola och träning? Använder man den tiden till att renovera mera eller till att bara softa och vila upp sig? Jag är absolut inte emot att gå ihop och hjälpas åt, det gäller bara att inte använda den tiden till rätt saker. Jag kan ju tycka att det är både mysigt, skönt och som en investering i mitt barn när jag sitter vid längs fotbollsplanen och tittar på när grabbarna tränar. Jag ser, nu för tiden får jag väl i ärlighetens namn lov att säga, inte det som förlorad tid (som jag hade kunnat lägga på något annat, som att handla mat, rensa ogräs, städa, renovera hus/trädgård) utan som livskvalitet.

Artikel i Aftonbladet

2008-05-29T11:41:00.003+01:00

Hittade den här artikeln i Aftonbladet idag.

Häromdagen pratade jag med en kompis om det här fenomenet som verkar uppstå varje vår. Så fort det börjar bli lite värme så blir helt plötsligt varje helg uppbokad med aktiviteter som man "måste" hinna med. Fester man blir bjuden på, utflykter som ska göras, hus som ska målas, trädgård som ska piffas till, och alla andra renoveringsgrejer man vill hinna med. Det är som att man ligger i startgroparna hela hösten och vintern och sen när våren och försommaren kommer så ska allt hinnas med. Helst ska det vara klart till semestern så att man då hinner njuta av allt. Eller blir det verkligen så? Eller är man då så uppe i varv och inne i ekorrhjulet att man fortsätter springa och hittar på nya saker att renovera och fixa och dona med. Sen när hösten och vintern väl kommer så är man så slut att man inte orkar ta sig för något (det kanske blir speciellt tydligt i det här landet när vädret under höst och vinter kan vara rätt grått, kallt och eländigt).
Vad är det som gör att vi börjar renovera och fixa och dona? Är reklamen, tidningarnas artiklar och fixa-själv-programmen på tv så himla bra på att trumma ut budskap som får oss att tro att om vi inte har ett hem som ser ut som i tidningarnas artiklar eller håller på med tusen projekt hemma (vi måste ju för sjutton ha något att berätta om på luncherna på jobbet) så är vi inte lyckade människor?

Vänta på tunnelbana

2008-05-26T06:36:00.004+01:00

De dagar jag hämtar på dagis är jag, nu när jag inte längre är sjukskriven, på jobbet rätt tidigt. Tidigt för mig innebär att jag tar 6.18-tåget till Tekniska högskolan. Så dags på morgonen är inte tunnelbanetrafiken så tät som den är senare under dagen. Jag inser ju att jag är bortskämd, men det är "bara" 10-minuters trafik så dags. Eftersom jag strävar efter att gå långsamt innebär det att jag rätt lätt missar tunnelbanetåget som går mot t-centralen ett par minuter efter min ankomst till teknis. Min första reaktion är att ta bussen till Odenplan och ta grön linje därifrån (i hopp om att den linjen har tätare trafik). Jag försöker erinra mig alla busslinjer in innerstan som kan ta mig till jobbet. Det är en utmaning att sätta sig ner på en bänk i tunnelbanan och bara vänta in nästa tåg.

Häromveckan läste jag en underbar Berglins-strip som handlar om ungefär samma sak. Jag hoppas jag kommer ihåg den rätt :). Paret går förbi en bil som står vid ett rödljus, föraren pratar i telefon. Den ena i paret undrar varför man alltid måste ringa någon så fort man står still, varpå den andra svarar att annars måste man ju umgås med sig själv.

Jag tror det ligger rätt mycket i det. Att man inte vill umgås med bara sig själv. Man vill hela tiden prata med andra, för att på något vis få bekräftelse i att man finns och att man betyder något.

Barns inställning

2008-05-21T07:09:00.007+01:00

Jag är övertygad om att man i redan unga år grundar hur man blir som vuxen. Vilken tilltro man har på sina medmänniskor, hur öppen man vågar vara mot andra, vilken självkänsla man får osv. Man formas både av sina vänner och av de vuxna. Jag läste en en sak i svd häromdagen.

Det jag tyckte var intressant var det som stod under "För övrigt"-rubriken. Är det bra att lära barnen den inställningen? Att man hade otur i tävlingen? Att det var någon annans fel att man inte vann? Lär inte det barnen att man inte behöver ta eget ansvar? Nu menar jag absolut inte att man ska trycka ner barnen i skorna och säga "du var alldeles för dålig, inte konstigt att du inte vann". Jag menar bara att om man lär barnen att det är otur när man inte lyckas så lär man barnen att man alltid kan skylla på andra så lär man dom inte att ta eget ansvar för hur de mår, hur de lyckas i skolan, hur de lyckas i arbetslivet och i sitt samspel med andra människor. Det är klart att man kan ha otur, men det känns lite fel att utgå från det hela tiden.

Ny artikelserie

2008-05-15T10:51:00.004+01:00

Återigen har svd en intressant artikelserie, den här gången handlar den om depressioner.

http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/psykologi/artikel_1219027.svd

En bit in i texten kan man läsa följande:
"Ett tidigt varningstecken – oavsett familjemiljö – är om man i barndom eller tidiga tonår uppvisar ett personlighetsdrag med mycket ängslan och oro (neuroticism). Andra varningstecken är om barnet drabbas av kraftig ångest, eller om barnets självkänsla är skör."

Jag tror att jag skulle kunna upptäcka ängslan, oro och kraftig ångest hos ett barn. Men hur upptäcker man att barnet har skör självkänsla? Var gränsen för hur dålig självkänsla man kan ha utan att ha ökad risk för depression senare i livet? Finns en sådan gräns? Finns det något facit för oss föräldrar i hur man kan hjälpa sitt barn? Finns det en checklista? Ska man läsa alla dessa böcker som finns på marknaden om hur man gör? Ska man köra på känn? Vågar man lita på att man själv är en bra förebild och mall? Om jag vet med mig att jag har taskig självkänsla, kommer man bara att upprepa de fel som ens egna föräldrar gjorde i uppfostringen, för att det är det enda man känner till? Eller kan man bryta spiralen?

Första dagen på kursen

2008-05-06T16:40:00.003+01:00

Jag hade svårt att somna igår och sov rätt oroligt i natt. Anledningen var ju förstås att jag började min kurs idag. Det var ett stressmoment att göra mig själv och sonen i ordning, cykla till dagis, hinna med tåget, kliva av i Liljeholmen och hitta kurslokalen (jag är inte direkt känd för att ha ett bra lokalsinne). Bara det här gjorde att jag blev lite yr i huvudet och speedad. När jag så dök upp så visade det sig att man skulle sitta parvis och programmera. Jösses vad prestationsångesten slog till direkt.
Bara att ta tjuren vid hornen och lägga korten på bordet. Vi började med den sedvanliga intervju/presentera bordsgrannen-rundan och då nämnde jag för min labbkompis att jag dels är ringrostig och dels är lätt trög eftersom jag har den historia jag har. Eftersom jag lätt hamnar i baksätet vid parprogrammering tog jag kommandot direkt vid den första uppgiften, bara för att få bort prestationsångesten.
Som tur är så är min labbkompis en lugn norrlänning så dagen har faktiskt gått bra :). Jag har vågat göra fel, vågat ställa frågor, helt utan att han har skratta åt mig eller tyckt att jag har varit korkad. Nu är jag rätt trött i bollen och ser fram emot en lugn kväll. Läraren avslutade iofs dagen med att säga att nästa kapitel är det tyngsta på hela kursen, så för att kunna förbereda mig tog jag hem kursmaterialet. Vi får väl se hur mycket jag orkar läsa :).

Ny fråga

2008-05-05T10:41:00.002+01:00

Jag ska frångå min vana att inte post fler än ett inlägg per dag. En del kanske vet att jag håller på att skriva om min utbrändhet i form av en berättelse. Tillsammans med tre andra som har gått igenom samma sak så är vår förhoppning att kunna ge ut en bok om det hela.
Nu är ju frågan, finns det intresse att läsa en sådan bok? Vad vill man läsa om när man får en sån bok i sin hand. Om inte svarsalternativena räcker så går det bra att göra en kommentar istället.

Stressad av att hinna med att njuta

2008-05-05T10:30:00.002+01:00

Idag är jag hemma hela dagen. Jag ska på kurs resten av veckan och kommer då att ha längre dagar än vanligt, så idag är jag (på inrådan av min kloke chef) hemma och laddar batterierna. Det som är lite sjukt är att jag nu, efter att ha tagit en välbehövlig sovmorgon, känner en stress av att hinna med så mycket som möjligt innan det är dags att hämta på dagis. Känner igen det sen förut: "Jag ska bara göra det här, sen kan jag unna mig att slappna av och bara njuta". Det funkar ju inte riktigt så tyvärr. Eftersom jag hela tiden ser nya saker jag "måste göra" så blir jag ju aldrig klar med det jag måste göra innan jag får sätta mig ner och slappna av. Så det bästa är kanske att jag kokar mig en kopp kaffe och sätter mig och läser min nya fototidning som kom i förra veckan istället för att göra allt det där jag "måste".

Ny blogg

2008-04-30T12:53:00.004+01:00

Eftersom jag är en person som gillar att ha tusen saker att göra på en gång (jo, jag vet att jag borde jobba med att bekämpa dessa impulser) så har jag börjat med en ny blogg:

http://www.fotosidan.se/blogs/iaktagelserivardagen/index.htm
(av någon anledning så har jag problem med att använda bloggers funktion för att skapa länkar, när jag använder mig av den så syns inte texten i min post sen. Det kanske bara är i Safari som det inte syns, men jag vågar inte chansa. Därför är inte länken klickbar).

Den bloggen handlar inte om något speciellt, utan är mest ett sätt för mig att visa bilder ur min vardag och skriva en liten text till.

