Åka buss

Jag har förmånen att, i rusningstrafik, ha en buss som går var 10:e minut. Istället för att först kolla i tidtabellen (och bli stressad över att jag "måste" hinna med en viss buss) så går jag bara ut när jag är klar. Jag har dessutom bestämt mig för att inte springa till bussen om jag ser att den är på väg till min hållplats. Om det är lågtrafik (det vill säga bussen går typ en gång i halvtimmen) så kan jag tänka mig att tajma in det hela lite bättre. Det är en sak att stå och frysa i 10 minuter, men en helt annan sak att stå i 30 minuter och huttra vid en hållplats. Jag upplever det som att jag blir mindre stressad av att inte bestämma vilken buss jag ska ta, så jag ska ta och fortsätta med det. Nu åker jag i och för sig oftast med Roslagsbanan till jobbet (och där är turtätheten lite glesare), men även där försöker jag att inte stressa upp mig, trots att jag kanske får vänta i 30 minuter och lämningen på dagis skulle dra ut på tiden.

Klumpighet

Jag har alltid kännt mig så himla klumpig. Jag är en sån som kan snubbla på min egen skugga, slå slönder glas när jag plockar ur diskmaskinen och så vidare. Nu har jag kommit på att det nog hänger ihop med koncentrationen. Om jag står och tänker på annat, eller inte följer glaset med blicken (utan istället flyttar blicken direkt till hyllan där jag ska ställa glaset) så är det väldigt lätt hänt att jag antingen slår i diskbänken eller skåpets underkant. Läge för att öva lite på att följa porslinet med blicken när jag plockar ur diskmaskingen med andra ord (och tömma diskmaskinen i ett lugnt och sansat tempo)

Läsa koncentrerat

Det finns olika problem, för mig, när det kommer till att kunna läsa koncentrerat. Det ena problemet är att jag kan sitta och tänka på annat när jag läser. Det vill säga det "vanliga" problemet, att jag automatiskt försöker göra flera saker samtidigt. Det andra problemet är att jag har svårt att läsa utan att tjuvkika på vad som kommer. Det är gäller oavsett om det är en tecknad serie eller en roman som jag läser. Sitter jag och läser en saga för min son (eller en Bamse-tidning) så snabbscannar jag nästan alltid den högra sidan (efter att ha läst den inledande rutan) innan jag fortsätter med historien. När jag läser en roman så hoppar jag olika långt i texten för att tjuvläsa beroende på hur texten är uppbyggd. Om jag till exempel ser att det är slutet på ett kapitel så hoppar jag dit och läser de sista två meningarna (på ett ungefär). Ibland hoppar jag till nästa stycke och skummar igenom det innan jag läser texten på "riktigt". Jag vet inte riktigt varför jag har börjat med det här sättet att läsa, om det är ett sätt att förbereda mig på vad som ska komma. Att jag kanske inte gillar överraskningar utan vill vara förberedd på det som ska hända. Lite kontrollfreaksvarning kanske. Just nu jobbar jag hårt, varje gång jag läser en text, på att inte tjuvkika i handlingen, men det är rätt svårt att låta bli. Jag misstänker att jag behöver stenhårt tvinga mig att läsa en text, och inte tjuvkika, och motstå den här kraften som gör att jag vill tjuvläsa. Om jag gör det tillräckligt många gånger kommer jag till slut att inte känna samma behov av att tjuvläsa i handlingen utan kunna njuta mer av texten som jag läser.

