"Svag" == stark?

Jag har alltid varit rädd för att komma nära människor. Jag har alltid intalat mig att ensam är stark, att jag inte behöver någon för att klara mig genom livet. Nu när jag på "äldre" dagar lärt känna människor som jag kan öppna mig för och inte vara rädd för att bli utskrattad eller hånad för det jag säger är det en stor lättnad. Det är en enorm trygghet att kunna göra så. Genom hela mitt liv har jag känt mig utstöttad och för att skydda mig själv har jag i min tur stött bort folk.
Jag tror även att anledningen till att jag klättrade på väggarna under min mammaledighet hänger ihop med att jag inte var redo att släppa greppet om mig själv, att låta någon annan vara viktigare än mig. Jag tror att jag fick växa upp för fort när jag var liten, jag har inte riktigt fått vara barn som barn behöver få vara. Det är något jag får lov att jobba med nu (även om jag inte riktigt är på det klara med hur det ska gå till).

Jag vet inte om jag riktigt fick till mina tankebanor här, men det jag bland annat försöker säga är att den som har tillit och förtroende för sin omgivning också har lättare att visa sig "svag" inför den. Den personen har lättare att be om hjälp och tar inte åt sig av kritik. En person som har fått vara barn, fått känna stöd och trygghet av sin omgivning blir mycket starkare som vuxen.