Ännu en artikel

Så har jag, idag oxå, skummat igenom Aftonbladets nätupplaga. Idag hittade jag den här artikeln.

Skönt att läsa om någon som verkar ha "down-shiftat" utan att först ha stressat livet ur sig och familjen. Däremot blir jag lite provocerad av tipsen i rutan under intervjun. Det jag undrar över är vad man gör med den tiden man "tjänar in" genom att gå ihop med lämning till skola och träning? Använder man den tiden till att renovera mera eller till att bara softa och vila upp sig? Jag är absolut inte emot att gå ihop och hjälpas åt, det gäller bara att inte använda den tiden till rätt saker. Jag kan ju tycka att det är både mysigt, skönt och som en investering i mitt barn när jag sitter vid längs fotbollsplanen och tittar på när grabbarna tränar. Jag ser, nu för tiden får jag väl i ärlighetens namn lov att säga, inte det som förlorad tid (som jag hade kunnat lägga på något annat, som att handla mat, rensa ogräs, städa, renovera hus/trädgård) utan som livskvalitet.

Artikel i Aftonbladet

Hittade den här artikeln i Aftonbladet idag.

Häromdagen pratade jag med en kompis om det här fenomenet som verkar uppstå varje vår. Så fort det börjar bli lite värme så blir helt plötsligt varje helg uppbokad med aktiviteter som man "måste" hinna med. Fester man blir bjuden på, utflykter som ska göras, hus som ska målas, trädgård som ska piffas till, och alla andra renoveringsgrejer man vill hinna med. Det är som att man ligger i startgroparna hela hösten och vintern och sen när våren och försommaren kommer så ska allt hinnas med. Helst ska det vara klart till semestern så att man då hinner njuta av allt. Eller blir det verkligen så? Eller är man då så uppe i varv och inne i ekorrhjulet att man fortsätter springa och hittar på nya saker att renovera och fixa och dona med. Sen när hösten och vintern väl kommer så är man så slut att man inte orkar ta sig för något (det kanske blir speciellt tydligt i det här landet när vädret under höst och vinter kan vara rätt grått, kallt och eländigt).
Vad är det som gör att vi börjar renovera och fixa och dona? Är reklamen, tidningarnas artiklar och fixa-själv-programmen på tv så himla bra på att trumma ut budskap som får oss att tro att om vi inte har ett hem som ser ut som i tidningarnas artiklar eller håller på med tusen projekt hemma (vi måste ju för sjutton ha något att berätta om på luncherna på jobbet) så är vi inte lyckade människor?

Vänta på tunnelbana

De dagar jag hämtar på dagis är jag, nu när jag inte längre är sjukskriven, på jobbet rätt tidigt. Tidigt för mig innebär att jag tar 6.18-tåget till Tekniska högskolan. Så dags på morgonen är inte tunnelbanetrafiken så tät som den är senare under dagen. Jag inser ju att jag är bortskämd, men det är "bara" 10-minuters trafik så dags. Eftersom jag strävar efter att gå långsamt innebär det att jag rätt lätt missar tunnelbanetåget som går mot t-centralen ett par minuter efter min ankomst till teknis. Min första reaktion är att ta bussen till Odenplan och ta grön linje därifrån (i hopp om att den linjen har tätare trafik). Jag försöker erinra mig alla busslinjer in innerstan som kan ta mig till jobbet. Det är en utmaning att sätta sig ner på en bänk i tunnelbanan och bara vänta in nästa tåg.

Häromveckan läste jag en underbar Berglins-strip som handlar om ungefär samma sak. Jag hoppas jag kommer ihåg den rätt :). Paret går förbi en bil som står vid ett rödljus, föraren pratar i telefon. Den ena i paret undrar varför man alltid måste ringa någon så fort man står still, varpå den andra svarar att annars måste man ju umgås med sig själv.

Jag tror det ligger rätt mycket i det. Att man inte vill umgås med bara sig själv. Man vill hela tiden prata med andra, för att på något vis få bekräftelse i att man finns och att man betyder något.

Barns inställning

Jag är övertygad om att man i redan unga år grundar hur man blir som vuxen. Vilken tilltro man har på sina medmänniskor, hur öppen man vågar vara mot andra, vilken självkänsla man får osv. Man formas både av sina vänner och av de vuxna. Jag läste en en sak i svd häromdagen.

