Att backa undan och inte ta en fight, är inte det att ge upp en del av sig själv? Eller beror det på vad saken gäller? Jag vet att jag inte kan få min vilja igenom hela tiden. De gånger jag har olika åsikt jämfört med den jag diskuterar med (kanske ett beslut ska tas i någon fråga), om jag viker undan och ger efter utan att tro att alternativet som väljs är en bättre väg, trycker jag inte ner mig då? (Eller måste man inte alltid välja det bättre alternativet?) Trycker jag inte ner mig då? Förminskar jag inte mitt eget värde? Gör jag mig inte svagare inför en liknande situation? Blir det inte lättare för den andra personen att nöta ner mig och alltid "vinna" i diskussioner och vid beslutstillfällen? Visar jag mig inte svag då? Eller gör jag det till ett krig helt i onödan? Spelar det egentligen ingen roll vad jag tycker? Ska man egentligen bara glida genom livet utan att engagera sig och ha en åsikt? Är mitt behov av att ha en åsikt (och ha rätt/bestämma) bara ett sätta att synas, höras och ta plats. När jag sedan "viker ner mig", är det då som om jag har förverkat min rätt att existera?
Eller är det så att jag, även i det här fallet, är alldeles för binär. Att jag egentligen ska ligga någonstans mitt i mellan dessa ytterligheter. Att ibland stå på mig, men bara i de fall då jag verkligen bryr mig, men att inte engagera mig till max i alla frågor?
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
Posts
2 comments:
Det hela kanske handlar om att välja sina strider. Det är ju svårt att snabbt avgöra när det är värt att gå in och slåss för sin åsikt/vilja och när det kanske kostar mer än det smakar.
Om man alltid tar till strid och är kompromisslös blir man nog rätt snart sedd som en ganska stel person, å andra sidan betyder ju det att andra vet var de har dig och vad du står för.
För egen del kan jag säga att jag är alldeles för konflikträdd och viker oftast ner mig, jag tror det är mitt skydd mot att behöva stå för en åsikt eller ta ansvar. Symmetriskt så kan jag väldigt sällan ta cred när nåt går bra, iallafall inför mig själv.
Men om man väljer att inte ta en strid, uppfattas man mindre kompromisslös då? Märker den andra personen att man faktiskt har givit efter? Ska man käfta emot lite grann, för att sen ge efter, för att vara säker på att man ska uppfattas som villig till kompromisser?
Post a Comment