Att närma sig människor man inte känner

En av uppgifterna jag fick när jag gick på Stressmottagningen var att fråga någon jag inte känner om vägen till t-centralen. När jag då fick den uppgiften kändes det helt omöjligt och jag hade enorma stresspåslag, speciellt första gången jag skulle till att fråga. Jag överlevde :).

Idag fick jag nästa stora utmaning i samma region. Till på måndag ska jag fota två porträtt. Ett på en person jag känner väl, och ett på en person jag inte alls känner. Jag ska leverera två porträtt på vardera persion, i olika ljus. Så det innebär att jag måste fråga en människa jag inte känner om den har tid att låta mig ta del av dennes liv en stund. Min lärare sa att vi skulle räkna med 20 minuter per porträtt.

När jag fick uppgiften idag fick jag förstås stresspåslag. Det var som att lärarens röst fejdades ut, blev till ett bakgrundsbrus och jag fick anstränga mig för att få fokus i nuet igen.

Jag tror att det kommer att gå bra, jag ska bara ägna kvällen åt att vänja mig vid tanken först, och att fundera på vilka ställen man skulle kunna fota på.

Jag kan.
Jag vågar.