Olika trött av olika typer av lärande

2008-04-16T09:54:00.005+01:00

Just nu sitter jag och repeterar Java på jobbet. Det känns som att det var evigheter sen jag kodade (och på ett sätt är det väl det, jag har inte kodat något sen jag blev sjukskriven för drygt två år sen) så det är en del att läsa och prova. Det tar inte så värst lång tid innan jag blir nästan yr i huvudet och alldeles trött av detta arbete. Jag går en photoshopkurs på distans under våren, där all undervisning sker över webben. Jag kan titta på lektionerna när jag vill och hur många gånger jag vill. Av det lärandet blir jag inte alls trött lika fort. Min man undrade om det är så att jag har lättare för att lära mig grejer som har med fotografering att göra (kursen handlar om bildbehandling i photoshop).
Jag vet faktiskt inte riktigt vad det beror på, att jag blir olika trött. Det finns lite olika teorier:

* Jag tycker att det är roligare med fotografering
* Jag har lättare för mig att lära mig saker som har med fotografering att göra
* Jag känner inte samma press att ta mig igenom photshopkursen (har ett år på mig) som jag har när jag sitter med Javan på jobbet.
* Om jag skulle jobba med saker som rör fotografering, och repetera Java på min fritid kanske det skulle bli det omvända (att fotograferingen skulle vara det tröttsamma)
* Det är hela tiden "störningsmoment" (som t.ex. folk som kommer förbi och är sociala) på jobbet och att det bidrar till min trötthet
* Programmering är mycket mer avancerat än fotografering och det är därför det tröttar mig mer

Angående världen

2008-04-12T11:58:00.003+01:00

Jag skulle vilja fortsätta lite på posten från igår. Det är inte så att jag tror att det bara var bloggarna som enkom bidrog till hjärtinfarkterna. Jag tror inte att det är så enkelt så att man kan peka ut en enda grej i arbetslivet som gör att man drabbas av en sån sak. Däremot så tror jag att det var bloggarna som var droppen. Den stress och press som de upplevde vad gällde att fylla bloggarna med information beskriver rätt bra hur man som utbränd (eller på god väg att bli utbränd) upplever sin situation. Om man, som jag, har tur så hinner man stanna och kliva av innan man dör av det. Det känns som att bloggarna har blivit ett sätt att synas och få bekräftelse. Bekräftelse som vi inte känner att vi får i det vanliga/verkliga/analoga livet i verkliga möten med människor. Att skriva på en blogg ska vara lustfyllt och kul, inte ett tvång som man gör under press, eller som enda sätt att känna att man finns till. Det gäller ju i och för sig alla saker man gör i livet.

Världen snurrar snabbare och snabbare

2008-04-11T13:55:00.005+01:00

Jag kan inte påstå att jag blir förvånad, det var nog bara mera en tidsfråga innan det hände:

http://www.idg.se/2.1085/1.154910

Det är ju ändå tragiskt att det hände. Jag undrar bara vad som ska hända innan vi bromsar upp världen lite. Med tanke på hur lång tid det tog innan miljön blev "inne" så lär det väl dröja ett antal år. Eller så går det fortare än för miljöarbetet, man kan ju alltid hoppas (även om jag inser att det är lite motsägelsefullt).

Liknande problem, olika sjukdomar?

2008-04-09T06:59:00.005+01:00

De senaste två åren har jag läst och begrundat en hel del saker. Utan att vara helt inläst och uppdaterad på allt så känns det som att utbrändhet, anorexi, bulimi, alkoholism och att skära sig (finns säkert fler jag skulle kunna räkna upp här) har samma typ av grundorsak. För att hantera denna orsak så tar individen till olika saker för att hantera (== få kontroll över) sin situation. I mitt fall blev det att jobba häcken av sig. När jag jobbade så hade jag full koll på tillvaron. Jag kunde ignorera och trycka undan hur jag mådde (det som är orsaken till att jag jobbade så hårt). Om det inte hade blivit arbetsnarkomani så tror jag att jag hade hängett mig åt att skära mig istället. (Tro nu inte att det här är ett medvetet val som man gör, det var det åtminstone inte i mitt fall.)
Min väg tillbaka är egentligen uppdelad i två sträckor (det kanske finns fler, men just nu ser jag bara två). Dels en sträcka där jag återhämtar mig och lär mig hantera stress (så att jag inte gör för mycket, tar på mig för mycket osv osv). Den sträckan har jag till största delen tagit mig igenom. Den andra sträckan handlar om att bearbeta och hantera orsaken till mitt beteende. Denna sträcka har jag fortfarande framför mig. Den sträckan kommer att bli tuff och jobbig och jag har ingen aning om hur lång tid den tar. Därför tar det emot att påbörja denna sträcka. Jag håller på att ladda upp med mod för att göra en djupdykning i den utmaningen.

Oläst mail

2008-04-03T09:51:00.003+01:00

Jag har otroligt svårt för att låta mail ligga olästa i min inkorg. Om jag kommer till jobbet på morgonen och det trillar in ett gäng mail i min inbox så vill jag läsa alla direkt. Det känns som om jag inte uppskattar, respekterar och prioriterar personen som har skickat mailet om jag inte läser mailet på en gång. Det är ju lite fånigt, personen som skickade mailet har ju ingen aning om jag är på jobbet, har min dator på eller har mailprogrammet igång. Avsändaren kan således inte veta hur lång tid jag dröjer med att läsa mailet efter att jag har sett att jag har fått det. Det är bara i mitt huvud som det snurrar fel.

Ni na ni na ni na na..... Dagens boktips

2008-04-02T06:54:00.002+01:00

Jag håller just nu på med ännu en bok av Tommy Hellsten: Barn av livet. Snart har jag kommit halvvägs genom den. Jag tycker hittils att den är mer lättläst än "Ju mindre du gör, desto mer får du gjort", men det kanske även hänger ihop med att jag kan ta in texter på ett bättre sätt nu än tidigare. Boken handlar om, och vänder sig till, människor som blev medberoende redan som barn och därför aldrig fick vara barn. Först som vuxna har de börjat leta efter barnet i sig.

Jag känner igen mig i väldigt mycket av det Hellsten skriver om och jag tror att jag kommer ha stor nytta av boken. Jag funderar på att läsa igenom boken helt en gång och sedan gå tillbaka och läsa igenom de bitar som jag känner igen mest och fundera på vad det är i mitt liv som har gjort mig till den jag är.

Att stå upp för sig själv

2008-04-01T08:02:00.003+01:00

Att backa undan och inte ta en fight, är inte det att ge upp en del av sig själv? Eller beror det på vad saken gäller? Jag vet att jag inte kan få min vilja igenom hela tiden. De gånger jag har olika åsikt jämfört med den jag diskuterar med (kanske ett beslut ska tas i någon fråga), om jag viker undan och ger efter utan att tro att alternativet som väljs är en bättre väg, trycker jag inte ner mig då? (Eller måste man inte alltid välja det bättre alternativet?) Trycker jag inte ner mig då? Förminskar jag inte mitt eget värde? Gör jag mig inte svagare inför en liknande situation? Blir det inte lättare för den andra personen att nöta ner mig och alltid "vinna" i diskussioner och vid beslutstillfällen? Visar jag mig inte svag då? Eller gör jag det till ett krig helt i onödan? Spelar det egentligen ingen roll vad jag tycker? Ska man egentligen bara glida genom livet utan att engagera sig och ha en åsikt? Är mitt behov av att ha en åsikt (och ha rätt/bestämma) bara ett sätta att synas, höras och ta plats. När jag sedan "viker ner mig", är det då som om jag har förverkat min rätt att existera?
Eller är det så att jag, även i det här fallet, är alldeles för binär. Att jag egentligen ska ligga någonstans mitt i mellan dessa ytterligheter. Att ibland stå på mig, men bara i de fall då jag verkligen bryr mig, men att inte engagera mig till max i alla frågor?

Undersökning

2008-03-31T07:32:00.002+01:00

Det är inte så många som kommenterar på min blogg, men statistiken visar att det trots allt trillar in lite folk hit. Jag är lite nyfiken på varför ni är här. Därför har jag nu lagt upp en lite undersökning där ni gärna får kryssa i hur det kommer sig att ni hamnade på just min blogg.

Öva på att störa folk

2008-03-27T09:08:00.002Z

Just nu sitter jag i ett eget rum på jobbet. Jag är inte involverad i något projekt. Således kan det bli lite väl ensamt ibland på jobbet. Det enda naturliga tillfället då jag träffar andra är vid lunchen (och går jag för sent på lunch så blir det för många människor där och alldeles för mycket intryck). Därför ska jag nu försöka att gå runt och prata lite mer med folk. Utan att känna att jag stör dom. Jag är rätt dålig på att kallprata med folk, så det är något jag får öva på. Det här kommer att bli en utmaning.

Långsam kaffemaskin

2008-03-26T11:36:00.003Z

På kaffemaskinen som finns precis utanför mitt rum finns olika typer av kaffe. När man trycker på en av alla dessa sorter så får man nymalet kaffe. Om man väljer den här sorten tar det mycket längre tid att få sitt kaffe (än om man tar t.ex. en latte som uppenbarligen inte görs på nymalda bönor). Det tar så lång tid att jag har hört folk prata om att först trycka på knappen och sen diska ur sin mugg, för att sedan ställa den i kaffemaskinen för att få sitt kaffe. För två år sen hade jag förmodligen gjort just nu. Nu ser jag istället den stunden jag väntar på att kaffet ska bli klart som en liten paus. Ett tillfälle att tänka på att slappna av i kroppen och andas med magen.

Jobba 75%

2008-03-25T11:05:00.002Z

Efter att ha funderat ett tag har jag nu bestämt mig för att gå ner på 75% (idag jobbar jag 80%). Det blir två timmar färre i veckan. Inte så mycket kan tyckas, men jag kommer att slippa mina "långa" 7-timmarsdagar som jag har två stycken av. Förhoppningsvis kommer det här att leda till att jag i det långa loppet inte tappar lika mycket energi av att vara på jobbet.

