Humor

Jag har länge varit klassens clown. Alltid försökt vara rolig och vill få folk att skratta. Att skratta är bra. Frågan är bara om jag har gömt mig bakom skämten för att slippa skämmas. Har jag försökt vara rolig istället för att erkänna att jag inte förstår riktigt vad folk menar? Eller har jag gömt mig bakom skämten för att slippa erkänna att jag upplever situationen som pinsam, och skämtar bort det så man kan dölja det hela bakom ett skratt? Det har kanske varit lättare att framkalla ett skratt hos andra, än att erkänna vad jag tycker och tänker.
Jag kom att tänka på det nyss när en kollega passerade mitt rum på väg till kaffemaskinen och sa godmorgon. Jag hörde inte på rösten vem det var och blev osäker på om det var till mig kollegan sa godmorgon, eller om det var till någon i rummet brevid. I stället för att erkänna det så sa jag "man vill ju inte slösa energi i onödan och hälsa på fel person" när kollegan upprepade sitt godmorgon och frågade om jag ville kolla vem det var (när jag gick ut ur mitt rum för att gå till skrivaren).
Det var lättare att dra till med ett skämt än att säga som det var, att jag var osäker på om det var mig kollegan sa godmorgon till (för vem vill egentligen säga godmorgon till lilla mig, jag som knappt är värd luften jag andas).