Sticka på tåget

Jag håller på att försöka lära mig den nobla konsten att sticka. Innan mormor trillar av pinn (inte för att det ser ut att hända inom en överskådlig framtid) tänkte jag försöka suga upp så mycket kunskap av henne som möjligt. Just nu håller jag på med en klänning till guddottern. Som tur var så bestämde jag mig för att göra den i en storlek större än vad hon hade när jag började med den. På så vis har jag inte känt mig så stressad under tiden jag har hållit på med den, jag tror inte hon hinner växa ur den innan den blir klar.

Härom morgonen bestämde jag mig för att prova att sticka på tåget på väg till jobbet. Visst är det en liten varning i klassen "jag måste hålla på med något hela tiden" eller "det gäller att utnjyttja tiden till max", men jag tänkte försöka och se hur det går. Första gången var det en rejäl utmaning. Jag satte mig lite avskilt, där det finns plats för barnvagnar, för där är man inte lika synlig för hela tågvagnen. Jag ville undvika känslan av att alla tittade på mig och bedömde mitt arbete med stickningen. Eftersom jag överlevde det första försöket, utan att någon skrattade åt mig, så har jag gjort det flera gånger. Ofta är det så fullt på tåget att det känns bökigt att dra upp stickningen, men de två morgnar i veckan då jag är tidigt på jobbet så känns det lättare. Om jag övar på det så kanske jag kan ha med stickningen och sticka lite när jag känner att det funkar utan att känna press och besvikelse de morgnar det inte blev av. Klänningen är ju inte ett beställningsjobb utan helt och hållet ett initiativ från min sida, så det är bara jag själv som har krav på att det ska vara klart. Vilket iofs kan vara nog så svårt att stå emot.