Självkänsla för barn

Först vill jag bara säga att jag tycker att det är viktigt att lära barn få en bra självkänsla. På så vis går de stärkta in i det hårda livet man har under sin barndom och tonårstid. Jag har läst en del böcker om självkänsla det senaste året och i morse när jag satt och läste lite ur en av dom vid frukostbordet så kände jag bara att jag ville kräkas. Det blev liksom bara för mycket av det goda. Det blev ännu en grej jag "måste" göra för att bli den perfekta mamman. Att i varje stund jag interagerar med min son tänka efter och säga rätt saker så att han får så bra självkänsla som möjligt. Som om jag inte har nog med att förbättra min egen självkänsla. Nog med att hinna med (och orka med) jobb, städning matlagning, nattning och allt annat som ingår i vardagen. Som de superföräldrar vi "måste" vara, vi som har förmånen att bli föräldrar nu så måste vi ju även träna våra barn att bli så "bra" som möjligt. Inte för att jag tror att det var lättare att vara förälder förr i världen (typ när jag var liten), men då var det lite andra spelregler. Då var det t.ex. accepterat på ett annat sätt att mamman (vilket det oftast var) var hemma med barnen tills de började skolan. Jag inbillar mig, kanske är jag bara naiv, att det var lättare att hinna med en bra uppfostran av barnen om man bara behövde koncentrera sig på barn och hem (och slippa överprestera på ett jobb).
Fast jag inser ju att det nog inte var så, inte hjälpte det mig att min mamma var hemma med mig och min bror tills vi började lekis. Jag har ju kass självkänsla ändå.

Frisk igen

Jag är frisk på så vis att jag den här veckan har varit utan sjukskrivning för första gången på ungefär 2 år. Enligt sjukvården är jag frisk nog att jobba mina 80%. Själv skulle jag väl kanske inte helt friskförklara mig riktigt än. Visst tar jag mig igenom en dag på jobbet utan allt för stora stresspåslag, men när jag kommer hem är jag helt slut. Jag inser ju att jag har mer ork idag än för ett år sen, men jag är ju inte helt återställd energimässigt. Jag är glad att jag orkar hämta på dagis, spela lite memory med sonen och sedan laga mat. Jag är otroligt glad och tacksam för att jag har kommit så långt. Men det är fortfarande långt kvar till att ha krafter kvar till att göra mer än så.
Tidigare i veckan hade jag mitt årliga utvecklingssamtal med chefen. Det var dags att tala om kort- och långsiktiga mål för mig. Mitt långsiktiga mål blev att om 1, 5-2 år vara tillbaka så mycket i gängorna att jag orkar jobba 80% och sedan komma hem och fungera som människa även på kvällen. Jag vill faktiskt kunna orka att dra igång en tvätt en vardag och inte vara tvungen att spara all tvätt och städ till helgen. Nu kanske någon tänker "men din man då, kan inte han göra sånt då". Visst kan han det. Han drar rätt stora strån till stacken. Städningen kan jag nog tänka mig att spara till helgen (eller skita i helt), men jag har lite svårt för att gå till jobbet med smutsiga kläder (och att skicka sonen till dagis i smutsiga kläder). Jag vill själv kunna välja om jag vill tvätta en vardag eller spara det till helgen. Inte bli tvingad till att spara det till helgen på grund av att krafterna tryter, kväll efter kväll.

Öva på att förlora

Som typ A-människa kan man ha väldigt svårt för att förlora. Det enda sättet att sluta vara en dålig förlorare är att öva på att förlora, att vänja sig vid det så man kan öva på att behärska sig. Ett tips att öva är att spela memory med en 5-åring. Till skillnad från en 4-åring så har en 5-åring mer utvecklat bildsinne och kan vara riktigt duktig på att komma ihåg var de olika paren finns. Om man, som jag, har lite försämrat minne efter en utbrändhet så är det väldigt lätt att förlora mot en 5-åring. Jag kan max hålla 3 kort i huvudet, sen blir allt en enda röra. En 5-åring har betydligt bättre minne än så (åtminstone den 5-åring jag spelar mot). Det kan verka lite fånigt att öva mot en 5–åring, men det kan faktiskt vara så för en del extrema typ A-människor att de verkligen inte kan förlora mot barn utan att gå i taket. De vill, till varje pris, vinna varje gång de spelar. Av just den anledning är det väl i och för sig bra om barnet som du spelar mot även får spela med andra, så att barnet får känna på hur det känns att förlora ibland också.

