Jag är övertygad om att man i redan unga år grundar hur man blir som vuxen. Vilken tilltro man har på sina medmänniskor, hur öppen man vågar vara mot andra, vilken självkänsla man får osv. Man formas både av sina vänner och av de vuxna. Jag läste en en sak i svd häromdagen.
Det jag tyckte var intressant var det som stod under "För övrigt"-rubriken. Är det bra att lära barnen den inställningen? Att man hade otur i tävlingen? Att det var någon annans fel att man inte vann? Lär inte det barnen att man inte behöver ta eget ansvar? Nu menar jag absolut inte att man ska trycka ner barnen i skorna och säga "du var alldeles för dålig, inte konstigt att du inte vann". Jag menar bara att om man lär barnen att det är otur när man inte lyckas så lär man barnen att man alltid kan skylla på andra så lär man dom inte att ta eget ansvar för hur de mår, hur de lyckas i skolan, hur de lyckas i arbetslivet och i sitt samspel med andra människor. Det är klart att man kan ha otur, men det känns lite fel att utgå från det hela tiden.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
Posts
1 comment:
Är helt på ditt spår i att man som ung lägger grunden till vem man blir och vilket förhållningssätt man kommer att ha till olika saker. Det är verkligen ett av det tyngre ansvaren som förälder känner jag. Hur skall jag ge mina barn en så trygg grund som möjligt?
det är ju en svår balans mellan att linda in barnen i mental bubbelplast och att kantstöta dem så de går sönder.
Klart man inte skall lära dem att allt är slumpens skördar, då blir de nog ganska oföretagssamma. Men man kan väl däremot försöka lära dem att det inte är hela världen om de misslyckas emellanåt, det är en del av livet. Man får må dåligt över det, en stund, sen skall försöka lära sig nåt av det.
Lyfter jag inte på fötterna när jag går ramlar jag. Det gör ont och jag får gråta en stund, av smärta och ilska, sen provar jag igen med mera lyft.
Post a Comment