Bakslag

Det var väl egentligen bara en tidsfråga, jag har ju hittils inte gått upp i tid och mått bra efter det. Det smygbörjade egentligen i förra veckan, jag hade ont i hela kroppen, men kände mig bättre efter floatingen i torsdags. Den här veckan har jag gått på alvedon (jo, man kan ju tycka att det inte är så smart att tugga alvedon för att orka jobba, det är väl bättre att gå hem och kurera sig istället) ett par dagar. När jag igår tuggat i mig tre alvedon utan att må nämvärt bättre så insåg jag att det var läge att gå hem. Jag känner mig som en latmask som ligger i soffan och tittar på dåliga serier på udda kanaler. En av anledningarna till att det känns svårt att vara hemma är att jag inte känner mig tillräckligt sjuk. Visst, jag har ont i huvudet, ont i hela kroppen (precis samma känsla som när jag är väg att få feber), ont i ryggraden (också febervarning), idag har jag även åkt på lite hosta. Men jag känner mg liksom inte sjuk på "riktigt". Jag är inte magsjuk, har inte feber, inte dålig i magen, äter inte penicilin eller något annat. Det är väl den duktiga flickan i mig som inte klassar det jag har som att vara sjuk. Eftersom jag mådde på samma sätt innan jul (när det blev så där kallt på jobbet) så vet jag av erfarenhet att det kan hjälpa att vara hemma ett tag från jobbet. Jag är glad att jag inte har fått tillbaka några andra symptom (som jag fick de första två gångerna jag ökade min arbetstid). Jag försöker se positivt på det hela :).