Nya arbetsuppgifter

2008-03-14T19:43:00.004Z

Eller, rättare sagt, en ny arbetsuppgift har jag fått den här veckan. Jag har blivit ansvarit för sidorna på intranätet för min avdelning på jobbet. Det drog igång i måndags med ett uppstartsmöte då en kollega från österrike drog en intro till själva verktyget vi (det är fler än jag som ska jobba med samma uppgift fast inom andra avdelningar) ska använda oss av. Introt hölls med samma tempo som vore det VM i snabbpratning. Jag blev efter ett tag rätt trött i huvudet av att försöka hänga med, men antecknade väl lite ibland för att ha något att gå tillbaka till.
Nu har jag suttit hela veckan med det där, verktyget är sjukt dåligt gjort så det tar sju evigheter att komma någonstans (verktyget verkar funka så där på macintosh (förstår inte hur svårt det kan vara att få det att funka på denna underbara dator ;)), och det är rätt kul att ha något att göra om dagarna på jobbet faktiskt. Det som är det riktigt positiva i det hela är att jag faktiskt orkar jobba mina 80% utan att komma hem och behöva lägga mig att sova. Visst, jag är trött när jag kommer hem. Jag är inget energiknippe som orkar städa, tvätta eller pyssla särskilt mycket, men jag är inte mentalt trött. Så det känns rätt bra just nu med andra ord.

Beteendestilsanalys

2008-02-21T09:06:00.010Z

I förrgår fick jag resultatet på DISK, den beteendestilsanalys som jag för ett par veckor sedan svarade på en enkät för.
Här kan man läsa mer om DISK:

http://www.ensize.se/puzzle.asp

Inte helt otippat så visade det sig att jag är mest röd (det vill säga jag är en person som driver på, vill inte bli styrd av andra och bestämmer regler). Det som var intressant var att det gula i mig ökade mycket från mitt grundbeteende till mitt anpassande beteende. Av det drar jag slutsatsen att när jag är på jobbet vill jag synas och höras mer, jag söker mer bekräftelse där, jag ifrågasätter och utmanar mer där än i andra situationer. Inte långt efter det gula kom det blåa inslaget i mig (jag gillar struktur, regler, ordning och reda, bryr mig om detaljer, rädd för att misslyckas, perfektionist).

Jag hade gärna gjort det här testet för två år sen, för att se vilka skillnader det är i mitt beteende då mot nu. Och jag gör gärna om testet om två år för att se hur mycket jag kommer att förändra i framtiden.

Jag tycker mig se väldigt mycket typ A i dessa tre grupper, om man drar de beteenderna till det extrema. Jag vet ju att jag var en person som var otroligt rädd för att misslyckas, och därför blev jag väldigt perfektionistisk (för att ingen skulle kunna hitta något fel), jag sökte hela tiden bekräftelse för att veta om jag gjorde rätt eller fel saker (och när jag inte fick det på jobbet tog jag i lite till för att locka fram en reaktion från min omgivning), jag drev på tempot, tog många beslut och inhämtade inte nödvändigtvis information från resten av mitt team innan jag tog besluten (eftersom jag tyckte att jag redan hade tänkt igenom alla möjliga scenarior och kommit fram till det bästa alternativet).

Intressant var det att läsa den tjocka lunt med papper som blev resultatet av de 10 minuters ifyllande av enkäten som jag gjorde förut.

Bakslag

2008-02-14T09:51:00.004Z

Det var väl egentligen bara en tidsfråga, jag har ju hittils inte gått upp i tid och mått bra efter det. Det smygbörjade egentligen i förra veckan, jag hade ont i hela kroppen, men kände mig bättre efter floatingen i torsdags. Den här veckan har jag gått på alvedon (jo, man kan ju tycka att det inte är så smart att tugga alvedon för att orka jobba, det är väl bättre att gå hem och kurera sig istället) ett par dagar. När jag igår tuggat i mig tre alvedon utan att må nämvärt bättre så insåg jag att det var läge att gå hem. Jag känner mig som en latmask som ligger i soffan och tittar på dåliga serier på udda kanaler. En av anledningarna till att det känns svårt att vara hemma är att jag inte känner mig tillräckligt sjuk. Visst, jag har ont i huvudet, ont i hela kroppen (precis samma känsla som när jag är väg att få feber), ont i ryggraden (också febervarning), idag har jag även åkt på lite hosta. Men jag känner mg liksom inte sjuk på "riktigt". Jag är inte magsjuk, har inte feber, inte dålig i magen, äter inte penicilin eller något annat. Det är väl den duktiga flickan i mig som inte klassar det jag har som att vara sjuk. Eftersom jag mådde på samma sätt innan jul (när det blev så där kallt på jobbet) så vet jag av erfarenhet att det kan hjälpa att vara hemma ett tag från jobbet. Jag är glad att jag inte har fått tillbaka några andra symptom (som jag fick de första två gångerna jag ökade min arbetstid). Jag försöker se positivt på det hela :).

Saker som man måste

2008-02-13T08:24:00.011Z

Varje gång jag hör det ordet får jag lite rysningar. Förmodligen för att jag under KBTn på Stressmottagningen fått lära mig att tänkta att man inte måste en massa saker. Jag tänkte ge mig på att skriva en lista över saker som man kan få för sig att man "måste". Utan inbördes ordning:

* All tvätt måste strykas
* SMS måste besvaras så fort man har fått ett
* Mail måste läsas så fort det trillat in i mailboxen
* Brevlådan måste tömmas så fort man ser att brevbäraren har varit där
* Reklam som kommer i brevlådan måste läsas
* Man måste lära sig nya saker på första försöket
* Man måste alltid ha rätt
* Man måste alltid ha en åsikt (helst en korrekt sådan)
* Man måste alltid svara snabbt om någon ställer en fråga
* Hemmet måste städas en gång i veckan
* Alla rum i hemmet måste städas på en och samma dag
* Man måste träna visst antal gånger per vecka
* Man måste hänga med i rådande inredningstrend (och såleds hela tiden renovera om sitt hem för att ha "rätt" färg på väggar, gardiner, soffa med mera)
* Man måste komma ihåg när alla fyller
* Man måste alltid komma i tid (helst lite innan utsatt tid)
* Man måste klara sig själv (dvs aldrig fråga om hjälp)
* Saker måste göras klart så fort som möjligt (om det är en sak som man gjort förut så ska man klara av att göra det fortare än tidigare gång)
* Man måste följa alla serier som går på tv
* Man måste följa alla hälsotrender som tidningarna skriver om
* Man måste sköta sina tänder perfekt (så inte tandläkaren kan klaga när man går dit på undersökning)
* Man måste vara en perfekt förälder

Blir rökare utbrända?

2008-02-11T06:52:00.001Z

Ett problem jag hade, och till viss del har fortfarande, är att jag har svårt att ta pauser. Jag liksom glömmer bort det för att jag är så inne i det hela. Visst, jag går till kaffemaskinen och hämtar kaffe (eller tevatten) lite då och då, men med tanke på att jag just nu har kaffemaskinen precis utanför mitt rum tar den utflykten inte särskilt lång tid. Det slog mig att rökare alltid unnar sig att gå ut (nu för tiden är de verkligen tvungna att gå ut, med alla rökförbud som finns) och röka ett par minuter med jämna mellanrum. Gör den pausen att de varvar ner och stressar av mer än icke-rökare? Undrar om det finns någon statistik på hur många utbrända människor det är som röker. Inte så att jag tänker börja röka bara för att ta mig i kragen och unna mig pauser med jämna mellanrum, jag är mest nyfiken.
Man skulle till och med kunna dra det lite längre. Är det så att typ A-människor generellt sätt försöker vara renlevnadsmänniskor och äter nyttigt, tränar och allt sånt man "ska" göra i en större utsträckning än typ B-människor?

Humor

2008-02-08T07:52:00.000Z

Jag har länge varit klassens clown. Alltid försökt vara rolig och vill få folk att skratta. Att skratta är bra. Frågan är bara om jag har gömt mig bakom skämten för att slippa skämmas. Har jag försökt vara rolig istället för att erkänna att jag inte förstår riktigt vad folk menar? Eller har jag gömt mig bakom skämten för att slippa erkänna att jag upplever situationen som pinsam, och skämtar bort det så man kan dölja det hela bakom ett skratt? Det har kanske varit lättare att framkalla ett skratt hos andra, än att erkänna vad jag tycker och tänker.
Jag kom att tänka på det nyss när en kollega passerade mitt rum på väg till kaffemaskinen och sa godmorgon. Jag hörde inte på rösten vem det var och blev osäker på om det var till mig kollegan sa godmorgon, eller om det var till någon i rummet brevid. I stället för att erkänna det så sa jag "man vill ju inte slösa energi i onödan och hälsa på fel person" när kollegan upprepade sitt godmorgon och frågade om jag ville kolla vem det var (när jag gick ut ur mitt rum för att gå till skrivaren).
Det var lättare att dra till med ett skämt än att säga som det var, att jag var osäker på om det var mig kollegan sa godmorgon till (för vem vill egentligen säga godmorgon till lilla mig, jag som knappt är värd luften jag andas).

Finns det någon framtid?

2008-02-07T09:14:00.000Z

Riktigt så illa är det väl kanske inte, så att det inte finns någon framtid. Men jag blir onekligen lite rädd och trött när jag läser såna här artiklar:

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=531&a=739938

Är det så att fler behöver vägga innan vi inser att vi är på väg åt fel håll? Att klimatet i samhället inte är nyttigt? Jag hör föräldrar som har jämnåriga barn med min son som har 1, 2 eller till och med 3 olika aktiviteter i veckan. Nog för att det är bra att ha intressen i livet, men måste man börja så in i vassen tidigt? Kan inte barnen få vara just barn. Alla kan inte bli Peter Forsberg eller Zlatan. Alla måste inte börja träna när de är 4, alla måste inte bli världsbäst.
Våga avstå!

