Självkänsla för barn

Först vill jag bara säga att jag tycker att det är viktigt att lära barn få en bra självkänsla. På så vis går de stärkta in i det hårda livet man har under sin barndom och tonårstid. Jag har läst en del böcker om självkänsla det senaste året och i morse när jag satt och läste lite ur en av dom vid frukostbordet så kände jag bara att jag ville kräkas. Det blev liksom bara för mycket av det goda. Det blev ännu en grej jag "måste" göra för att bli den perfekta mamman. Att i varje stund jag interagerar med min son tänka efter och säga rätt saker så att han får så bra självkänsla som möjligt. Som om jag inte har nog med att förbättra min egen självkänsla. Nog med att hinna med (och orka med) jobb, städning matlagning, nattning och allt annat som ingår i vardagen. Som de superföräldrar vi "måste" vara, vi som har förmånen att bli föräldrar nu så måste vi ju även träna våra barn att bli så "bra" som möjligt. Inte för att jag tror att det var lättare att vara förälder förr i världen (typ när jag var liten), men då var det lite andra spelregler. Då var det t.ex. accepterat på ett annat sätt att mamman (vilket det oftast var) var hemma med barnen tills de började skolan. Jag inbillar mig, kanske är jag bara naiv, att det var lättare att hinna med en bra uppfostran av barnen om man bara behövde koncentrera sig på barn och hem (och slippa överprestera på ett jobb).
Fast jag inser ju att det nog inte var så, inte hjälpte det mig att min mamma var hemma med mig och min bror tills vi började lekis. Jag har ju kass självkänsla ändå.