Vänta på tunnelbana

De dagar jag hämtar på dagis är jag, nu när jag inte längre är sjukskriven, på jobbet rätt tidigt. Tidigt för mig innebär att jag tar 6.18-tåget till Tekniska högskolan. Så dags på morgonen är inte tunnelbanetrafiken så tät som den är senare under dagen. Jag inser ju att jag är bortskämd, men det är "bara" 10-minuters trafik så dags. Eftersom jag strävar efter att gå långsamt innebär det att jag rätt lätt missar tunnelbanetåget som går mot t-centralen ett par minuter efter min ankomst till teknis. Min första reaktion är att ta bussen till Odenplan och ta grön linje därifrån (i hopp om att den linjen har tätare trafik). Jag försöker erinra mig alla busslinjer in innerstan som kan ta mig till jobbet. Det är en utmaning att sätta sig ner på en bänk i tunnelbanan och bara vänta in nästa tåg.

Häromveckan läste jag en underbar Berglins-strip som handlar om ungefär samma sak. Jag hoppas jag kommer ihåg den rätt :). Paret går förbi en bil som står vid ett rödljus, föraren pratar i telefon. Den ena i paret undrar varför man alltid måste ringa någon så fort man står still, varpå den andra svarar att annars måste man ju umgås med sig själv.

Jag tror det ligger rätt mycket i det. Att man inte vill umgås med bara sig själv. Man vill hela tiden prata med andra, för att på något vis få bekräftelse i att man finns och att man betyder något.