Självkänsla för barn

2008-01-18T08:30:00.000Z

Först vill jag bara säga att jag tycker att det är viktigt att lära barn få en bra självkänsla. På så vis går de stärkta in i det hårda livet man har under sin barndom och tonårstid. Jag har läst en del böcker om självkänsla det senaste året och i morse när jag satt och läste lite ur en av dom vid frukostbordet så kände jag bara att jag ville kräkas. Det blev liksom bara för mycket av det goda. Det blev ännu en grej jag "måste" göra för att bli den perfekta mamman. Att i varje stund jag interagerar med min son tänka efter och säga rätt saker så att han får så bra självkänsla som möjligt. Som om jag inte har nog med att förbättra min egen självkänsla. Nog med att hinna med (och orka med) jobb, städning matlagning, nattning och allt annat som ingår i vardagen. Som de superföräldrar vi "måste" vara, vi som har förmånen att bli föräldrar nu så måste vi ju även träna våra barn att bli så "bra" som möjligt. Inte för att jag tror att det var lättare att vara förälder förr i världen (typ när jag var liten), men då var det lite andra spelregler. Då var det t.ex. accepterat på ett annat sätt att mamman (vilket det oftast var) var hemma med barnen tills de började skolan. Jag inbillar mig, kanske är jag bara naiv, att det var lättare att hinna med en bra uppfostran av barnen om man bara behövde koncentrera sig på barn och hem (och slippa överprestera på ett jobb).
Fast jag inser ju att det nog inte var så, inte hjälpte det mig att min mamma var hemma med mig och min bror tills vi började lekis. Jag har ju kass självkänsla ändå.

Frisk igen

2008-01-17T13:06:00.000Z

Jag är frisk på så vis att jag den här veckan har varit utan sjukskrivning för första gången på ungefär 2 år. Enligt sjukvården är jag frisk nog att jobba mina 80%. Själv skulle jag väl kanske inte helt friskförklara mig riktigt än. Visst tar jag mig igenom en dag på jobbet utan allt för stora stresspåslag, men när jag kommer hem är jag helt slut. Jag inser ju att jag har mer ork idag än för ett år sen, men jag är ju inte helt återställd energimässigt. Jag är glad att jag orkar hämta på dagis, spela lite memory med sonen och sedan laga mat. Jag är otroligt glad och tacksam för att jag har kommit så långt. Men det är fortfarande långt kvar till att ha krafter kvar till att göra mer än så.
Tidigare i veckan hade jag mitt årliga utvecklingssamtal med chefen. Det var dags att tala om kort- och långsiktiga mål för mig. Mitt långsiktiga mål blev att om 1, 5-2 år vara tillbaka så mycket i gängorna att jag orkar jobba 80% och sedan komma hem och fungera som människa även på kvällen. Jag vill faktiskt kunna orka att dra igång en tvätt en vardag och inte vara tvungen att spara all tvätt och städ till helgen. Nu kanske någon tänker "men din man då, kan inte han göra sånt då". Visst kan han det. Han drar rätt stora strån till stacken. Städningen kan jag nog tänka mig att spara till helgen (eller skita i helt), men jag har lite svårt för att gå till jobbet med smutsiga kläder (och att skicka sonen till dagis i smutsiga kläder). Jag vill själv kunna välja om jag vill tvätta en vardag eller spara det till helgen. Inte bli tvingad till att spara det till helgen på grund av att krafterna tryter, kväll efter kväll.

Öva på att förlora

2008-01-12T11:47:00.000Z

Som typ A-människa kan man ha väldigt svårt för att förlora. Det enda sättet att sluta vara en dålig förlorare är att öva på att förlora, att vänja sig vid det så man kan öva på att behärska sig. Ett tips att öva är att spela memory med en 5-åring. Till skillnad från en 4-åring så har en 5-åring mer utvecklat bildsinne och kan vara riktigt duktig på att komma ihåg var de olika paren finns. Om man, som jag, har lite försämrat minne efter en utbrändhet så är det väldigt lätt att förlora mot en 5-åring. Jag kan max hålla 3 kort i huvudet, sen blir allt en enda röra. En 5-åring har betydligt bättre minne än så (åtminstone den 5-åring jag spelar mot). Det kan verka lite fånigt att öva mot en 5–åring, men det kan faktiskt vara så för en del extrema typ A-människor att de verkligen inte kan förlora mot barn utan att gå i taket. De vill, till varje pris, vinna varje gång de spelar. Av just den anledning är det väl i och för sig bra om barnet som du spelar mot även får spela med andra, så att barnet får känna på hur det känns att förlora ibland också.

Vänta 20 minuter

2008-01-09T07:44:00.000Z

Jag har hört någon säga att man ska vänta 20 minuter efter att man har gått upp innan man verkligen bestämmer sig för hur man mår. Tydligen så tar det ungefär 20 minuter innan kroppen har vaknat helt. Ibland när man vaknar kan det kännas riktigt hopplöst, både mentalt och fysiskt, och kanske inte så meningsfullt att kliva upp ur sängen. Det man (i alla fall inte jag) vill höra då är: "du mår nog bättre bara du går upp". Jag har ju ingen lust att kliva upp ur sängen. För mig är det lättare att tänka, ok, just nu mår jag skit, nu går jag upp, äter frukost och väntar 20 minuter och ser hur jag mår då. Mår jag fortfarande skit då så är det ok att det här är en dag då jag mår lite sämre.

För övrigt är det underskattat hur skönt det är att ligga och dra sig i sängen på morgonen. Det är också någonting man kan öva på, att ligga kvar i sängen och göra ingenting (det vill säga, inte kasta sig upp, på med morgonrocken och sen börja beta av alla saker man "måste" hinna med under dagen. Det är ungefär samma övning som att sitta kvar vid middagsbordet trots att man har ätit upp.

Semester = vila?

2008-01-08T12:46:00.000Z

Den här veckan har jag semester, helt själv. Det innebär tid för mig att ta det lugnt, göra det jag själv vill, inte behöva ta hänsyn till andra (så länge jag är ensam hemma i alla fall). Problemet är bara att det inte är så himla enkelt. När jag vaknade i morse så började jag planera hur mycket jag skulle hinna med, vilka julgrejer jag skulle hinna rensa bort o.s.v. Det slutade med att jag gick i lite spinn och blev trött i huvudet. Att det ska vara så svårt att träna bort alla dessa "måste hinna med"-grejer som jag har inprogrammerat. Antar att det blir en övning i sig, att bara vara hemma och göra så lite som möjligt. Det är rätt intressant hur man kan förändra sig, jag har alltid sett mig själv som en rätt lat person, gillar att göra så lite som möjligt. Undrar just när jag började stressa upp mig.

Alltid redo

2008-01-07T08:17:00.000Z

Det är nog en rätt bra beskrivning på hur jag känner mig. Alltid redo. Så fort någon nämner något som kanske borde göras (vare sig det är på jobbet eller hemma) så tänker jag "men det kan ju jag göra" eller "lika bra att jag gör det då". Ibland sker dessa tankebanor även i kombination med känslor som att det är mitt fel att det inte redan är gjort. Jag tror att en anledning till att jag tar på mig att göra såna saker är att jag behöver en klapp på axeln och någon som säger "bra gjort". Problemet är ju bara att det inte är någon som gör det. Folk kan ju inte gå omkring och ge beröm till alla i sin närhet hela tiden, då skulle de ju knappt hinna med något annat. Det som är det dumma med att ta på sig såna saker är att folk anpassar sig till att jag hela tiden gör såna saker, förmodligen rätt omedvetet dessutom. Allt det här blir ett jättelikt störningsmoment för mig. Dels stör jag mig på att jag automatiskt tar på mig såna saker och gör dom, dels att folk gör såna kommentarer i min närhet. Att säga att en sak ska göras mer än en gång tolkar jag som gnäll. Till slut blir jag så jäkla irriterad på att höra samma sak flera gånger att jag gör det bara för att slippa höra på "gnället". Sen tänker jag "prioritera om och gör skiten själv då om det nu är så jävla viktigt att du gnäller om det "hela tiden". Extremt konstruktivt tänkande av mig, *ironisk*.
Jag är förmodligen inte så mycket bättre själv, jag kan nog slänga mig med såna kommentarer oxå (om saker som måste göras), men det är ju en helt annan sak ;).

Beskrivning av floating

2007-12-12T14:42:00.000Z

I går var jag på floating igen. Det är så fantastiskt skönt att krypa in i det där ägget och stänga luckan. Värmen i vattnet gör gott för mig frusna kropp. Den lugna musiken, som jag valt själv, stillar min själ. Det är svårt att hålla koll på tiden när man väl lagt sig i vattnet, och det är så skönt att kunna släppa det. Jag vet att när det är dags att kliva upp så kommer någon och knackar på ägget. Musiken hörs allra bäst om man ligger med huvudet tätt mot kortsidan där man har huvudet. Flyter man bort en bit hörs den inte alls lika tydligt. Efter ett tag så börjar min hjärna att varva ner och jag ligger inte längre och tänker på en massa saker. Jag hör inte heller mina hjärtslag lika tydligt längre. När jag börjar bli riktigt avslappnad känner jag mig nästan som ett med vattnet. Rätt var det är så dunsar mina fötter mot kortsidan. Utan att jag har märkt det så har jag flutit omkring inne ägget. Jag rycker till och inser att jag faktiskt har varit på väg att somna. Jag provar lite olika ställningar med armarna och märker att om jag flyttar händerna upp mot huvudet så sjunker mitt huvud ner mer i vattnet. Jag tänker inte längre på att jag har vatten i öronen. När jag först la mig i vattnet kändes det lite obehagligt när vattnet strömmade in i öronen, men när jag väl ligger där tänker jag inte lika mycket på det. Den här gången oroar jag mig inte lika mycket över hur länge jag har legat i tanken. Kanske för att jag redan innan passade på att boka in ett nytt pass till nästa tisdag.

http://www.alternativhalsan.a.se/

Äta långsammare

2007-12-10T08:36:00.000Z

Jag har ibland svårt att äta långsamt. Efter att ha stått och lagat i mat i upp till en timme så bara slänger jag i mig maten, utan att riktigt känna vad maten smakar. För att förhindra det så tänkte jag pröva att lägga ner besticken mellan varje tugga. Jag har provat och det känns lite överdrivet att göra det hela tiden, men man saktar helt klart ner tempot. Oftast har jag ju ingen andledning till att slänga i mig maten, så då kan jag ju lika gärna sitta där och tugga maten ordentligt mellan varje tugga (och tugga klart och svälja innan jag säger något).

