Min journal

I går kväll läste jag igenom lite av min journal som jag fick med mig från min husläkare i går. Det var rätt så intressant läsning. Det är lite roligt att försöka tyda deras läkarspråk när de kör förkortningar av saker och ting. Det som slog mig när jag läste igenom de delar av journalen som rör våren 2006 (när jag äntligen fattade och vågade erkänna att jag behövde hjälp) är hur de bedömde att jag mådde. Visst, de frågade hur jag mådde (så mycket minns jag ;)), men om man läser journalen låter det som att jag på det stora hela mådde rätt bra, inte var deprimerad eller så. Som jag minns det så mådde jag verkligen uselt då. Jag minns också att jag avsiktligt svarade undvikande på just frågan om hur jag mådde. Jag var nog lite ärligare på bedömingssamtalet på Stressmottagningen, men även där svarade jag undvikande på frågan. Jag undrar hur "alla" de som äter antideppressivt erkänner att de mår riktigt uselt. Hänger det på läkaren? Är det läkaren som "ser" på patienten att hon/han behöver medicin? Är det patienten som säger att hon/han vill/behöver ha det? Hur går det till egentligen? Så här i efterhand är det lite läskigt att tänka på hur dåligt jag mådde, och hur få som egentligen visste det. Jag har lite svårt att avgöra varför jag inte berättade för så många. Om det var för att jag tyckte att folk borde kunna se det själva, om det var för att jag tyckte att folk kunde fråga (det gjorde folk säkert, men jag kanske inte tyckte att de frågade på "rätt sätt"). Eller om jag helt enkelt mådde så dåligt att jag bara grottade ner mig i mitt lilla svarta hål och tyckte att allt kändes meningslöst. Folk kanske inte vågade fråga för att jag hade taggarna så mycket utåt. Inte för att det spelar mig så stor roll just nu. Jag bara slogs av att det säkert är fler än mig som mår riktigt uselt, men som inte fångas upp av sjukvården av en eller annan anledning. (Jag kom väl in i "rädda världen"-mode igen).

Sjukskrivning

Idag har jag varit hos min husläkare. Jag har räknat efter lite, totalt har jag träffat 5 olika läkare hos min husläkarmottagning för just min stress. Den jag träffade idag är min favorit :). Nu är min arbetsträning till 75% klar och jag kommer att vara sjukskriven på 25% fram till mitten av januari. Sen blir det nya tag i att gå upp i arbetstid. Det verkar ju stört omöjligt att få arbetsträning från Försäkringskassan, så hur det ska lösa ekonomiskt ska bli spännande (som jag har fattat det kan man bara vara sjukskriven på 100, 75, 50 eller 25%, så det går inte att jobba 80% och vara sjukskriven 20%). Jaja, det får jag ta i januari.

Efter att ha kommit till jobbet efter läkarbesöket får jag reda på att jag behöver flytta från mitt rum på jobbet. Jag har fått två alternativa platser att sitta på. Antingen sätter jag mig i ett nytt, eget, rum, längre från de som tillhör samma avdelning som mig, eller så flyttar jag in i ett rum där det redan sitter 4 personer. Å ena sidan vore det trevligt att få lite mer social kontakt på jobbet, annat än på lunchen, å andra sidan vet jag inte om jag är riktigt redo att dela rum med så många. Jag får lov att fundera lite på det innan jag tar ett beslut känner jag.

Uppföljningsmöte

I dag har jag haft ett uppföljningsmöte med min kontakt på Försäkringskassan. Nu är jag klar med min arbetsträning, jag är uppe på 24 timmar i veckan (75% av min arbetstid). Summa summarum så tycker jag att den här arbetsträningen gick bättre än när jag gick upp till 50%. Jag är trött, men jag har inte fått tillbaka något av mina symptom. Vi kom i alla fall fram till att det är bra om jag ligger kvar på 75% ett tag innan jag går upp i tid. I morgon ska jag träffa min superba husläkare, jag tror inte det kommer bli några problem att få en sjukskrivning på 25% under en tid.