Det jag tyckte var intressant var det som stod under "För övrigt"-rubriken. Är det bra att lära barnen den inställningen? Att man hade otur i tävlingen? Att det var någon annans fel att man inte vann? Lär inte det barnen att man inte behöver ta eget ansvar? Nu menar jag absolut inte att man ska trycka ner barnen i skorna och säga "du var alldeles för dålig, inte konstigt att du inte vann". Jag menar bara att om man lär barnen att det är otur när man inte lyckas så lär man barnen att man alltid kan skylla på andra så lär man dom inte att ta eget ansvar för hur de mår, hur de lyckas i skolan, hur de lyckas i arbetslivet och i sitt samspel med andra människor. Det är klart att man kan ha otur, men det känns lite fel att utgå från det hela tiden.

Ny artikelserie

Återigen har svd en intressant artikelserie, den här gången handlar den om depressioner.

http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/psykologi/artikel_1219027.svd

En bit in i texten kan man läsa följande:
"Ett tidigt varningstecken – oavsett familjemiljö – är om man i barndom eller tidiga tonår uppvisar ett personlighetsdrag med mycket ängslan och oro (neuroticism). Andra varningstecken är om barnet drabbas av kraftig ångest, eller om barnets självkänsla är skör."

Jag tror att jag skulle kunna upptäcka ängslan, oro och kraftig ångest hos ett barn. Men hur upptäcker man att barnet har skör självkänsla? Var gränsen för hur dålig självkänsla man kan ha utan att ha ökad risk för depression senare i livet? Finns en sådan gräns? Finns det något facit för oss föräldrar i hur man kan hjälpa sitt barn? Finns det en checklista? Ska man läsa alla dessa böcker som finns på marknaden om hur man gör? Ska man köra på känn? Vågar man lita på att man själv är en bra förebild och mall? Om jag vet med mig att jag har taskig självkänsla, kommer man bara att upprepa de fel som ens egna föräldrar gjorde i uppfostringen, för att det är det enda man känner till? Eller kan man bryta spiralen?

Första dagen på kursen

Jag hade svårt att somna igår och sov rätt oroligt i natt. Anledningen var ju förstås att jag började min kurs idag. Det var ett stressmoment att göra mig själv och sonen i ordning, cykla till dagis, hinna med tåget, kliva av i Liljeholmen och hitta kurslokalen (jag är inte direkt känd för att ha ett bra lokalsinne). Bara det här gjorde att jag blev lite yr i huvudet och speedad. När jag så dök upp så visade det sig att man skulle sitta parvis och programmera. Jösses vad prestationsångesten slog till direkt.
Bara att ta tjuren vid hornen och lägga korten på bordet. Vi började med den sedvanliga intervju/presentera bordsgrannen-rundan och då nämnde jag för min labbkompis att jag dels är ringrostig och dels är lätt trög eftersom jag har den historia jag har. Eftersom jag lätt hamnar i baksätet vid parprogrammering tog jag kommandot direkt vid den första uppgiften, bara för att få bort prestationsångesten.
Som tur är så är min labbkompis en lugn norrlänning så dagen har faktiskt gått bra :). Jag har vågat göra fel, vågat ställa frågor, helt utan att han har skratta åt mig eller tyckt att jag har varit korkad. Nu är jag rätt trött i bollen och ser fram emot en lugn kväll. Läraren avslutade iofs dagen med att säga att nästa kapitel är det tyngsta på hela kursen, så för att kunna förbereda mig tog jag hem kursmaterialet. Vi får väl se hur mycket jag orkar läsa :).

Ny fråga

Jag ska frångå min vana att inte post fler än ett inlägg per dag. En del kanske vet att jag håller på att skriva om min utbrändhet i form av en berättelse. Tillsammans med tre andra som har gått igenom samma sak så är vår förhoppning att kunna ge ut en bok om det hela.
Nu är ju frågan, finns det intresse att läsa en sådan bok? Vad vill man läsa om när man får en sån bok i sin hand. Om inte svarsalternativena räcker så går det bra att göra en kommentar istället.

Stressad av att hinna med att njuta

Idag är jag hemma hela dagen. Jag ska på kurs resten av veckan och kommer då att ha längre dagar än vanligt, så idag är jag (på inrådan av min kloke chef) hemma och laddar batterierna. Det som är lite sjukt är att jag nu, efter att ha tagit en välbehövlig sovmorgon, känner en stress av att hinna med så mycket som möjligt innan det är dags att hämta på dagis. Känner igen det sen förut: "Jag ska bara göra det här, sen kan jag unna mig att slappna av och bara njuta". Det funkar ju inte riktigt så tyvärr. Eftersom jag hela tiden ser nya saker jag "måste göra" så blir jag ju aldrig klar med det jag måste göra innan jag får sätta mig ner och slappna av. Så det bästa är kanske att jag kokar mig en kopp kaffe och sätter mig och läser min nya fototidning som kom i förra veckan istället för att göra allt det där jag "måste".