Floating och huvudvärk

2007-12-09T12:51:00.001Z

I fredags för en vecka sen var jag på floating. Det är ungefär ett år sen jag provade det för första gången. Det var så skönt att krypa in i det där ägget och lägga sig ner i varmt vatten och vila. Jag har ont mellan skulderbladen och när man ligger i/på vatten sådär så är det svårt att ta spjärn mot underlaget (vilket man ju kan när man ligger ner och vilar på golvet t.ex.). Ett tag var jag så avslappnad att jag höll på att somna.
Jag vet inte om det är floatingen som gjort det, men den här veckan har jag faktiskt sluppit huvudvärk. Det är lite varmare på mitt rum på jobbet, så det är möjligt att jag inte går omkring och spänner mig lika mycket. Oavsett så är jag väldigt glad för denna förbättring. Och jag ser fram emot floatingen som jag har bokat in till den här veckan som kommer. Jag läste lite i vår personalhandbok på jobbet och lärde mig att jag kan ta gympengarna som jobbet sponsrar oss med och betala floatingen med. Så jag tänkte köpa ett klippkort så det blir av att jag går dit.

Läsning på webben

2007-12-07T09:18:00.000Z

SvD har haft en intressant artikelserie de senaste dagarna som handlar om shopping:

http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/samhalle/artikel_652441.svd

Jag skulle gärna se en artikel som knyter ihop en del av de artikelserier de haft, bland annat om den om skam:

http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/artikel_496129.svd

Jag kan känna igen en del av mina egna känslor i båda artikelserierna. Nu när jag sitter och skriver det här inlägget inser jag att det kanske är som ett horoskop, de skriver brett t.ex: "du har ingen lyckosam period just nu", och så träffar de rätt på många personer, men jag tror inte det är så. Jag tror att de personerna som drabbas av shoppingmani, skuld/skamkänslor, alkoholism och utbrändhet (det går säkert att rabbla fler sjukdomar) egentligen har samma grundproblem, det är bara symptomen som blir olika för olika personer.

Är det så att vi mår sämre nu än för 10 år sen? Eller är det bara så att vi pratar mer om det och det uppmärksammas mer i media? Om det är så att vi generellt sett mår sämre, vad är då orsaken? Är det alla valmöjligheter man ställs inför hela tiden (allt från att välja dagis, skola, mobiltelefon, tv-kanaler), den allmänna upptrappningen av förnedring av kändisar som sker på diverse löpsedlar och i skvallertidningar (jag tror att det leder till att många unga tjejer och killar blir ännu mer rädda för att vara utanför, se "fel" ut, väga för mycket/lite och på så vis bli utstötta och utsatta för drevet). Jag tycker det är synd att tidningar, framförallt, inte tar sitt ansvar som den makthavare de faktiskt är.

Eller är det bara så att eftersom jag själv har insett och erkännt för mig själv att jag faktiskt mår dåligt som jag inser att det finns andra som också mår dåligt. Att det är jag själv som har tagit intryck av mediadrevet och fått mig själv att må dåligt? Men om jag påverkas av mediadrevet så borde väl andra också göra det? Så unik kan jag väl ändå inte vara?

Prata med mat i munnen

2007-12-05T09:21:00.000Z

Ibland när jag sitter och äter så pratar jag med mat i munnen. Varför gör jag då det? Jag tror att jag gör det för att jag kommer på något som jag "måste" säga direkt jag kommer på det. Att tugga ur och svälja innan jag öppnar munnen för att prata tar helt enkelt för lång tid. Tänk om samtalet byter riktning under den tiden och så är det inte längre läge för att säga det jag tänkte säga. Tänk om någon annan hinner säga det jag tänker säga innan mig. Tänk om inte hörs hela tiden, glömmer folk bort att jag finns då.
Jag ska försöka sluta prata med mat i munnen.

Försämring

2007-11-26T09:08:00.000Z

I torsdags träffade jag min husläkare. Jag har, de senaste tre veckorna, haft ont i huvudet (under två av dessa veckor har jag även haft ont i kroppen). Resultatet av besöket var ett recept på Voltaren och rådet att ta dom tillsammans med Alvedon. Nu är den "kuren" klar, men jag känner mig inte direkt bättre. Jag har visserligen inte riktigt lika ont i huvudet som i förra veckan, men jag känner av det. Dessutom har jag återigen fått ont i hela kroppen. En intressant grej med "kuren" var att jag inte kände av mina stickningar i högra kinden. Nu när jag har slutat käkat tabletterna så känner jag av stickningarna igen.
Nåväl, i morgon är jag inbokad på massage och på fredag ska jag återigen på floating (det är ungefär ett år sen jag provade det förra gången). Förhoppningsvis så kan det hjälpa mig att slappna av i musklerna (min läkare var övertygad om att huvudvärken hänger ihop med att jag är spänd i kroppen). Så om det bara slutar vara så dragigt och kallt på jobbet så kanske jag kan slappna av lite :).
Tyvärr har jag de senaste nätterna fått tillbaka det jobbiga symptomet att jag vaknar och fryser om nätterna, så min sömn är inte helt optimal just nu. Så uppenbarligen är jag mer stressad än jag känner mig.

Trycka ner kopplingen

2007-11-18T11:03:00.000Z

Häromdagen kom jag på en rätt bra förklaring till hur det känns i kroppen när man försöker varva ner sig från att vara jättespeedad. Man kan jämföra lite med att köra bil. Tänk dig att du sitter i bilen med motorn igång. Du trycker ner kopplingen (och håller den nere). Samtidigt varvar du motorn. Och sen sitter du sådär ett tag. För den som har krypkört långamt i köer vet att man efter ett tag blir rätt så trött i benet som trycker ner kopplingen. Det är ungefär så det känns i kroppen. Hjärnan (och kanske till och med hjärtat) snurrar på för högvarv (== bilmotorn) samtidigt som man blir trött i benet (== hela kroppen).
På något vis gäller det att hitta dragläget på kroppen igen alltså (eller att hitta det för första gången, det är ju inte säkert att man någonsin haft ett normalt tempo i kroppen). Så länge man inte har rätt dragläge försöker hjärta och hjärna fortsätta att springa på i tvåhundra blås, samtidigt som man har ont i kroppen och man kommer ingenstans.

Telias nuvarande reklam

2007-11-13T11:28:00.000Z

I dag när jag gick på stan såg jag Telias nya reklam (ny för mig i alla fall). Olika texter av typen: "kommer-jag-hinna-skicka-det-jätteviktiga-mailet-innan-mötet". Jag skulle gissa att reklamen är för mobilt bredband (men eftersom jag stört mig så mycket på själva budskapet så har jag inte orkat läst hela reklamaffishen). Jag har sett två olika affisher och båda luktar bråttomsjuka på lång väg. Jag förstår vilken kundgrupp de vill åt. De som är spända i kroppen, känner att de "måste" vara i tid till alla möten, som känner att de "måste" hinna med x antal saker innan mötet, som bär alla problem på jobbet på sina axlar, som inte kan släppa jobbet när de går hem för dagen. Jag blir lite ledsen när jag ser den här reklamen. Att ge såna människor mobilt bredband bidrar inte till att de mår bättre. De kommer i alla fall inte hinna klart med alla saker innan mötet. De kommer bara försöka hinna med fler saker innan mötet. Det ger dom bara möjligheten att jobba ännu mer, ännu hårdare. Det underlättar för dom att springa snabbare in i väggen (och när de gör det så är väggen väldigt hård).
Eller är det bara jag som tänker det när jag läser reklamen? Läser jag in för mycket? Bryr jag mig för mycket och hänger upp mig på saker jag inte ska engagera mig i?

Tips

2007-11-05T12:07:00.000Z

Jag har några tips till er som stöter på personer som har drabbats av stressrelaterad utmattning:

1) Om möjligt, undvik att ge personen val. Att hamna i en situation där man måste ta ställning och välja mellan två alternativ kan bli helt oöverstigligt och tar väldigt mycket energi och resurser från den drabbade. Det kan tyckas hårt att inte ge personen möjlighet att välja, men ibland kan detta vara helt nödvändigt. Det kommer att komma en tid när personen åter kan ta beslut och välja mellan saker, men under en period är det bra att slippa såna saker

2) Prata med personen. När man drabbats av stressrelaterad utmattning så kan det bli så att man blir bortplockad från sina vanliga uppgifter. Det kan vara helt nödvändigt för personen att få sitta avskilt, men det kan bli väldigt isolerat efter ett tag. Om man har varit en spindel i nätet som dagligen pratar med personer inom olika avdelningar kan det vara svårt att vänja sig vid att inte längre vara personen som folk kommer och frågar om saker. Det kan kännas som att man inte längre finns, syns eller hörs. Det kan vara en rätt svår chock.

3) Fråga hur personen mår (hänger litegrann ihop med punkt 2). Men till skillnad från punkt 2, där det egentligen räcker med att kommentera om vädret, så gäller det här att verkligen fråga hur personen mår. Personen som drabbats kan behöva få prata av sig ibland. Det är även ett bra sätt att få reda på om personen klarar sociala situationer (som lunch ute, fika på eftermiddagen osv), i vilken fas personen är i (om hon/han går i terapi t.ex. eller får hjälp av företagshälsovården), om personen är sjukskriven. Våga fråga, men var beredd på att personen kanske inte orkar svara på frågor om hur hon/han mår. Var även beredd på tårar.