Vänta 20 minuter

Jag har hört någon säga att man ska vänta 20 minuter efter att man har gått upp innan man verkligen bestämmer sig för hur man mår. Tydligen så tar det ungefär 20 minuter innan kroppen har vaknat helt. Ibland när man vaknar kan det kännas riktigt hopplöst, både mentalt och fysiskt, och kanske inte så meningsfullt att kliva upp ur sängen. Det man (i alla fall inte jag) vill höra då är: "du mår nog bättre bara du går upp". Jag har ju ingen lust att kliva upp ur sängen. För mig är det lättare att tänka, ok, just nu mår jag skit, nu går jag upp, äter frukost och väntar 20 minuter och ser hur jag mår då. Mår jag fortfarande skit då så är det ok att det här är en dag då jag mår lite sämre.

För övrigt är det underskattat hur skönt det är att ligga och dra sig i sängen på morgonen. Det är också någonting man kan öva på, att ligga kvar i sängen och göra ingenting (det vill säga, inte kasta sig upp, på med morgonrocken och sen börja beta av alla saker man "måste" hinna med under dagen. Det är ungefär samma övning som att sitta kvar vid middagsbordet trots att man har ätit upp.

Semester = vila?

Den här veckan har jag semester, helt själv. Det innebär tid för mig att ta det lugnt, göra det jag själv vill, inte behöva ta hänsyn till andra (så länge jag är ensam hemma i alla fall). Problemet är bara att det inte är så himla enkelt. När jag vaknade i morse så började jag planera hur mycket jag skulle hinna med, vilka julgrejer jag skulle hinna rensa bort o.s.v. Det slutade med att jag gick i lite spinn och blev trött i huvudet. Att det ska vara så svårt att träna bort alla dessa "måste hinna med"-grejer som jag har inprogrammerat. Antar att det blir en övning i sig, att bara vara hemma och göra så lite som möjligt. Det är rätt intressant hur man kan förändra sig, jag har alltid sett mig själv som en rätt lat person, gillar att göra så lite som möjligt. Undrar just när jag började stressa upp mig.

Alltid redo

Det är nog en rätt bra beskrivning på hur jag känner mig. Alltid redo. Så fort någon nämner något som kanske borde göras (vare sig det är på jobbet eller hemma) så tänker jag "men det kan ju jag göra" eller "lika bra att jag gör det då". Ibland sker dessa tankebanor även i kombination med känslor som att det är mitt fel att det inte redan är gjort. Jag tror att en anledning till att jag tar på mig att göra såna saker är att jag behöver en klapp på axeln och någon som säger "bra gjort". Problemet är ju bara att det inte är någon som gör det. Folk kan ju inte gå omkring och ge beröm till alla i sin närhet hela tiden, då skulle de ju knappt hinna med något annat. Det som är det dumma med att ta på sig såna saker är att folk anpassar sig till att jag hela tiden gör såna saker, förmodligen rätt omedvetet dessutom. Allt det här blir ett jättelikt störningsmoment för mig. Dels stör jag mig på att jag automatiskt tar på mig såna saker och gör dom, dels att folk gör såna kommentarer i min närhet. Att säga att en sak ska göras mer än en gång tolkar jag som gnäll. Till slut blir jag så jäkla irriterad på att höra samma sak flera gånger att jag gör det bara för att slippa höra på "gnället". Sen tänker jag "prioritera om och gör skiten själv då om det nu är så jävla viktigt att du gnäller om det "hela tiden". Extremt konstruktivt tänkande av mig, *ironisk*.
Jag är förmodligen inte så mycket bättre själv, jag kan nog slänga mig med såna kommentarer oxå (om saker som måste göras), men det är ju en helt annan sak ;).