Orealistiska mål

Att säga att man måste göra si, eller jag borde ha gjort så gör att man lätt blir besviken när man inte når upp till sina mål. Om man dessutom är hård mot sig själv när man inte når målen så leder orealistiska mål till att man ofta går omkring och är missnöjd med sig själv. Om man dessutom sätter samma krav på andra som på sig själv (de borde ju förstå att man ska vika kläderna så här, de borde ju förstå att det är dags att dammsuga/tvätta/plocka ur diskmaskinen) gör att man ofta går omkring och är missnöjd, sur och besviken på alla i sin närhet för att de inte når upp till de mål man har satt upp (som de kanske inte ens är medvetna om). När jag var hemma och var mammaledig kände jag att det måste vara perfekt städat och undanplockat i köket när jag fick besök. Helst skulle jag även laga all mat till lillgrabben (istället för den praktiska burkmaten), använda tygblöjor och en massa andra grejer) för att vara den "perfekta mamman". Så när jag hade besök hemma och jag tyckte att det inte perfekt städat så kände jag mig slarvig och antog att besökaren tyckte att jag var slarvig, lat och en dålig mamma. Nu försöker jag istället tänka "det vore trevligt om tvätten blev vikt, det vore trevligt om det blev våttorkat hemma", jag skulle vilja hinna med att dammsuga en gång i veckan". Om jag börjar tänka att "någon borde ju förstå att diskmaskinen borde tömmas" så försöker jag släppa det, inte börja plocka ur diskmaskinen själv utan helt enkelt vänta ut att diskmaskinen blir tömd. Det är ju faktiskt oftast jag som först känner att diskmaskinen ska tömmas/tvätten tvättas/tvätten hängas/huset dammsugas/fönstren putsas. Om jag skulle ta tag i alla såna grejer så fort jag kom på dom skulle jag inte hinna med något annat. Jag skulle inte hinna andas, sätta mig i soffa med en kopp the och läsa en bok. Ingen som helst tid för återhämtning alls. För allt sånt kommer ju att behöva göras igen och igen och igen.... Bättre att koppla av först och sen ta tag i en av de sakerna, ifall nu inte diskmaskinen har tömts av sig själv ;).

Jag vill poängtera att jag långifrån gör allt här hemma. Jag skulle säga att vi är rätt så jämställda på den fronten. Det är bara det att jag är snabbare på att tycka att saker "borde" tas tag i.

Podcast

Jag har laddat ner en podcast som heter "A quiet mind" (det finns rätt många avsnitt) via iTunes. Avsnitten är ca 10 minuter långa, en rätt lagom längd för mig (jag orkar hålla koncentrationen uppe). Jag har inte hunnit igenom så många än, men det var speciellt ett avsnitt som jag fastnade för. Det handlade om att bekräfta sig själv. Varje gång man bad någon om bekräftelse för något man gjort skulle man istället ge sig själv en "klapp på axeln". Det där försöker jag ta till mig. Istället för att tala om att jag t.ex. har dammsugit golvet (för att få uppskattning för det) så tänker jag ungefär så här: jag ser att golvet är rent, jag är nöjd med att golvet är rent och det spelar ingen roll om någon annan ser det eller inte. Det är inte lätt. Ibland nästan spricker jag för att jag gärna vill berätta vad jag har gjort för att få bekräftelse. Men de gånger jag lyckas så känner jag mig väldigt nöjd.

Det finns även en podcast som heter "Qigong Meditation Podcast" som jag har laddat ner. Det finns väl olika typer av meditation och jag har inte provat så värst många. Jag skulle vilja benämna de här podcastarna som ett sätt att få hjälp av slappna av i alla delar av kroppen (berättarrösten pratar under hela meditationen). Det har hjälpt mig att varva ner och vila hjärnan på väg hem från jobbet.

Floating

I födelsedagspresent förra året fick jag ett tillfälle att prova på floating. Det var så otroligt häftigt. Jag kunde ligga ner i vattnet och bara flyta i 45 minuter. Utan att bli stressad, utan att rastlös, utan att tycka att tiden gick otroligt segt och långsamt. Först hade jag lampan tänd (jag var lite rädd för att bli klaustrofobisk), men efter ett tag släckte jag den. Det var så skönt att ligga i det varma vattnet och guppa runt. Eftersom luften blev varm var det ingen risk för att ligga och frysa heller. Efter duschen efteråt (jag har aldrig varit så salt i hela mitt liv) så var jag så behagligt trött och avslappnad i kroppen att jag bara låg och vilade i säkert 20 minuter. Eftersom jag inte hade någon klocka med mig (batteriet hade redan tagit slut då) så hade jag ingen koll på tiden, och det var sååå skönt. Den där sköna känslan satt kvar hela dagen (hade min floating klockan 11 på förmiddagen). Jag har tänkt att ta och boka in en ny tid och varva det med den massage jag går på varannan vecka. Men det gäller att inte boka in för mycket sånt, även om det är skönt och avslappnande så känner jag att det blir lite jobbigt att ha för många tider att passa.

