Beteendestilsanalys

I förrgår fick jag resultatet på DISK, den beteendestilsanalys som jag för ett par veckor sedan svarade på en enkät för.
Här kan man läsa mer om DISK:

http://www.ensize.se/puzzle.asp

Inte helt otippat så visade det sig att jag är mest röd (det vill säga jag är en person som driver på, vill inte bli styrd av andra och bestämmer regler). Det som var intressant var att det gula i mig ökade mycket från mitt grundbeteende till mitt anpassande beteende. Av det drar jag slutsatsen att när jag är på jobbet vill jag synas och höras mer, jag söker mer bekräftelse där, jag ifrågasätter och utmanar mer där än i andra situationer. Inte långt efter det gula kom det blåa inslaget i mig (jag gillar struktur, regler, ordning och reda, bryr mig om detaljer, rädd för att misslyckas, perfektionist).

Jag hade gärna gjort det här testet för två år sen, för att se vilka skillnader det är i mitt beteende då mot nu. Och jag gör gärna om testet om två år för att se hur mycket jag kommer att förändra i framtiden.

Jag tycker mig se väldigt mycket typ A i dessa tre grupper, om man drar de beteenderna till det extrema. Jag vet ju att jag var en person som var otroligt rädd för att misslyckas, och därför blev jag väldigt perfektionistisk (för att ingen skulle kunna hitta något fel), jag sökte hela tiden bekräftelse för att veta om jag gjorde rätt eller fel saker (och när jag inte fick det på jobbet tog jag i lite till för att locka fram en reaktion från min omgivning), jag drev på tempot, tog många beslut och inhämtade inte nödvändigtvis information från resten av mitt team innan jag tog besluten (eftersom jag tyckte att jag redan hade tänkt igenom alla möjliga scenarior och kommit fram till det bästa alternativet).

Intressant var det att läsa den tjocka lunt med papper som blev resultatet av de 10 minuters ifyllande av enkäten som jag gjorde förut.

Bakslag

Det var väl egentligen bara en tidsfråga, jag har ju hittils inte gått upp i tid och mått bra efter det. Det smygbörjade egentligen i förra veckan, jag hade ont i hela kroppen, men kände mig bättre efter floatingen i torsdags. Den här veckan har jag gått på alvedon (jo, man kan ju tycka att det inte är så smart att tugga alvedon för att orka jobba, det är väl bättre att gå hem och kurera sig istället) ett par dagar. När jag igår tuggat i mig tre alvedon utan att må nämvärt bättre så insåg jag att det var läge att gå hem. Jag känner mig som en latmask som ligger i soffan och tittar på dåliga serier på udda kanaler. En av anledningarna till att det känns svårt att vara hemma är att jag inte känner mig tillräckligt sjuk. Visst, jag har ont i huvudet, ont i hela kroppen (precis samma känsla som när jag är väg att få feber), ont i ryggraden (också febervarning), idag har jag även åkt på lite hosta. Men jag känner mg liksom inte sjuk på "riktigt". Jag är inte magsjuk, har inte feber, inte dålig i magen, äter inte penicilin eller något annat. Det är väl den duktiga flickan i mig som inte klassar det jag har som att vara sjuk. Eftersom jag mådde på samma sätt innan jul (när det blev så där kallt på jobbet) så vet jag av erfarenhet att det kan hjälpa att vara hemma ett tag från jobbet. Jag är glad att jag inte har fått tillbaka några andra symptom (som jag fick de första två gångerna jag ökade min arbetstid). Jag försöker se positivt på det hela :).

Saker som man måste

Varje gång jag hör det ordet får jag lite rysningar. Förmodligen för att jag under KBTn på Stressmottagningen fått lära mig att tänkta att man inte måste en massa saker. Jag tänkte ge mig på att skriva en lista över saker som man kan få för sig att man "måste". Utan inbördes ordning:

