Att närma sig människor man inte känner

En av uppgifterna jag fick när jag gick på Stressmottagningen var att fråga någon jag inte känner om vägen till t-centralen. När jag då fick den uppgiften kändes det helt omöjligt och jag hade enorma stresspåslag, speciellt första gången jag skulle till att fråga. Jag överlevde :).

Idag fick jag nästa stora utmaning i samma region. Till på måndag ska jag fota två porträtt. Ett på en person jag känner väl, och ett på en person jag inte alls känner. Jag ska leverera två porträtt på vardera persion, i olika ljus. Så det innebär att jag måste fråga en människa jag inte känner om den har tid att låta mig ta del av dennes liv en stund. Min lärare sa att vi skulle räkna med 20 minuter per porträtt.

När jag fick uppgiften idag fick jag förstås stresspåslag. Det var som att lärarens röst fejdades ut, blev till ett bakgrundsbrus och jag fick anstränga mig för att få fokus i nuet igen.

Jag tror att det kommer att gå bra, jag ska bara ägna kvällen åt att vänja mig vid tanken först, och att fundera på vilka ställen man skulle kunna fota på.

Jag kan.
Jag vågar.

Yoga-lärare, vår tids präster?

Jag har ju börjat att gå på yoga igen. Det känns verkligen jätteskönt att ha hittat ett litet gym som har två yoga-pass i veckan som är alldeles lagom långa för mig (60 min). För er som aldrig har gått på ett yoga-pass kan jag berätta att man oftast börjar passet med att sitta på golvet med benen i kors medan instruktören pratar med lugn och stillsam röst, hur man ska tänka på andningen o.s.v. Det slog mig att instruktörerna pratar med ungefär samma tonläge och tempo som en del präster gör. Det är ju inte så att de pratar om samma saker direkt ;), men om man kopplar bort innehållet i det dom säger så tycker jag att båda sprider ett lugn omkring sig när de pratar.
Jag har funderat på om det var så att gudstjänsterna på söndagarna tidigare var ett sätt för folk att få tillfälle att slappna av och gå ner i varv. Ett tillfälle som vi, när vi inte längre går på gudstjänster lika ofta, helt har tappat. Eftersom vi kanske inte ens var medvetna om att vi gick ner i varv så söker vi heller inte nya vägar att få denna stund av nedvarvning.
Nu menar jag inte att alla ska börja gå i kyrkan, utan vi kanske borde ta oss tiden, och ge oss tiden, att få en stund för oss själva där vi kan slappna av och gå ner i varv, utan att behöva tänka på allt som "måste" göras. Sen om det görs på ett yoga-pass, i kyrkan, under en promenad i skogen spelar mindre roll.

Ledig

Nu var det onekligen ett tag sen jag skrev något. I princip så har inte mycket ändras. Mitt humör har gått lite upp och ner (så nu provar jag lite Rosenrot för att se om det kan ändra på något). I princip tror jag inte på Rosenrot, och jag ogillar starkt en del av reklamen som är för den produkten, men jag kände att jag var tvungen att pröva något. Nu när jag har gått på semester så har mina värmevallningar kommit tillbaka. Jag som har varit i princip förskonad från det under en tid (trodde att mitt ökade intag av soja hade med saken att göra) får nu värmeanfall både dag- och nattetid igen. Bara att härda ut.

En annan sak som har hänt är att jag har tagit tjänstledigt från jobbet. Efter min semester/föräldraledighet kommer jag således inte att gå tillbaka till jobbet utan istället börja en fotoutbildning. Såg i går att min kurs är fulltecknad, så nu borde den verkligen bli av (har inte fått någon kallelse än, så lite nervöst har det varit eftersom den andra kursen som går parallellt har blivit fullbokad).

På kurs

I morgon är det dags för mig att gå på kurs igen. Det är ungefär ett år sen jag senast gick på kurs och jag minns hur nervös jag var innan den. I höstas fick jag en erbjudan om att gå en kurs, tillsammans med andra kollegor på jobbet. Jag kände genast hur prestationsångesten kröp sig på. På något vis kändes det jobbigare att visa mina kunskaper/okunskaper för kollegorna än för helt främmande människor. Nu är det dags för att gå en kurs tillsammans med kollegorna. Jag känner mig inte alls stressad inför att visa mina kunskaper/okunskaper för dom. Det känns skönt att ha kommit dit.