"Stark" == mer kontrollbehov

Ett resultat i att jag inte har känt mig trygg med mig själv och inte vågat litat på min omgivning är att jag har haft ett enormt kontrollbehov. Ju mer stress jag har kännt, desto starkare har detta behov blivit. Dels för att jag har tyckt att "ska det bli bra gjort är det lika bra att göra det själv", dels har det varit ett sätt att ha ryggen fri. Om jag har koll på allt så kan ingen kritisera mig, jag har alltid ett svar redo (för att möjliga tänkbara frågor). Jag har trott att det skulle göra mig mer stark, mer skyddad, ett sätt att klara av saker och ting. Istället har det isolerat mig mer. Gjort mig mer fientligt inställd. Stressat sönder mig.

"Svag" == stark?

Jag har alltid varit rädd för att komma nära människor. Jag har alltid intalat mig att ensam är stark, att jag inte behöver någon för att klara mig genom livet. Nu när jag på "äldre" dagar lärt känna människor som jag kan öppna mig för och inte vara rädd för att bli utskrattad eller hånad för det jag säger är det en stor lättnad. Det är en enorm trygghet att kunna göra så. Genom hela mitt liv har jag känt mig utstöttad och för att skydda mig själv har jag i min tur stött bort folk.
Jag tror även att anledningen till att jag klättrade på väggarna under min mammaledighet hänger ihop med att jag inte var redo att släppa greppet om mig själv, att låta någon annan vara viktigare än mig. Jag tror att jag fick växa upp för fort när jag var liten, jag har inte riktigt fått vara barn som barn behöver få vara. Det är något jag får lov att jobba med nu (även om jag inte riktigt är på det klara med hur det ska gå till).

Jag vet inte om jag riktigt fick till mina tankebanor här, men det jag bland annat försöker säga är att den som har tillit och förtroende för sin omgivning också har lättare att visa sig "svag" inför den. Den personen har lättare att be om hjälp och tar inte åt sig av kritik. En person som har fått vara barn, fått känna stöd och trygghet av sin omgivning blir mycket starkare som vuxen.

Biljettstress

I princip åker jag alltid roslagsbanan när jag åker till jobbet. Oftast sitter jag med min iPod inkopplad så att jag stör ut alla samtal som förs i vagnen jag åker i (för att skära ner på antalet intryck på väg till jobbet). Det här innebär att jag inte alltid hör när konduktören kommer in i vagnen och säger att hon/han vill se på biljetterna. Det i sin tur leder till att jag nästan alltid tar fram mitt månadskort på en gång jag satt mig ner i vagnen, för att vara förberedd. Om jag inte håller i kortet när konduktören helt plötsligt dyker upp brevid mig får jag stresspåslag och tror att konduktören (och alla som sitter nära mig) tycker att jag är jättelångsam och slarvig som inte hittar mitt månadskort på en gång när jag letar efter det i handväskan. Jag vet ju med mig att jag dömer ut folk som inte är förberedda för att visa månadskortet hårt, så då antar jag att alla andra tänker på samma vis som jag gör. De senaste veckorna har jag försökt låta bli att ta fram månadskortet på en gång jag satt mig ner i vagnen. Jag försöker träna bort det här stresspåslaget som jag får när jag inte är förberedd. Förhoppningsvis så kan det hjälpa mig att stå emot stresspåslag även i andra sammanhang (när jag väl har kommit till det läget att jag kan stå emot).

Gnällighet - en vana

Jag har en rätt irriterande vana. Jag gnäller en hel del. Det kan vara stort som smått som jag gnäller om, allt från skoskav till att världen är orättvis. Jag har funderat lite på varför jag gnäller. En del är nog att jag faktiskt har t.ex. ont i ett knä och vill ha lite sympati för det. En annan anledning tror jag är att jag använder det som ett sätt att fylla ut en konversation med. Jag har liksom inget "roligt och spännande" att berätta och fyller då ut det med något som jag gnäller om. En annan anledning är nog att jag vill bli hörd och sedd. Att jag vill få frågan: "hur mår du, egentligen". Bli bekräftad. En annan anledning är att jag är van vid det, van vid att höra folk gnälla om det ena och det andra (och även om jag vill sticka ut ur mängden, synas och märkas, så vill jag ju samtidigt vara lite som alla andra).
Min uppgift den närmaste tiden blir att försöka minska ner på gnällandet, att bryta den vanan. Jag kommer inte att helt sluta "gnälla" (om jag har ont någonstans så kan man ju få nämna det, en gång åtminstone) helt. Varje gång jag tänker säga något gnälligt ska jag stanna upp en stund i tanken och fundera på om det bara är vanegnäll som är på väg ut, eller om det jag tänker säga faktiskt är meningsfullt att säga.

