Framsteg sen september

Kände att det var dags för en liten statusuppdatering, det var ett tag sen sist :).

I september fick jag på min fotokurs i uppgift att fota en person vi inte känner. Om jag inte minns helt fel så hade vi ett antal dagar på oss att fixa den uppgiften. Till slut övervann jag min rädsla och fotade faktiskt två personer jag inte känner (varav jag redovisade ett porträtt).

I tisdags fick jag en betydligt mastigare uppgift. På två dagar skulle jag hinna fota följande:

Tre bilder som skildrar Långholmen
Sex porträtt på personer med yrken som börjar på P (iofs inget krav att jag inte känner dom, men hur många personer känner jag som har yrken som börjar på P.....)
Tre bilder som skulle kunna användas i reklam för Stockholms fina kranvatten

Det var lite av en utmaning, om man säger så. Inte nog med att det var kort om tid, att närma sig sex personer med dessa yrken (minst sex, eftersom det ju inte är säkert att den första man frågar vill ställa upp på bild).

Sedan i höstas har jag verkligen fått lära mig att jobba mot skarpa deadlines. Det har varit otroligt nyttigt och jag har märkt att jag faktiskt klarar av det. Visserligen får jag lite synrubbningar och blir lite lätt yr när det blir så här extremt korta deadlines, men även om jag får dessa symtom så repar jag mig mycket snabbare än jag gjort tidigare. Idag känner jag inte alls av att jag har jobbat under extrem press i två dagar. STORT framsteg.

Igår när jag och mina kurskamrater hjälpte varandra att välja bilder och stötta varandra så upptäckte jag dessutom att jag inte längre jämförde mig själv och mina bilder med de andra så som jag gjort förut. Det var väldigt skönt att kunna sitta där utan att tävlingsdjävulen satt på min ena axel.

Sen vill jag även passa på att göra reklam för mina bilder som jag gjorde som slutprojekt under GFU-tiden. Den hänger till och med måndag (24/4) eftermiddag på plan 5 i Folkuniversitetets lokaler på Kungsstensgatan 45 i Stockholm.
Temat för mina bilder är stress :).

Att närma sig människor man inte känner

En av uppgifterna jag fick när jag gick på Stressmottagningen var att fråga någon jag inte känner om vägen till t-centralen. När jag då fick den uppgiften kändes det helt omöjligt och jag hade enorma stresspåslag, speciellt första gången jag skulle till att fråga. Jag överlevde :).

Idag fick jag nästa stora utmaning i samma region. Till på måndag ska jag fota två porträtt. Ett på en person jag känner väl, och ett på en person jag inte alls känner. Jag ska leverera två porträtt på vardera persion, i olika ljus. Så det innebär att jag måste fråga en människa jag inte känner om den har tid att låta mig ta del av dennes liv en stund. Min lärare sa att vi skulle räkna med 20 minuter per porträtt.

När jag fick uppgiften idag fick jag förstås stresspåslag. Det var som att lärarens röst fejdades ut, blev till ett bakgrundsbrus och jag fick anstränga mig för att få fokus i nuet igen.

Jag tror att det kommer att gå bra, jag ska bara ägna kvällen åt att vänja mig vid tanken först, och att fundera på vilka ställen man skulle kunna fota på.

Jag kan.
Jag vågar.

Yoga-lärare, vår tids präster?

Jag har ju börjat att gå på yoga igen. Det känns verkligen jätteskönt att ha hittat ett litet gym som har två yoga-pass i veckan som är alldeles lagom långa för mig (60 min). För er som aldrig har gått på ett yoga-pass kan jag berätta att man oftast börjar passet med att sitta på golvet med benen i kors medan instruktören pratar med lugn och stillsam röst, hur man ska tänka på andningen o.s.v. Det slog mig att instruktörerna pratar med ungefär samma tonläge och tempo som en del präster gör. Det är ju inte så att de pratar om samma saker direkt ;), men om man kopplar bort innehållet i det dom säger så tycker jag att båda sprider ett lugn omkring sig när de pratar.
Jag har funderat på om det var så att gudstjänsterna på söndagarna tidigare var ett sätt för folk att få tillfälle att slappna av och gå ner i varv. Ett tillfälle som vi, när vi inte längre går på gudstjänster lika ofta, helt har tappat. Eftersom vi kanske inte ens var medvetna om att vi gick ner i varv så söker vi heller inte nya vägar att få denna stund av nedvarvning.
Nu menar jag inte att alla ska börja gå i kyrkan, utan vi kanske borde ta oss tiden, och ge oss tiden, att få en stund för oss själva där vi kan slappna av och gå ner i varv, utan att behöva tänka på allt som "måste" göras. Sen om det görs på ett yoga-pass, i kyrkan, under en promenad i skogen spelar mindre roll.

Ledig

Nu var det onekligen ett tag sen jag skrev något. I princip så har inte mycket ändras. Mitt humör har gått lite upp och ner (så nu provar jag lite Rosenrot för att se om det kan ändra på något). I princip tror jag inte på Rosenrot, och jag ogillar starkt en del av reklamen som är för den produkten, men jag kände att jag var tvungen att pröva något. Nu när jag har gått på semester så har mina värmevallningar kommit tillbaka. Jag som har varit i princip förskonad från det under en tid (trodde att mitt ökade intag av soja hade med saken att göra) får nu värmeanfall både dag- och nattetid igen. Bara att härda ut.

En annan sak som har hänt är att jag har tagit tjänstledigt från jobbet. Efter min semester/föräldraledighet kommer jag således inte att gå tillbaka till jobbet utan istället börja en fotoutbildning. Såg i går att min kurs är fulltecknad, så nu borde den verkligen bli av (har inte fått någon kallelse än, så lite nervöst har det varit eftersom den andra kursen som går parallellt har blivit fullbokad).

På kurs

I morgon är det dags för mig att gå på kurs igen. Det är ungefär ett år sen jag senast gick på kurs och jag minns hur nervös jag var innan den. I höstas fick jag en erbjudan om att gå en kurs, tillsammans med andra kollegor på jobbet. Jag kände genast hur prestationsångesten kröp sig på. På något vis kändes det jobbigare att visa mina kunskaper/okunskaper för kollegorna än för helt främmande människor. Nu är det dags för att gå en kurs tillsammans med kollegorna. Jag känner mig inte alls stressad inför att visa mina kunskaper/okunskaper för dom. Det känns skönt att ha kommit dit.