Lite nya saker

Jag har börjat att gå på zonterapi istället för den massage jag tidigare gått på två gånger i månaden. Tanken är väl att den förhoppningsvis kan hjälpa mig att må lite bättre och min kropp att komma tillbaka till en högre friskhetsnivå. Det finns väl en del som är skeptiska mot både akupunktur och zonterapi, men något (zonterapin i alla fall) som är så behagligt lär ju knappast vara dåligt för mig.

Sen har jag dessutom gått och köpt en spikmatta. Den ska jag försöka ligga på i 15 minuter varje dag i en förhoppning om att det ska hjälpa mig att slappna av i mina eländiga nackmuskler som fortfarande bråkar med mig. I dag när jag kom hem från jobbet lade jag mig en stund på den, och jag slumrade faktiskt till en stund. När man känner på piggarna med fingret så har man svårt att tro att det kan vara skönt att ligga på mattan, men uppenbarligen så blev jag så avslappnad på den att jag kunde slumra till. Det är klart, lite trött efter jobbet är jag ju allt så det hjälpte väl till.

Barn ska ha spring i benen

Jag får rätt ofta höra om barn i 6-års åldern som har flera aktiviteter i veckan, allra vanligast är någon form av sport. Jag är väldig restrektiv med att låta sonen börja på flera saker. Just nu är det fotboll en gång i veckan som gäller. Och jag tycker faktiskt att det räcker för honom. I bland får jag höra: "men ska han inte börja på hockey, det är ju en del av hans kompisar som spelar där". Näe, jag tycker faktiskt inte det. Om det var så att han verkligen, verkligen ville det så skulle jag givetvis låta honom prova det. Men han skulle faktiskt få lov att välja bort fotbollen (om han efter prövotiden ville fortsätta med hockeyn).

Varför är jag nu så rabiat på det här med att hålla nere antalet aktiviteter. Jo, dels förstås för att själv tycker att det är jobbigt att hinna med flera. Jag ska hinna med att andas lite i veckorna och jag tycker faktiskt att sonen också ska få ha den möjligheten.

När jag vid ett tillfälle pratade om det här med en bekant fick jag höra att den sonen hade så mycket spring i benen så han behövde hålla på med tre olika idrotter. Det är väl jättebra att ha spring i benen. Inte ska vi trötta ut våra barn genom att skicka iväg dom på olika idrotter. Låt dom ha spring i benen och släpp ut dom på tomten och låt de använda den energin till att leka istället.

I ett annat fall var det scouterna som var den aktivitet nummer två. Den mamman tyckte att det inte var så farligt med två aktiviteter, det var ju bara en som var sport. Men jag tycker faktiskt inte det är någon skillnad. Det är ändå en tid som ska passas, det ska planeras, packas och skjutsas iväg. Barn behöver också ha egen tid att använda till lekar och för att utveckla sin fantasi. Inget ont om scouterna eller någon sport.

Om vi lär våra barn att man ska ha två eller tre aktiviteter i veckan redan i unga år, hur kommer de att bli som vuxna? Kommer de att ha svårt att göra ingenting. Måste de hela tiden ha något att göra och missar på så vis viktig tid att återhämta sig? Låt bli att lära våra barn att stressa och göra tusen saker. Risken är att de lär sig de tids nog, men låt de få ha den här tiden för sig själva.

Livspussel

I söndags såg jag slutet på programmet "Dokument inifrån - Livspusslet". Enligt tablån hos svt så handlar programmet om följande: "Pressen från jobbet äter sig in i varje del av vardagen. Allt fler har svårt att hitta balansen mellan arbete och fritid. Blev vi lurade av drömmen om det flexibla arbetet?".

Jag såg bara sista halvtimmen, men det jag såg där gjorde mig intresserad av att även se de första 30 minuterna. Repris klockan 15:55 den 15/1 på svt 2.

I svd skriver Kristin Lundell en kolumn som delvis handlar om programmet.