4) Bjud med personen på eftermiddagsfika. (Det här blir motsägelsefullt mot punkt 1 eftersom man sätter personen i en sits där hon/han måste ta ställning och ta en beslut). Det är en svår avvägning för en person som drabbats av stressrelaterad utmattning att följa med på fika (kan bli för mycket intryck, svårt att kunna följa med i samtal om det är många som fikar) och att värna om sig själv och hur man mår. Min poäng är att inte glömma bort personen. Det kommer att komma en tid då det går bättre att följa med i samtal, man kan blockera syn/hörselintryck bättre. Det är alltid skönt att veta att man inte är bortglömd.

Fryser

2007-11-02T08:20:00.000Z

Nu, när min arbetsträning är slut, har jag börjat att frysa om nätterna igen. Jag har även haft ont i huvudet i ett par dagar. Nu är jag lite osäker på vad orsaken för denna frussenhet är. Det kan vara så att jag har varit spänd under hela arbetsträningen och nu när den är klar så kommer det här symptomet tillbaka. Det kan vara så att det faktum att jag har gått och grunnat på vilken rum jag skulle flytta till i 4 dagar stressade mig mer än vad jag trodde det skulle göra, och det har gjort att jag har fått tillbaka symptomet. Det kan också bero på det faktum att det just nu är 18.7 grader varmt i mitt nya rum på jobbet och jag fryser som en hund. Både i går och i förrgår var jag tvungen att ta ett varmt bad på kvällen för att tina upp min kropp efter en dag på jobbet.

Så det är lite svårt att veta om jag fryser på grund av interna eller externa beroenden om man säger så, men fryser gör jag och det känns lite jobbigt eftersom det var ett symptom som jag led väldigt hårt av i tidigare under min sjukdomsperiod. Om jag bara frös hela tiden skulle man kunna tro att det har med "värmen" på jobbet att göra, men i går kväll växlade jag mellan att frysa och att svettas. Jag hoppas att det blir bättre under helgen.

Min journal

2007-10-31T08:06:00.001Z

I går kväll läste jag igenom lite av min journal som jag fick med mig från min husläkare i går. Det var rätt så intressant läsning. Det är lite roligt att försöka tyda deras läkarspråk när de kör förkortningar av saker och ting. Det som slog mig när jag läste igenom de delar av journalen som rör våren 2006 (när jag äntligen fattade och vågade erkänna att jag behövde hjälp) är hur de bedömde att jag mådde. Visst, de frågade hur jag mådde (så mycket minns jag ;)), men om man läser journalen låter det som att jag på det stora hela mådde rätt bra, inte var deprimerad eller så. Som jag minns det så mådde jag verkligen uselt då. Jag minns också att jag avsiktligt svarade undvikande på just frågan om hur jag mådde. Jag var nog lite ärligare på bedömingssamtalet på Stressmottagningen, men även där svarade jag undvikande på frågan. Jag undrar hur "alla" de som äter antideppressivt erkänner att de mår riktigt uselt. Hänger det på läkaren? Är det läkaren som "ser" på patienten att hon/han behöver medicin? Är det patienten som säger att hon/han vill/behöver ha det? Hur går det till egentligen? Så här i efterhand är det lite läskigt att tänka på hur dåligt jag mådde, och hur få som egentligen visste det. Jag har lite svårt att avgöra varför jag inte berättade för så många. Om det var för att jag tyckte att folk borde kunna se det själva, om det var för att jag tyckte att folk kunde fråga (det gjorde folk säkert, men jag kanske inte tyckte att de frågade på "rätt sätt"). Eller om jag helt enkelt mådde så dåligt att jag bara grottade ner mig i mitt lilla svarta hål och tyckte att allt kändes meningslöst. Folk kanske inte vågade fråga för att jag hade taggarna så mycket utåt. Inte för att det spelar mig så stor roll just nu. Jag bara slogs av att det säkert är fler än mig som mår riktigt uselt, men som inte fångas upp av sjukvården av en eller annan anledning. (Jag kom väl in i "rädda världen"-mode igen).

Sjukskrivning

2007-10-30T11:43:00.000Z

Idag har jag varit hos min husläkare. Jag har räknat efter lite, totalt har jag träffat 5 olika läkare hos min husläkarmottagning för just min stress. Den jag träffade idag är min favorit :). Nu är min arbetsträning till 75% klar och jag kommer att vara sjukskriven på 25% fram till mitten av januari. Sen blir det nya tag i att gå upp i arbetstid. Det verkar ju stört omöjligt att få arbetsträning från Försäkringskassan, så hur det ska lösa ekonomiskt ska bli spännande (som jag har fattat det kan man bara vara sjukskriven på 100, 75, 50 eller 25%, så det går inte att jobba 80% och vara sjukskriven 20%). Jaja, det får jag ta i januari.

Efter att ha kommit till jobbet efter läkarbesöket får jag reda på att jag behöver flytta från mitt rum på jobbet. Jag har fått två alternativa platser att sitta på. Antingen sätter jag mig i ett nytt, eget, rum, längre från de som tillhör samma avdelning som mig, eller så flyttar jag in i ett rum där det redan sitter 4 personer. Å ena sidan vore det trevligt att få lite mer social kontakt på jobbet, annat än på lunchen, å andra sidan vet jag inte om jag är riktigt redo att dela rum med så många. Jag får lov att fundera lite på det innan jag tar ett beslut känner jag.

Uppföljningsmöte

2007-10-29T10:19:00.000Z

I dag har jag haft ett uppföljningsmöte med min kontakt på Försäkringskassan. Nu är jag klar med min arbetsträning, jag är uppe på 24 timmar i veckan (75% av min arbetstid). Summa summarum så tycker jag att den här arbetsträningen gick bättre än när jag gick upp till 50%. Jag är trött, men jag har inte fått tillbaka något av mina symptom. Vi kom i alla fall fram till att det är bra om jag ligger kvar på 75% ett tag innan jag går upp i tid. I morgon ska jag träffa min superba husläkare, jag tror inte det kommer bli några problem att få en sjukskrivning på 25% under en tid.

"Stark" == mer kontrollbehov

2007-10-23T08:18:00.002+01:00

Ett resultat i att jag inte har känt mig trygg med mig själv och inte vågat litat på min omgivning är att jag har haft ett enormt kontrollbehov. Ju mer stress jag har kännt, desto starkare har detta behov blivit. Dels för att jag har tyckt att "ska det bli bra gjort är det lika bra att göra det själv", dels har det varit ett sätt att ha ryggen fri. Om jag har koll på allt så kan ingen kritisera mig, jag har alltid ett svar redo (för att möjliga tänkbara frågor). Jag har trott att det skulle göra mig mer stark, mer skyddad, ett sätt att klara av saker och ting. Istället har det isolerat mig mer. Gjort mig mer fientligt inställd. Stressat sönder mig.

"Svag" == stark?

2007-10-22T09:44:00.000+01:00

Jag har alltid varit rädd för att komma nära människor. Jag har alltid intalat mig att ensam är stark, att jag inte behöver någon för att klara mig genom livet. Nu när jag på "äldre" dagar lärt känna människor som jag kan öppna mig för och inte vara rädd för att bli utskrattad eller hånad för det jag säger är det en stor lättnad. Det är en enorm trygghet att kunna göra så. Genom hela mitt liv har jag känt mig utstöttad och för att skydda mig själv har jag i min tur stött bort folk.
Jag tror även att anledningen till att jag klättrade på väggarna under min mammaledighet hänger ihop med att jag inte var redo att släppa greppet om mig själv, att låta någon annan vara viktigare än mig. Jag tror att jag fick växa upp för fort när jag var liten, jag har inte riktigt fått vara barn som barn behöver få vara. Det är något jag får lov att jobba med nu (även om jag inte riktigt är på det klara med hur det ska gå till).

Jag vet inte om jag riktigt fick till mina tankebanor här, men det jag bland annat försöker säga är att den som har tillit och förtroende för sin omgivning också har lättare att visa sig "svag" inför den. Den personen har lättare att be om hjälp och tar inte åt sig av kritik. En person som har fått vara barn, fått känna stöd och trygghet av sin omgivning blir mycket starkare som vuxen.

Biljettstress

2007-10-17T07:49:00.000+01:00

I princip åker jag alltid roslagsbanan när jag åker till jobbet. Oftast sitter jag med min iPod inkopplad så att jag stör ut alla samtal som förs i vagnen jag åker i (för att skära ner på antalet intryck på väg till jobbet). Det här innebär att jag inte alltid hör när konduktören kommer in i vagnen och säger att hon/han vill se på biljetterna. Det i sin tur leder till att jag nästan alltid tar fram mitt månadskort på en gång jag satt mig ner i vagnen, för att vara förberedd. Om jag inte håller i kortet när konduktören helt plötsligt dyker upp brevid mig får jag stresspåslag och tror att konduktören (och alla som sitter nära mig) tycker att jag är jättelångsam och slarvig som inte hittar mitt månadskort på en gång när jag letar efter det i handväskan. Jag vet ju med mig att jag dömer ut folk som inte är förberedda för att visa månadskortet hårt, så då antar jag att alla andra tänker på samma vis som jag gör. De senaste veckorna har jag försökt låta bli att ta fram månadskortet på en gång jag satt mig ner i vagnen. Jag försöker träna bort det här stresspåslaget som jag får när jag inte är förberedd. Förhoppningsvis så kan det hjälpa mig att stå emot stresspåslag även i andra sammanhang (när jag väl har kommit till det läget att jag kan stå emot).