Rekommenderas varmt!!!

Tänka svart eller vitt

Att tänka svart eller vitt (eller binärt om man så vill) är att tänka att antingen så har man lyckats eller så har man misslyckats. Antingen är man perfekt eller så är man värdelös. Man bedömer både sig själv och andra enligt denna skala. Risken är att man faller ner i en spiral när man tänker så här. Exempel: Om jag tycker att jag är en misslyckad människa så minskar kanske mitt självförtroende vilket kan leda till att jag presterar mindre bra t.ex. på jobbet. Detta i sin tur leder till ännu mindre självförtroende osv osv osv. Jag har tänkt svart eller vitt i väldigt många situationer. När jag tycker att jag inte har lyckats göra en sak helt perfekt så har jag tyckt att resultatet har blivit helt värdelöst. Samtidigt har jag trott att alla andra har tyckt att resultatet blev värdelöst. Eftersom jag lider av prestationsbaserad självkänsla så leder det till att när mina resulatat är värdelösa så är även jag värdelös. Så då måste ju alla tycka att jag är helt värdelös. Eller? Eftersom jag inte vill göra saker som är annat än perfekta har det lett till att jag har suttit och jobbat med saker alldeles för länge. Jag har inte haft en uppfattning om vad "lagom bra" är för något.

Det här är något som jag jobbar med väldigt mycket på jobbet just nu. Det är min chef som bestämmer när mina arbetsuppgifter är lagom bra utförda så att jag kan gå vidare med nästa sak. Annars hade jag förmodligen suttit hur länge som helst med dom (saker går ju alltid att förbättra). Det är skönt att få en känsla av vad andra tycker är lagom bra, och att saker inte är helt värdelösa om de inte är absolut perfekta. En annan sak jag jobbar med är att sluta tro att jag är värdelös bara för att jag råkar göra en sak som är mindre bra. Vad jag är är helt separerat från vad jag gör.

Andning, tanke, rörelse

Det var först i höstas när jag fick lära mig att fokusera på andning, tänka på det jag skulle göra och sedan göra själva rörelsen som jag blev uppmärksam på hur mycket man kan spänna sin kropp. Till exempel när man torkar av bordet, diskar stekpannan eller torkar golvet. Istället för att njuta av hur fint det blir så spände jag hela min kropp när jag torkade bordet och torkade nästan med frenesi bara för att bli färdig med det så fort som möjligt. Ibland kan man behöva gno lite extra på en fläck som inte försvinner, men ofta så räcker det med att torka bordet med en långsam och mjuk rörelse. Första gången jag gjorde så blev jag förvånad över vilken skillnad i muskelspänning det blev när jag tänkte på vad jag gjorde istället för att börja fundera på vad jag skulle göra när jag var klar med att torka av bordet. Andningen ska förstås vara djupt nere i magen och helst i fas med din armrörelse (så att man inte andas för fort och ytligt). Jag antar att det är ett sätt vara landa mera i nuet istället för att hela tiden spurta framåt så fort som möjligt. Det är lite samma sak som med att steka baconen, det är rätt skönt att slappna av i det man gör (även om man kanske inte hinner bli så värst filosofisk när man torkar ett bord). Att inte hela tiden försöka slå nytt världsrekord i hur fort en stekpanna kan bli ren är rätt skönt. Saker och ting får ta den tid det tar.

Utan armbandsur

Jag har gjort en intressant upptäckt. Batteriet i mitt armbandsur tog slut för ett par månader sen. Av lathet struntade jag i att byta batteriet. Jag trodde inte att jag tittade på klockan så ofta som jag faktiskt gjorde. Det blev väldigt tydligt när jag allt som oftast tittade på min arm bara för att komma ihåg att jag inte hade någon klocka där längre. Nu bojkottade jag inte tiden helt, istället använde jag min mobiltelefon, datorn eller andra klockor i min närhet. Eftersom det är lite bökigt att rota fram mobilen ur handväskan blev det inte av att titta lika ofta på klockan. Nu när jag har bytt batteriet och åter har klockan på min arm försöker jag låta bli att få samma beroende av att använda den. Efter tiden utan klocka upplever jag det som att jag har släppt lite på det här med att komma i tid. Det känns lättare att komma lite sent till dagis på morgonen, världen går inte under för det, jag är inte en sämre mamma för det. Det har hjälpt mig att stressa mindre när vi gör oss i ordning för att åka till dagis. Jag är mindre tjatig på sonen för att han inte gör i ordning sig i det tempot jag tycker han "borde" ha. Det är skönt att slippa det stresspåslag på morgonen som jag tidigare hade. Jag tror att jag använde min klocka för att ha kontroll på min tillvaro. Jag var tvungen att veta hela tiden vad klockan var. Eftersom jag hela tiden hade koll på det ökade min stress över att jag inte hann med så mycket som jag ville. Förhoppningsvis kan jag nu låta min klocka vara det smycke jag hela tiden hävdat att det är, och inte ett stressmoment.

