Angående världen

Jag skulle vilja fortsätta lite på posten från igår. Det är inte så att jag tror att det bara var bloggarna som enkom bidrog till hjärtinfarkterna. Jag tror inte att det är så enkelt så att man kan peka ut en enda grej i arbetslivet som gör att man drabbas av en sån sak. Däremot så tror jag att det var bloggarna som var droppen. Den stress och press som de upplevde vad gällde att fylla bloggarna med information beskriver rätt bra hur man som utbränd (eller på god väg att bli utbränd) upplever sin situation. Om man, som jag, har tur så hinner man stanna och kliva av innan man dör av det. Det känns som att bloggarna har blivit ett sätt att synas och få bekräftelse. Bekräftelse som vi inte känner att vi får i det vanliga/verkliga/analoga livet i verkliga möten med människor. Att skriva på en blogg ska vara lustfyllt och kul, inte ett tvång som man gör under press, eller som enda sätt att känna att man finns till. Det gäller ju i och för sig alla saker man gör i livet.