Gnällighet - en vana

2007-10-16T08:23:00.000+01:00

Jag har en rätt irriterande vana. Jag gnäller en hel del. Det kan vara stort som smått som jag gnäller om, allt från skoskav till att världen är orättvis. Jag har funderat lite på varför jag gnäller. En del är nog att jag faktiskt har t.ex. ont i ett knä och vill ha lite sympati för det. En annan anledning tror jag är att jag använder det som ett sätt att fylla ut en konversation med. Jag har liksom inget "roligt och spännande" att berätta och fyller då ut det med något som jag gnäller om. En annan anledning är nog att jag vill bli hörd och sedd. Att jag vill få frågan: "hur mår du, egentligen". Bli bekräftad. En annan anledning är att jag är van vid det, van vid att höra folk gnälla om det ena och det andra (och även om jag vill sticka ut ur mängden, synas och märkas, så vill jag ju samtidigt vara lite som alla andra).
Min uppgift den närmaste tiden blir att försöka minska ner på gnällandet, att bryta den vanan. Jag kommer inte att helt sluta "gnälla" (om jag har ont någonstans så kan man ju få nämna det, en gång åtminstone) helt. Varje gång jag tänker säga något gnälligt ska jag stanna upp en stund i tanken och fundera på om det bara är vanegnäll som är på väg ut, eller om det jag tänker säga faktiskt är meningsfullt att säga.

Spänd käke

2007-10-15T08:52:00.000+01:00

Jag har haft bettskena i antal år vid det här laget, eftersom jag gnisslar tänderna när jag sover. På dagarna gnisslar jag inte tänder, men i perioder så biter jag ihop käkarna väldigt hårt på dagtid. Det är inte så att jag håller tänderna tätt mot varandra, utan det är en låsning allra högst upp i käkbenet, som inte alltid är så lätt att släppa. Min räddning i det läget är att tugga tuggummi. Det räcker inte med att tugga tuggummi en hel dag, så fort jag har spottat ut ett tuggummi så spänner sig käkarna igen. Om jag tuggar ett par dagar i rad så kan spändheten ha släppt och jag kan sluta se ut som om jag går omkring och idisslar konstant. Jag har fått tips om att massera käkbenen för att få dom att slappna av, men jag har inte lyckats med den metoden riktigt.

Tillägg:
I helgen kom jag ihåg ett annat sätt att få käken av slappna av. Försök att slappna av så mycket som möjligt i underkäken, skaka sedan hela huvudet. Tanken är att underkäken ska "svänga loss". Det känns som att man skakar runt hjärnan en del, men om man får in rätt teknik kan det känns skönt och avslappnat i käken ett tag.

Svårt att säga nej/vill vara till lags

2007-10-12T08:38:00.000+01:00

Jag har svårt för att säga nej. Det vill säga svårt att säga nej och stå fast vid det. Jag har någon slags kraft inom mig som hela tiden vill vara andra till lags. Att säga nej till någon/något innebär ju att man riskerar att göra någon besviken. Och i förlängningen kanske det leder till att jag blir mindre omtyckt. Nu inser ju jag att det förmodligen inte är så. Det är förmodligen så att om en person frågar en sak så förväntar dom sig ett ärligt svar, inte ett mesigt medhåll, och den personen är förmodligen både förberedd på och beredd på att ta ett nej.

Det här sträcker sig tyvärr ännu längre till att bara ha svårt för att säga nej. Det innefattar även att jag mår dåligt när jag går förbi någon som säljer Situation Stockholm (tidning som säljs av hemlösa i Stockholm), någon som samlar in pengar till t.ex. Rädda Barnen, någon hemlös som sitter och ber om en slant osv osv osv. Jag känner att jag gör dom besviken när jag inte köper/ger något. Jag har dock blivit bättre på det när det kommer till telefonförsäljare. Det kanske har att göra med att det inte är ett personligt möte, jag slipper riskera se den personen varje dag. Tricket är att avbryta dom innan de har hunnit hämta andan klart för att dra hela sitt säljsnack. I princip bara säga "Nej tack, jag är inte intresserad" redan när de presenterat sig och sagt varifrån de ringer, och sedan raskt lägga på luren.

Engagemang

2007-10-01T09:53:00.000+01:00

En av anledningarna till att jag har hamnat i den sits jag är i är mitt alltför stora engagemang i jobbet. Nu när jag har börjat gå upp i tid och fått utökat ansvar i min arbetsupptifter har följande fråga dykt upp: Hur mycket ska jag engagera mig? Två av mina uppgifter går ut på att sammanställa information och vidarebefodra det till min chef. Hur mycket ska jag engagera mig i dessa uppgifter? Hur mycket vågar jag engagera mig innan jag blir som besatt och vill förbättra allt in absurdum (igen)? Ska jag dubbelkolla de siffror jag hämtar ut och gör grafer av, eller ska jag lita på att verktyget jag använder mig av ger mig rätt siffror? Frågan om hur mycket jag ska engagera mig gäller inte bara jobbet. Hur mycket ska jag engagera mig, oavsett vad det är jag gör? Återigen är det väl en fråga om att våga prova sig fram så att jag hittar var i spannet "Inte bry sig för fem öre" till "Besatt" som jag kan lägga mig. Om jag känner lite engagemang ställer jag mig frågan, varför gör jag det här överhuvud taget? Om jag inte bryr mig, varför lägger jag då ner tid på det alls? Lite gammalt hederligt binärt (eller svart/vitt om man hellre vill) tänkande. Måste allt man gör ha en mening? Måste man vara engagerad i allt man gör? Måste man vara engagerad i något?

Framsteg

2007-09-27T08:40:00.000+01:00

I går efter att ha hämtat på dagis tog jag sonen och åkte för att handla overall och vinterkängor till honom (det gäller att passa på innan det blir slutsålt överallt, märkligt fenomen det där att vintergrejer tar slut så himla tidigt på säsongen, men det är en helt annan sak :)). Nu under arbetsträningen känner jag mig ju generellt sett tröttare än vad jag gjorde i somras (framför allt kände jag mig pigg under semestern), men när jag satt där på en barnstol i klädbutiken och försökte övertala sonen att pröva overallen istället för att sitta och bygga med megablocksen som fanns där så kände jag att jag inte stressade upp mig inför det faktum att han inte direkt gjorde som jag vill. Istället satt jag där och tittade på när han byggde lite, hjälpte honom lite och efter typ tre övertalningsförsök så tog han snällt på sig overallen. Sen satte han sig ner och byggde vidare med sina megablocks, utan att bli gnällig för att det var varmt i overallen. Sen tog vi oss genom skoköp och till och med ett besök på biblioteket innan vi for hem igen. Jag kände mig visserligen rätt trött efteråt, men det var ingen större skillnad i trötthetsgrad jämfört med innan jag hämtade sonen på dagis. Det kändes väldigt skönt att ha klarat av den utflykten på ett bra sätt.

Läsa post

2007-09-24T11:03:00.000+01:00

I ett led att försöka behärska mig och inte vara så spontan så har jag börjat försöka att inte öppna min post direkt, utan istället låta den ligga ett tag på köksbordet innan jag öppnar den. Likadant med min mail på jobbet, jag försöker låta bli att slänga mig på den lilla ikonen som visar att jag har fått ett nytt mail utan istället göra klart det jag håller på med.

Efter 2 veckors arbetsträning

2007-09-14T09:50:00.000+01:00

Egentligen är det väl inte 2 veckor, snarare 1,5 veckor, men efter idag har jag gått upp 2 timmar i arbetstid så jag räknar det som 2 fulla veckor ändå. På det stora hela går det ändå rätt bra. Jag har lite svårt att somna om kvällarna, men vaknar inte när jag väl har somnat (förhoppningsvis så fortsätter det så). Jag känner mig helt klart tröttare om kvällarna när jag kommer hem. Nu kan man tycka att två timmar inte är så himla mycket att bråka om, men samtidigt som jag går upp i arbetstid har även mina arbetsuppgifter ändrats. Jag har nu börjat få mjuka deadlines på jobbet. Det innebär att jag har en deadline att jobba mot, men om jag nu inte skulle hinna klart i tid så går inte jorden under för det. Det är ingen som förväntar sig att jag levererar mot deadline varje gång. Kombinationen av att faktiskt ha något att göra på jobbet och att dessutom känna lite press att leverera saker på tid gör att det tar på krafterna. Mina stickningar i ansiktet har hittils begränsat sig till högra kinden, men nu har det spridit sig upp över pannan och en bit ner på vänstra kinden också. Inte så himla kul, men om jag inte får tillbaka värre symptom än så så är jag ändå rätt nöjd.

Efter uppföljningsmötet

2007-09-05T09:47:00.000+01:00

Så var mötet avklarat. Jag har hela tiden antagit att jag ska arbetsträna inför varje uppgång i arbetstid. Tydligen så behöver Försäkringskassan bara ge 3 månaders arbetsträning, totalt, för en person. Det var alltså inte helt självklart att jag skulle få arbetsträna upp från mina 16 timmar till 24 timmar (som blir 75% för mig). Jag blev lite förvånad när tjejen på Försäkringskassan sa det här på mötet igår. Hon sa även att på sista uppföljningsmötet som min rehabkonsult från Stressmottagningen var med så pratade vi bara om att jag efter sommaren skulle gå upp till 75%, hon hade inte noterat något om att det skulle till en arbetsträning först. Jag har ingen aning om vad som sades på det mötet, för jag förde inga anteckningar. Jag hade fullt sjå med att försöka hänga med i samtalen och inte få stresspåslag av att man pratade om mig. Min chef och jag har aldrig pratat om något annat än att jag ska öka min arbetstid med en timma i veckan efter sommaren (eller snarare, när jag har pratat om det så har han aldrig sagt emot). Hur som, så sa jag igår att jag gärna skulle vilja ha arbetsträning för att komma upp till 75%. Att under en och samma vecka gå upp 8 timmar i arbetstid skulle förmodligen sänka min sömn och göra så jag får tillbaka ett gäng av mina gamla symptom. Nu var tjejen på Försäkringskassan inte så svår att ha att göra med, utan efter att jag förklarat vad jag var bekymrad för (och efter att min ställföreträdande chef sagt att han hellre såg en långsam återgång till arbetet än att jag riskerar att bränna ut mig under upptrappningen i tid) så gav hon mig möjligheten att få arbetsträna i 2 månader för att komma upp till 75%. Så nu känns det under kontroll igen.

