Min journal

I går kväll läste jag igenom lite av min journal som jag fick med mig från min husläkare i går. Det var rätt så intressant läsning. Det är lite roligt att försöka tyda deras läkarspråk när de kör förkortningar av saker och ting. Det som slog mig när jag läste igenom de delar av journalen som rör våren 2006 (när jag äntligen fattade och vågade erkänna att jag behövde hjälp) är hur de bedömde att jag mådde. Visst, de frågade hur jag mådde (så mycket minns jag ;)), men om man läser journalen låter det som att jag på det stora hela mådde rätt bra, inte var deprimerad eller så. Som jag minns det så mådde jag verkligen uselt då. Jag minns också att jag avsiktligt svarade undvikande på just frågan om hur jag mådde. Jag var nog lite ärligare på bedömingssamtalet på Stressmottagningen, men även där svarade jag undvikande på frågan. Jag undrar hur "alla" de som äter antideppressivt erkänner att de mår riktigt uselt. Hänger det på läkaren? Är det läkaren som "ser" på patienten att hon/han behöver medicin? Är det patienten som säger att hon/han vill/behöver ha det? Hur går det till egentligen? Så här i efterhand är det lite läskigt att tänka på hur dåligt jag mådde, och hur få som egentligen visste det. Jag har lite svårt att avgöra varför jag inte berättade för så många. Om det var för att jag tyckte att folk borde kunna se det själva, om det var för att jag tyckte att folk kunde fråga (det gjorde folk säkert, men jag kanske inte tyckte att de frågade på "rätt sätt"). Eller om jag helt enkelt mådde så dåligt att jag bara grottade ner mig i mitt lilla svarta hål och tyckte att allt kändes meningslöst. Folk kanske inte vågade fråga för att jag hade taggarna så mycket utåt. Inte för att det spelar mig så stor roll just nu. Jag bara slogs av att det säkert är fler än mig som mår riktigt uselt, men som inte fångas upp av sjukvården av en eller annan anledning. (Jag kom väl in i "rädda världen"-mode igen).