Mitt första misstag

Ja, det är väl inte hela sanningen, jag har ju gjort misstag även tidigare. Men igår innan jag gick hem gjorde jag mitt första misstag i min nya roll på jobbet. Samtidigt som det känns lite jobbigt så var det rätt skönt att det kom. Jag är ju, har jag fått lära mig, inte en perfekt människa utan även jag kan göra fel. Så på så vis är det skönt att ha det här felet gjort så har jag det gjort. Jag har haft lite ågren över när mitt första misstag skulle komma, hur lång tid det skulle dröja och hur det skulle kännas. Nu har jag klantat mig, hittils har ingen vare sig skrattat åt mig eller gett mig sparken. Så det går kanske att göra fel och sen våga stå för dom :).

Skrika till ett annat rum

En sak som jag stör mig lite på är när folk är i ett annat rum och vill prata med mig. Istället för att komma in i mitt rum, alternativt be mig förflytta mig till det andra rummet, så skriks det istället. Så himla ont om tid eller stressigt är det sällan att man inte kan ta sig den tiden det tar att förflytta sig innan man börjar prata.


Uppdatering:
Jag vill bara förtydliga att det inte bara är hemma hos mig som detta sker. Även hemma hos bekanta uppstår detta fenomen ibland. Jag är inte heller guds bästa barn, jag skriker också mellan olika rum.

"Behöver du hjälp med något?"

Varje dag klockan 9 har jag morgonmöte med mitt team på jobbet. Då ska alla redovisa för vad de gjorde igår, vad de planerar att göra under dagen samt om de har problem med något som de kan behöva hjälp med. Nu har mitt team reducerats till att bara vara jag och en till (plus projektledaren) och därför går dessa morgonmöten rätt snabbt. Att under detta möte få frågan: "Behöver du hjälp med något?" är lite grann av en utmaning för mig. Min (o)vana trogen så tolkar jag in alldeles för mycket i den frågan. Jag tänker t.ex. att min projektledare (som är den som ställer frågan) tycker att det går alldeles för långsamt för mig med mina uppgifter, att min projektledare tycker jag är en korkad testare som inte borde hålla på med kodning osv osv osv. Nu är min projektledare en väldigt trevlig person så jag vet ju, egentligen, att det är inte det som avses. Frågan är bara en del av själva protokollet för hur våra morgonmöten ska gå till. Ändå känns det väldigt jobbigt att säga "ja, jag behöver hjälp". Att erkänna att jag inte klarar av något helt på egen hand känns som ett nederlag. Så det blir så att jag säger "nej, jag behöver ingen hjälp. Jag provar lite själv och hör av mig om det inte går bra". Sen efter att ha pulat en stund med koden går jag och frågar en annan utvecklare om hjälp (en som inte sitter med på mina morgonmöten).

Det kanske ska bli min uppgift på morgondagens möte (för även om jag försöker vara optimist så är jag tveksam till att jag har löst alla problem tills i morgon bitti), att våga säga att jag behöver hjälp. Bara för att se vad som händer. Förmodligen händer ingenting :).

Egen tid

Det är onekligen viktigt att ha tid för sig själv. Det är allt för sällan som jag kan gå omkring i trädgården och bara njuta av alla blommor. Det är alltid lite ogräs som jag ser (och som jag känner att jag måste rycka upp), någon eländig snigel som behöver förpassas till snigelhimmeln, gräs som ska klippas o.s.v. Jag har noterat en viss skillnad i mitt beteende. När jag är i "stan" så känner jag att jag hela tiden måste prestera när jag är ute i trädgården. När jag är på landet så kan jag sitta med min kopp kaffe på på trappan och bara njuta. Allra bäst är det att sitta där en tidig (allt är ju relativt, för mig är 8 hyftsat tidigt för att sitta ute) morgon och lyssna på alla fåglar som finns. Jag vet inte om den uppenbara skillnaden i antal grannar som kan iakta mig är det som spelar roll. Eller om det faktum att trädgården vid vårt lantställe just nu ändå är ett förlorat fall och det enda underhåll som görs är vattning av blommor och klippning av gräs (eller snarare mossa och lupiner som är det som växer allra bäst där).

Jag tror att Alnarp hade varit helt underbart att få komma till under min rehabilitering. Nackdelen är ju att det är en bit bort, jag kan tycka att det borde finnas underlag för ett liknade ställe här i Stockholmsområdet (vilket jag inte hört talas om, men det behöver ju iofs inte betyda att det inte finns).

Jag kanske skulle ta och göra mig en egen pauspinne. Det hade ju varit fint med en lite mer teknisk pauspinne, en som påminner en var 15:e minut eller så att jag ska ta en paus och sänka axlarna (speciellt i början av min väg tillbaka då jag var konstant spänd i axlar).

Nya arbetsuppgifter

Äntligen, 6 år efter examen :), ser det ut som att jag äntligen ska få börja utveckla. Jag har hamnat i ett team med en väldans lugn projektledare så det känns tryggt. Nu gäller det bara att hålla mig lugn och inte stressa på och vilja göra allt på en gång. Bara att sätta upp miljön är en utmaning. Ju mer jag närmar mig slutet på installationen så märker jag hur jag går mer upp i varv och vill skynda på ännu mer så att jag blir klar. Sen har jag svårt att fråga om hjälp. För hjälp behöver jag (även om det finns vackra skript att köra så fastnar jag både på det ena och det andra). Det är svårt att inte kunna allt själv från början, svårt att ha en uppstartssträcka. Men det ska nog lösa sig :).

Svårt att ta en komplimang

Idag utmanade jag kylan på jobbet (ja, jag tycker fortfarande att det blåser kallt på kontoret ibland) och tog kjol och blus till jobbet. Det är inte så ofta jag har kjol, känner mig fortfarande inte riktigt bekväm i dag. Jag färgmatchade dessutom blus och skor, då de båda hade en grön nyans. Jag kände mig väldigt feminin (jösses, kjol och färmatchning på en och samma dag, risk för att bli kallad fåfäng, våp, utseendefixerad eller något annat mindre smickrande). När jag hämtade på dagis träffade jag en dagismamma som gav mig en komplimang och tyckte att jag var fint klädd. Istället för att bara tacka så drog jag dessutom till med en ursäkt till varför jag var så finklädd (som om jag inte har rätt att vara det när jag vill), att jag inte hunnit tvätta efter en helg i sommarstugan. Det här är helt klart en sak som jag skulle behöva öva på, men det blir ju lite knepigt om man inte får komplimanger så ofta (nu är jag inte svältfödd på det och jag är inte ute och fiskar komplimanger heller).

Gå barfota på grus

När jag var liten gick jag rätt ofta omkring barfota på somrarna, även på grusgården. Med åren har jag väl blivit mer bekväm av mig och väljer att ta på mig sandaler när jag ska gå över grusgården. Under fötterna, och förstås även på andra ställen på kroppen, finns akupressurpunkter som bland annat är bra för att motverka stress. Det borde ju vara kanon att gå på grus för att komma åt dessa stresspunkter under fötterna. När jag nu i helgen, ibland, valde att gå barfota över gruset gjorde det fruktansvärt ont. Jag har en teori om att det beror på två saker. Dels för att mina fötter alldeles för ofta är i ett par skor när jag går på ojämnt underlag, dels för att det gör ont i mina stackars stresspunkter när de belastas. Så den här sommaren ska jag försöka gå så mycket som möjligt på grus och andra ojämna underlag för att massera mina stresspunkter under fötterna.