* All tvätt måste strykas
* SMS måste besvaras så fort man har fått ett
* Mail måste läsas så fort det trillat in i mailboxen
* Brevlådan måste tömmas så fort man ser att brevbäraren har varit där
* Reklam som kommer i brevlådan måste läsas
* Man måste lära sig nya saker på första försöket
* Man måste alltid ha rätt
* Man måste alltid ha en åsikt (helst en korrekt sådan)
* Man måste alltid svara snabbt om någon ställer en fråga
* Hemmet måste städas en gång i veckan
* Alla rum i hemmet måste städas på en och samma dag
* Man måste träna visst antal gånger per vecka
* Man måste hänga med i rådande inredningstrend (och såleds hela tiden renovera om sitt hem för att ha "rätt" färg på väggar, gardiner, soffa med mera)
* Man måste komma ihåg när alla fyller
* Man måste alltid komma i tid (helst lite innan utsatt tid)
* Man måste klara sig själv (dvs aldrig fråga om hjälp)
* Saker måste göras klart så fort som möjligt (om det är en sak som man gjort förut så ska man klara av att göra det fortare än tidigare gång)
* Man måste följa alla serier som går på tv
* Man måste följa alla hälsotrender som tidningarna skriver om
* Man måste sköta sina tänder perfekt (så inte tandläkaren kan klaga när man går dit på undersökning)
* Man måste vara en perfekt förälder

Blir rökare utbrända?

Ett problem jag hade, och till viss del har fortfarande, är att jag har svårt att ta pauser. Jag liksom glömmer bort det för att jag är så inne i det hela. Visst, jag går till kaffemaskinen och hämtar kaffe (eller tevatten) lite då och då, men med tanke på att jag just nu har kaffemaskinen precis utanför mitt rum tar den utflykten inte särskilt lång tid. Det slog mig att rökare alltid unnar sig att gå ut (nu för tiden är de verkligen tvungna att gå ut, med alla rökförbud som finns) och röka ett par minuter med jämna mellanrum. Gör den pausen att de varvar ner och stressar av mer än icke-rökare? Undrar om det finns någon statistik på hur många utbrända människor det är som röker. Inte så att jag tänker börja röka bara för att ta mig i kragen och unna mig pauser med jämna mellanrum, jag är mest nyfiken.
Man skulle till och med kunna dra det lite längre. Är det så att typ A-människor generellt sätt försöker vara renlevnadsmänniskor och äter nyttigt, tränar och allt sånt man "ska" göra i en större utsträckning än typ B-människor?

Humor

Jag har länge varit klassens clown. Alltid försökt vara rolig och vill få folk att skratta. Att skratta är bra. Frågan är bara om jag har gömt mig bakom skämten för att slippa skämmas. Har jag försökt vara rolig istället för att erkänna att jag inte förstår riktigt vad folk menar? Eller har jag gömt mig bakom skämten för att slippa erkänna att jag upplever situationen som pinsam, och skämtar bort det så man kan dölja det hela bakom ett skratt? Det har kanske varit lättare att framkalla ett skratt hos andra, än att erkänna vad jag tycker och tänker.
Jag kom att tänka på det nyss när en kollega passerade mitt rum på väg till kaffemaskinen och sa godmorgon. Jag hörde inte på rösten vem det var och blev osäker på om det var till mig kollegan sa godmorgon, eller om det var till någon i rummet brevid. I stället för att erkänna det så sa jag "man vill ju inte slösa energi i onödan och hälsa på fel person" när kollegan upprepade sitt godmorgon och frågade om jag ville kolla vem det var (när jag gick ut ur mitt rum för att gå till skrivaren).
Det var lättare att dra till med ett skämt än att säga som det var, att jag var osäker på om det var mig kollegan sa godmorgon till (för vem vill egentligen säga godmorgon till lilla mig, jag som knappt är värd luften jag andas).

Finns det någon framtid?

Riktigt så illa är det väl kanske inte, så att det inte finns någon framtid. Men jag blir onekligen lite rädd och trött när jag läser såna här artiklar:

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=531&a=739938


Är det så att fler behöver vägga innan vi inser att vi är på väg åt fel håll? Att klimatet i samhället inte är nyttigt? Jag hör föräldrar som har jämnåriga barn med min son som har 1, 2 eller till och med 3 olika aktiviteter i veckan. Nog för att det är bra att ha intressen i livet, men måste man börja så in i vassen tidigt? Kan inte barnen få vara just barn. Alla kan inte bli Peter Forsberg eller Zlatan. Alla måste inte börja träna när de är 4, alla måste inte bli världsbäst.
Våga avstå!