Spänd käke

Jag har haft bettskena i antal år vid det här laget, eftersom jag gnisslar tänderna när jag sover. På dagarna gnisslar jag inte tänder, men i perioder så biter jag ihop käkarna väldigt hårt på dagtid. Det är inte så att jag håller tänderna tätt mot varandra, utan det är en låsning allra högst upp i käkbenet, som inte alltid är så lätt att släppa. Min räddning i det läget är att tugga tuggummi. Det räcker inte med att tugga tuggummi en hel dag, så fort jag har spottat ut ett tuggummi så spänner sig käkarna igen. Om jag tuggar ett par dagar i rad så kan spändheten ha släppt och jag kan sluta se ut som om jag går omkring och idisslar konstant. Jag har fått tips om att massera käkbenen för att få dom att slappna av, men jag har inte lyckats med den metoden riktigt.

Tillägg:
I helgen kom jag ihåg ett annat sätt att få käken av slappna av. Försök att slappna av så mycket som möjligt i underkäken, skaka sedan hela huvudet. Tanken är att underkäken ska "svänga loss". Det känns som att man skakar runt hjärnan en del, men om man får in rätt teknik kan det känns skönt och avslappnat i käken ett tag.

Svårt att säga nej/vill vara till lags

Jag har svårt för att säga nej. Det vill säga svårt att säga nej och stå fast vid det. Jag har någon slags kraft inom mig som hela tiden vill vara andra till lags. Att säga nej till någon/något innebär ju att man riskerar att göra någon besviken. Och i förlängningen kanske det leder till att jag blir mindre omtyckt. Nu inser ju jag att det förmodligen inte är så. Det är förmodligen så att om en person frågar en sak så förväntar dom sig ett ärligt svar, inte ett mesigt medhåll, och den personen är förmodligen både förberedd på och beredd på att ta ett nej.

Det här sträcker sig tyvärr ännu längre till att bara ha svårt för att säga nej. Det innefattar även att jag mår dåligt när jag går förbi någon som säljer Situation Stockholm (tidning som säljs av hemlösa i Stockholm), någon som samlar in pengar till t.ex. Rädda Barnen, någon hemlös som sitter och ber om en slant osv osv osv. Jag känner att jag gör dom besviken när jag inte köper/ger något. Jag har dock blivit bättre på det när det kommer till telefonförsäljare. Det kanske har att göra med att det inte är ett personligt möte, jag slipper riskera se den personen varje dag. Tricket är att avbryta dom innan de har hunnit hämta andan klart för att dra hela sitt säljsnack. I princip bara säga "Nej tack, jag är inte intresserad" redan när de presenterat sig och sagt varifrån de ringer, och sedan raskt lägga på luren.

Engagemang

En av anledningarna till att jag har hamnat i den sits jag är i är mitt alltför stora engagemang i jobbet. Nu när jag har börjat gå upp i tid och fått utökat ansvar i min arbetsupptifter har följande fråga dykt upp: Hur mycket ska jag engagera mig? Två av mina uppgifter går ut på att sammanställa information och vidarebefodra det till min chef. Hur mycket ska jag engagera mig i dessa uppgifter? Hur mycket vågar jag engagera mig innan jag blir som besatt och vill förbättra allt in absurdum (igen)? Ska jag dubbelkolla de siffror jag hämtar ut och gör grafer av, eller ska jag lita på att verktyget jag använder mig av ger mig rätt siffror? Frågan om hur mycket jag ska engagera mig gäller inte bara jobbet. Hur mycket ska jag engagera mig, oavsett vad det är jag gör? Återigen är det väl en fråga om att våga prova sig fram så att jag hittar var i spannet "Inte bry sig för fem öre" till "Besatt" som jag kan lägga mig. Om jag känner lite engagemang ställer jag mig frågan, varför gör jag det här överhuvud taget? Om jag inte bryr mig, varför lägger jag då ner tid på det alls? Lite gammalt hederligt binärt (eller svart/vitt om man hellre vill) tänkande. Måste allt man gör ha en mening? Måste man vara engagerad i allt man gör? Måste man vara engagerad i något?