Ny blogg

Eftersom jag är en person som gillar att ha tusen saker att göra på en gång (jo, jag vet att jag borde jobba med att bekämpa dessa impulser) så har jag börjat med en ny blogg:

http://www.fotosidan.se/blogs/iaktagelserivardagen/index.htm
(av någon anledning så har jag problem med att använda bloggers funktion för att skapa länkar, när jag använder mig av den så syns inte texten i min post sen. Det kanske bara är i Safari som det inte syns, men jag vågar inte chansa. Därför är inte länken klickbar).

Den bloggen handlar inte om något speciellt, utan är mest ett sätt för mig att visa bilder ur min vardag och skriva en liten text till.

Olika trött av olika typer av lärande

Just nu sitter jag och repeterar Java på jobbet. Det känns som att det var evigheter sen jag kodade (och på ett sätt är det väl det, jag har inte kodat något sen jag blev sjukskriven för drygt två år sen) så det är en del att läsa och prova. Det tar inte så värst lång tid innan jag blir nästan yr i huvudet och alldeles trött av detta arbete. Jag går en photoshopkurs på distans under våren, där all undervisning sker över webben. Jag kan titta på lektionerna när jag vill och hur många gånger jag vill. Av det lärandet blir jag inte alls trött lika fort. Min man undrade om det är så att jag har lättare för att lära mig grejer som har med fotografering att göra (kursen handlar om bildbehandling i photoshop).
Jag vet faktiskt inte riktigt vad det beror på, att jag blir olika trött. Det finns lite olika teorier:

* Jag tycker att det är roligare med fotografering
* Jag har lättare för mig att lära mig saker som har med fotografering att göra
* Jag känner inte samma press att ta mig igenom photshopkursen (har ett år på mig) som jag har när jag sitter med Javan på jobbet.
* Om jag skulle jobba med saker som rör fotografering, och repetera Java på min fritid kanske det skulle bli det omvända (att fotograferingen skulle vara det tröttsamma)
* Det är hela tiden "störningsmoment" (som t.ex. folk som kommer förbi och är sociala) på jobbet och att det bidrar till min trötthet
* Programmering är mycket mer avancerat än fotografering och det är därför det tröttar mig mer

Angående världen

Jag skulle vilja fortsätta lite på posten från igår. Det är inte så att jag tror att det bara var bloggarna som enkom bidrog till hjärtinfarkterna. Jag tror inte att det är så enkelt så att man kan peka ut en enda grej i arbetslivet som gör att man drabbas av en sån sak. Däremot så tror jag att det var bloggarna som var droppen. Den stress och press som de upplevde vad gällde att fylla bloggarna med information beskriver rätt bra hur man som utbränd (eller på god väg att bli utbränd) upplever sin situation. Om man, som jag, har tur så hinner man stanna och kliva av innan man dör av det. Det känns som att bloggarna har blivit ett sätt att synas och få bekräftelse. Bekräftelse som vi inte känner att vi får i det vanliga/verkliga/analoga livet i verkliga möten med människor. Att skriva på en blogg ska vara lustfyllt och kul, inte ett tvång som man gör under press, eller som enda sätt att känna att man finns till. Det gäller ju i och för sig alla saker man gör i livet.

Världen snurrar snabbare och snabbare

Jag kan inte påstå att jag blir förvånad, det var nog bara mera en tidsfråga innan det hände:

http://www.idg.se/2.1085/1.154910

Det är ju ändå tragiskt att det hände. Jag undrar bara vad som ska hända innan vi bromsar upp världen lite. Med tanke på hur lång tid det tog innan miljön blev "inne" så lär det väl dröja ett antal år. Eller så går det fortare än för miljöarbetet, man kan ju alltid hoppas (även om jag inser att det är lite motsägelsefullt).

Liknande problem, olika sjukdomar?

