Yoga-lärare, vår tids präster?

Jag har ju börjat att gå på yoga igen. Det känns verkligen jätteskönt att ha hittat ett litet gym som har två yoga-pass i veckan som är alldeles lagom långa för mig (60 min). För er som aldrig har gått på ett yoga-pass kan jag berätta att man oftast börjar passet med att sitta på golvet med benen i kors medan instruktören pratar med lugn och stillsam röst, hur man ska tänka på andningen o.s.v. Det slog mig att instruktörerna pratar med ungefär samma tonläge och tempo som en del präster gör. Det är ju inte så att de pratar om samma saker direkt ;), men om man kopplar bort innehållet i det dom säger så tycker jag att båda sprider ett lugn omkring sig när de pratar.
Jag har funderat på om det var så att gudstjänsterna på söndagarna tidigare var ett sätt för folk att få tillfälle att slappna av och gå ner i varv. Ett tillfälle som vi, när vi inte längre går på gudstjänster lika ofta, helt har tappat. Eftersom vi kanske inte ens var medvetna om att vi gick ner i varv så söker vi heller inte nya vägar att få denna stund av nedvarvning.
Nu menar jag inte att alla ska börja gå i kyrkan, utan vi kanske borde ta oss tiden, och ge oss tiden, att få en stund för oss själva där vi kan slappna av och gå ner i varv, utan att behöva tänka på allt som "måste" göras. Sen om det görs på ett yoga-pass, i kyrkan, under en promenad i skogen spelar mindre roll.