Lyssna koncentrerat

I dag när jag stod och pratade med en kollega i lunchrummet kom jag på mig själv med att inte lyssna koncentrerat. Istället så scannade jag samtidigt av rummet för att se (höra) om det var någon som sa något som kunde vara av intresse. Det hela ledde naturligtvis till att jag blev stressad och fick svårt att följa samtalet. Varför känner jag att jag måste scanna av omvärlden samtidigt som jag pratar med någon annan? Är det för att jag snabbt ska kunna svara om någon ställer mig en fråga? Är det för att inte verka ointresserad och att jag undviker den tredje personen? Eller är det för att jag förväntar mig att jag är världens mitt och jag förväntar mig att alla, alltid, vill prata med just mig? Är det inte så att om några andra står och pratar vid sidan om mig tycker de bar att jag är dryg och en besserwisser om jag avbryter mitt samtal för att kasta in en snabb replik i deras samtal? Är det inte så att andra personer kan se att jag är upptagen i ett samtal och kan vänta tills jag är färdig med det? Är det inte en brist på respekt för den person jag pratar med om jag inte koncentrerar mig på det den personen säger istället för att samtidigt lyssna på vad andra säger (eller funderar ut något smart att svara på det som personen säger till mig).

Yrkesval

Jag har sedan jag slutade gymnasiet jobbat med test. I vissa perioder har jag varit tjänstledig för studier, men fortsatt att jobba med test under sommaren. I år blir 13 år sen jag började med test. Att jobba med test innebär, åtminstone enligt min uppfattning test (vilket i och för sig inte behöver vara sanningen eller rätt) att man är lite grann av spindeln i nätet. Man får lov att synka med olika personer i olika projekt, ha koll på förändringar i andra system som just "mitt" system hänger ihop med. Nu med lite perspektiv på saker och ting börjar jag undra om det här är ett så klokt yrkesval av mig. Är det test som jag ska fortsätta att jobba med när jag är frisk igen. Vill jag känna press på mig att ha koll på alla system, hitta så många buggar som möjligt, absolut inte släppa igenom någon bugg som orskar en krash i systemet, hinna med mer tester på samma tid, orka prioritera testerna och kanske riskera att inte köra ett testfall som visar sig ha hittat en allvarlig bugg. När jag började läsa på KTH var det med målsättningen att sluta jobba med test och istället börja jobba som utvecklare (programmerare av mjukvara). Så här 5 år efter examen är jag inte direkt närmare att jobba med det. Jag var i så många år så väldigt inriktad på att bli klar med min examen och jag visste precis vad jag ville jobba med. Nu när jag inte längre har det klart för mig så känner jag mig lite vilsen. Vad ska jag nu ha för mål? Ska jag börja plugga igen? Vad ska jag i såfall börja plugga? Måste jag sätta upp en mål för vad jag vill jobba med, eller ska jag försöka köra lite på känn och se var jag hamnar? Vågar jag ta steget att säga upp mig för att börja med något helt annat (utan utbildning för det) eller kommer jag vara orolig för att jag inte ska räcka till på min nya arbetsplats?

Tvång

Jag känner inte riktigt till definitionen på tvångstankar, men jag undrar om det inte är såna jag har. En variant av dom i alla fall. När jag kommer på något som jag "måste" göra så måste jag verkligen göra det, annars blir jag besviken och sur. Om det är flera saker som ska göras så prioriterar jag dom i en viss ordning och om de inte sker i den ordningen så faller min värld lite grann i bitar. Jag har alltid gillat att läsa. Om jag vet att jag ska åka iväg någonstans och behöver packa och samtidigt är mitt uppe i en spännande bok så sätter jag mig hellre och läser en förbereder mig. Det är i och för sig bra att jag prioriterar sådant jag tycker om att göra. Dessvärre leder det oftast till att jag läser för länge och får stressa när jag ska göra mig i ordning för att åka. Att ändra ordning på dessa två saker kräver mer än vad man kan tro. Jag får ett slags kli i kroppen och fjärilar i magen. När jag tänker efter så får jag det även när jag gör sakerna i rätt ordning (vilket gör att jag inte riktigt njuter av att läsa boken eftersom jag hela tiden stressar upp mig för att jag vet att jag behöver göra mig i ordning). Det gäller för mig att i varje sådant läge stå emot och prioritera om. Att först packa mina grejer och sen sätta mig ner att läsa. På så vis behöver jag inte stressa ihjäl mig när jag packar och jag kan, förhoppningsvis, njuta av att läsa min spännande bok.