De senaste två åren har jag läst och begrundat en hel del saker. Utan att vara helt inläst och uppdaterad på allt så känns det som att utbrändhet, anorexi, bulimi, alkoholism och att skära sig (finns säkert fler jag skulle kunna räkna upp här) har samma typ av grundorsak. För att hantera denna orsak så tar individen till olika saker för att hantera (== få kontroll över) sin situation. I mitt fall blev det att jobba häcken av sig. När jag jobbade så hade jag full koll på tillvaron. Jag kunde ignorera och trycka undan hur jag mådde (det som är orsaken till att jag jobbade så hårt). Om det inte hade blivit arbetsnarkomani så tror jag att jag hade hängett mig åt att skära mig istället. (Tro nu inte att det här är ett medvetet val som man gör, det var det åtminstone inte i mitt fall.)
Min väg tillbaka är egentligen uppdelad i två sträckor (det kanske finns fler, men just nu ser jag bara två). Dels en sträcka där jag återhämtar mig och lär mig hantera stress (så att jag inte gör för mycket, tar på mig för mycket osv osv). Den sträckan har jag till största delen tagit mig igenom. Den andra sträckan handlar om att bearbeta och hantera orsaken till mitt beteende. Denna sträcka har jag fortfarande framför mig. Den sträckan kommer att bli tuff och jobbig och jag har ingen aning om hur lång tid den tar. Därför tar det emot att påbörja denna sträcka. Jag håller på att ladda upp med mod för att göra en djupdykning i den utmaningen.

Oläst mail

Jag har otroligt svårt för att låta mail ligga olästa i min inkorg. Om jag kommer till jobbet på morgonen och det trillar in ett gäng mail i min inbox så vill jag läsa alla direkt. Det känns som om jag inte uppskattar, respekterar och prioriterar personen som har skickat mailet om jag inte läser mailet på en gång. Det är ju lite fånigt, personen som skickade mailet har ju ingen aning om jag är på jobbet, har min dator på eller har mailprogrammet igång. Avsändaren kan således inte veta hur lång tid jag dröjer med att läsa mailet efter att jag har sett att jag har fått det. Det är bara i mitt huvud som det snurrar fel.

Ni na ni na ni na na..... Dagens boktips

Jag håller just nu på med ännu en bok av Tommy Hellsten: Barn av livet. Snart har jag kommit halvvägs genom den. Jag tycker hittils att den är mer lättläst än "Ju mindre du gör, desto mer får du gjort", men det kanske även hänger ihop med att jag kan ta in texter på ett bättre sätt nu än tidigare. Boken handlar om, och vänder sig till, människor som blev medberoende redan som barn och därför aldrig fick vara barn. Först som vuxna har de börjat leta efter barnet i sig.

Jag känner igen mig i väldigt mycket av det Hellsten skriver om och jag tror att jag kommer ha stor nytta av boken. Jag funderar på att läsa igenom boken helt en gång och sedan gå tillbaka och läsa igenom de bitar som jag känner igen mest och fundera på vad det är i mitt liv som har gjort mig till den jag är.

Att stå upp för sig själv

Att backa undan och inte ta en fight, är inte det att ge upp en del av sig själv? Eller beror det på vad saken gäller? Jag vet att jag inte kan få min vilja igenom hela tiden. De gånger jag har olika åsikt jämfört med den jag diskuterar med (kanske ett beslut ska tas i någon fråga), om jag viker undan och ger efter utan att tro att alternativet som väljs är en bättre väg, trycker jag inte ner mig då? (Eller måste man inte alltid välja det bättre alternativet?) Trycker jag inte ner mig då? Förminskar jag inte mitt eget värde? Gör jag mig inte svagare inför en liknande situation? Blir det inte lättare för den andra personen att nöta ner mig och alltid "vinna" i diskussioner och vid beslutstillfällen? Visar jag mig inte svag då? Eller gör jag det till ett krig helt i onödan? Spelar det egentligen ingen roll vad jag tycker? Ska man egentligen bara glida genom livet utan att engagera sig och ha en åsikt? Är mitt behov av att ha en åsikt (och ha rätt/bestämma) bara ett sätta att synas, höras och ta plats. När jag sedan "viker ner mig", är det då som om jag har förverkat min rätt att existera?
Eller är det så att jag, även i det här fallet, är alldeles för binär. Att jag egentligen ska ligga någonstans mitt i mellan dessa ytterligheter. Att ibland stå på mig, men bara i de fall då jag verkligen bryr mig, men att inte engagera mig till max i alla frågor?