Uppföljningsmöte

2007-09-03T17:52:00.001+01:00

I morgon är det så dags för ett uppföljningsmöte med försäkringskassan efter att jag har arbetstränat mig upp till 50%. Vi ska väl prata lite grann om hur jag mår, hur arbetsträningen har gått och planera inför kommande arbetsträning. Innan sommaren kände jag mig inte alls sugen på att börja arbetsträna (jag hade helt enkelt inte den orken i kroppen) med efter 6 veckors frånvaro från jobbet så känner jag mig desto piggare. Det är åtminstone vad folk som ser mig säger :) (att jag ser piggare ut alltså). Det enda lilla abret i det hela är att min eminenta chef gick på föräldraledighet i fredags så han kommer inte att vara med på mötet. I stället kommer hans ersättare att följa med. Nu har jag inte någon koll på hur bra han är insatt i det här med stress och utbrändhet, men det hade ju helt klart känts bättre om min ordinarie chef, som har följt mig på hela den här resan, hade varit med på mötet istället. Jag försöker att inte oroa mig och lägga ner för mycket energi på att fundera ut dåliga scenarior för det mötet (t.ex. att min chefs ställföreträdare ställer till det för mig och tycker att jag ska gå upp i tid snabbare). Istället ska jag försöka få till ett litet möte enskilt med honom innan uppföljningsmötet, för att kolla att han inte bara hört vad min chef sagt till honom utan att han även har förstått det.

Åka buss

2007-08-31T09:46:00.000+01:00

Jag har förmånen att, i rusningstrafik, ha en buss som går var 10:e minut. Istället för att först kolla i tidtabellen (och bli stressad över att jag "måste" hinna med en viss buss) så går jag bara ut när jag är klar. Jag har dessutom bestämt mig för att inte springa till bussen om jag ser att den är på väg till min hållplats. Om det är lågtrafik (det vill säga bussen går typ en gång i halvtimmen) så kan jag tänka mig att tajma in det hela lite bättre. Det är en sak att stå och frysa i 10 minuter, men en helt annan sak att stå i 30 minuter och huttra vid en hållplats. Jag upplever det som att jag blir mindre stressad av att inte bestämma vilken buss jag ska ta, så jag ska ta och fortsätta med det. Nu åker jag i och för sig oftast med Roslagsbanan till jobbet (och där är turtätheten lite glesare), men även där försöker jag att inte stressa upp mig, trots att jag kanske får vänta i 30 minuter och lämningen på dagis skulle dra ut på tiden.

Klumpighet

2007-08-30T08:48:00.000+01:00

Jag har alltid kännt mig så himla klumpig. Jag är en sån som kan snubbla på min egen skugga, slå slönder glas när jag plockar ur diskmaskinen och så vidare. Nu har jag kommit på att det nog hänger ihop med koncentrationen. Om jag står och tänker på annat, eller inte följer glaset med blicken (utan istället flyttar blicken direkt till hyllan där jag ska ställa glaset) så är det väldigt lätt hänt att jag antingen slår i diskbänken eller skåpets underkant. Läge för att öva lite på att följa porslinet med blicken när jag plockar ur diskmaskingen med andra ord (och tömma diskmaskinen i ett lugnt och sansat tempo)

Läsa koncentrerat

2007-08-26T18:53:00.000+01:00

Det finns olika problem, för mig, när det kommer till att kunna läsa koncentrerat. Det ena problemet är att jag kan sitta och tänka på annat när jag läser. Det vill säga det "vanliga" problemet, att jag automatiskt försöker göra flera saker samtidigt. Det andra problemet är att jag har svårt att läsa utan att tjuvkika på vad som kommer. Det är gäller oavsett om det är en tecknad serie eller en roman som jag läser. Sitter jag och läser en saga för min son (eller en Bamse-tidning) så snabbscannar jag nästan alltid den högra sidan (efter att ha läst den inledande rutan) innan jag fortsätter med historien. När jag läser en roman så hoppar jag olika långt i texten för att tjuvläsa beroende på hur texten är uppbyggd. Om jag till exempel ser att det är slutet på ett kapitel så hoppar jag dit och läser de sista två meningarna (på ett ungefär). Ibland hoppar jag till nästa stycke och skummar igenom det innan jag läser texten på "riktigt". Jag vet inte riktigt varför jag har börjat med det här sättet att läsa, om det är ett sätt att förbereda mig på vad som ska komma. Att jag kanske inte gillar överraskningar utan vill vara förberedd på det som ska hända. Lite kontrollfreaksvarning kanske. Just nu jobbar jag hårt, varje gång jag läser en text, på att inte tjuvkika i handlingen, men det är rätt svårt att låta bli. Jag misstänker att jag behöver stenhårt tvinga mig att läsa en text, och inte tjuvkika, och motstå den här kraften som gör att jag vill tjuvläsa. Om jag gör det tillräckligt många gånger kommer jag till slut att inte känna samma behov av att tjuvläsa i handlingen utan kunna njuta mer av texten som jag läser.

Lyssna koncentrerat

2007-08-24T12:11:00.000+01:00

I dag när jag stod och pratade med en kollega i lunchrummet kom jag på mig själv med att inte lyssna koncentrerat. Istället så scannade jag samtidigt av rummet för att se (höra) om det var någon som sa något som kunde vara av intresse. Det hela ledde naturligtvis till att jag blev stressad och fick svårt att följa samtalet. Varför känner jag att jag måste scanna av omvärlden samtidigt som jag pratar med någon annan? Är det för att jag snabbt ska kunna svara om någon ställer mig en fråga? Är det för att inte verka ointresserad och att jag undviker den tredje personen? Eller är det för att jag förväntar mig att jag är världens mitt och jag förväntar mig att alla, alltid, vill prata med just mig? Är det inte så att om några andra står och pratar vid sidan om mig tycker de bar att jag är dryg och en besserwisser om jag avbryter mitt samtal för att kasta in en snabb replik i deras samtal? Är det inte så att andra personer kan se att jag är upptagen i ett samtal och kan vänta tills jag är färdig med det? Är det inte en brist på respekt för den person jag pratar med om jag inte koncentrerar mig på det den personen säger istället för att samtidigt lyssna på vad andra säger (eller funderar ut något smart att svara på det som personen säger till mig).

Yrkesval

2007-08-11T13:32:00.000+01:00

Jag har sedan jag slutade gymnasiet jobbat med test. I vissa perioder har jag varit tjänstledig för studier, men fortsatt att jobba med test under sommaren. I år blir 13 år sen jag började med test. Att jobba med test innebär, åtminstone enligt min uppfattning test (vilket i och för sig inte behöver vara sanningen eller rätt) att man är lite grann av spindeln i nätet. Man får lov att synka med olika personer i olika projekt, ha koll på förändringar i andra system som just "mitt" system hänger ihop med. Nu med lite perspektiv på saker och ting börjar jag undra om det här är ett så klokt yrkesval av mig. Är det test som jag ska fortsätta att jobba med när jag är frisk igen. Vill jag känna press på mig att ha koll på alla system, hitta så många buggar som möjligt, absolut inte släppa igenom någon bugg som orskar en krash i systemet, hinna med mer tester på samma tid, orka prioritera testerna och kanske riskera att inte köra ett testfall som visar sig ha hittat en allvarlig bugg. När jag började läsa på KTH var det med målsättningen att sluta jobba med test och istället börja jobba som utvecklare (programmerare av mjukvara). Så här 5 år efter examen är jag inte direkt närmare att jobba med det. Jag var i så många år så väldigt inriktad på att bli klar med min examen och jag visste precis vad jag ville jobba med. Nu när jag inte längre har det klart för mig så känner jag mig lite vilsen. Vad ska jag nu ha för mål? Ska jag börja plugga igen? Vad ska jag i såfall börja plugga? Måste jag sätta upp en mål för vad jag vill jobba med, eller ska jag försöka köra lite på känn och se var jag hamnar? Vågar jag ta steget att säga upp mig för att börja med något helt annat (utan utbildning för det) eller kommer jag vara orolig för att jag inte ska räcka till på min nya arbetsplats?

Tvång

2007-08-08T12:06:00.000+01:00

Jag känner inte riktigt till definitionen på tvångstankar, men jag undrar om det inte är såna jag har. En variant av dom i alla fall. När jag kommer på något som jag "måste" göra så måste jag verkligen göra det, annars blir jag besviken och sur. Om det är flera saker som ska göras så prioriterar jag dom i en viss ordning och om de inte sker i den ordningen så faller min värld lite grann i bitar. Jag har alltid gillat att läsa. Om jag vet att jag ska åka iväg någonstans och behöver packa och samtidigt är mitt uppe i en spännande bok så sätter jag mig hellre och läser en förbereder mig. Det är i och för sig bra att jag prioriterar sådant jag tycker om att göra. Dessvärre leder det oftast till att jag läser för länge och får stressa när jag ska göra mig i ordning för att åka. Att ändra ordning på dessa två saker kräver mer än vad man kan tro. Jag får ett slags kli i kroppen och fjärilar i magen. När jag tänker efter så får jag det även när jag gör sakerna i rätt ordning (vilket gör att jag inte riktigt njuter av att läsa boken eftersom jag hela tiden stressar upp mig för att jag vet att jag behöver göra mig i ordning). Det gäller för mig att i varje sådant läge stå emot och prioritera om. Att först packa mina grejer och sen sätta mig ner att läsa. På så vis behöver jag inte stressa ihjäl mig när jag packar och jag kan, förhoppningsvis, njuta av att läsa min spännande bok.