Filosofera till stekt bacon

Idag kom jag på mig själv med att göra två saker på en gång. Två inte alltför komplicerade saker kan man tycka, men ändå. Samtidigt som jag stekte bacon "passade jag på" att tömma diskmaskinen. Jag kände att jag började bli sådär trött i huvudet som jag blir när jag anstränger hjärnan för mycket. Det tog emot lite att sluta plocka ur diskmaskinen. Jag tänkte att det inte är någon partikelfysik eller hög matematik jag pysslade med samtidigt som jag stekte baconen. Jag borde väl kunna göra två så pass enkla saker samtidigt. Icke. Till slut skärpte jag till mig och ägnade mig bara åt baconen. Efter en liten stund kände jag hur hjärnan slutade gå på högvarv och jag kom på mig själv med att tycka att det var rätt skönt att stå där och titta på baconen och bara behöva fundera på om de var lagom knapriga eller inte. Samtidigt som jag övade på att bara göra en sak i taget övade jag mig på att inte racka ner på mig själv för att jag "bara" klarade av en sak i taget (att inte inte längre är en sån som kan hålla 10 bollar i luften, med höger hand). Så på så vis kan man säga att jag gjorde två saker samtidigt ändå. Frågan dyker då upp, hur ska jag begränsa mig när jag övar på att göra bara en sak i taget. Ska jag tillåta mig själv att samtidigt öva på att inte racka ner på mig själv? Eller ska jag skjuta upp det på framtiden? Jag får ju påminna mig med vissa intervall om att jag inte får göra fler saker och med andra intervall att jag inte är mindre värd för att jag "bara" gör en sak i taget. Det är inte "bara" en sak i taget. En sak i taget är helt ok. I just det här specifika fallet tillåter jag mig själv att öva på att göra en sak i taget och öva på att inte racka ner på mig själv parallellt.

Läsa jobbmail

När jag var som mest uppskruvad på jobbet, och tyckte att allt hängde på mig, så kollade jag min jobbmail direkt när jag kom hem. Eftersom jag jobbade deltid så jobbade folk fortfarande när jag kommit hem. Vanligtvis drällde det in mail. Att ha tillgång till webmail har sina för- och nackdelar. Om man inte kan släppa sargen och låta bli att läsa jobbmailen hemma så är det en klar nackdel. För att tvinga mig själv att sluta läsa jobbmailen hemifrån lät jag bli att stänga av min jobbdator (och mailprogramet). På så vis hamnade alla mina mail på min jobbdator och jag hade ingen möjlighet att läsa dom hemifrån. Det var en period av abstinens (vilket i sig är lite sjukt) innan jag accepterade och tyckte det var skönt att inte läsa jobbmailen hemma. Nu har vi bytt webmailklient på jobbet och jag har inte ens brytt mig om att lära mig hur man hanterar det. Det känns väldigt bra.

Motion

När man är på föreläsningar om stress så kan man få lära sig att motion är bra för att förebygga stress. När man väl har smällt in i väggen så är det försent att börja ge sig ut på långa löparrundor i skogen. Det kan vara så illa att man knappt orkar gå runt kvarteret där man bor. Dels kan det vara så att man inte orkar fysiskt (vissa dagar är det jobbigt nog att ta sig från soffan ut till köket, det kan vara tillräckligt för att höja hjärtfrekvensen), dels kan det vara så att man mentalt inte orkar. Att känna efter hur man mår är otroligt viktigt. Det är i det här läget dumt att sätta upp som mål att ta en promenad på två timmar i rask takt varje dag, risken är att man blir otroligt besviken frustrerad och dömer sig själv hårt när man inte orkar med det. Risken är då att promenaden bidrar till att man mår mentalt sämre, när en av fördelarna med en promenad är att man faktiskt kan må bättre av lite sol på kinderna och vind i håret. Att från sin omgivning höra att träning är bra mot stress, och det är säkert i all välmening som det sägs, kan kännas frustrerande. Man orkar faktiskt inte träna. Om man har kort på gym och har gått på spinning/aerobics/yoga/pilates kan bara själva stressen att ha en tid att passa vara jobbigt. Bara det faktum att man har ett kort som man inte utnyttjar kan vara stressande. Så jag har faktiskt bestämt mig för att inte förnya mitt kort (det gick ut nu i januari). Jag kommer "bara" att göra Qi Gong, yoga, mediation och promenader den närmaste tiden. Att ta det beslutet kändes som en lättnad. Jag prioriterar mig själv och mitt välmående när det passar mig och i den mängd/takt jag själv känner för.

Våga vara asocial

Att inte orka med, att känna att ens kropp lurar en är en jobbig känsla. Att känna att alla andra fortsätter leva sina liv normalt medan man själv går omkring i sirap gör inte saken lättare. Jag vet att det rekommenderas att man inte isolerar sig, att man behöver träffa andra människor, även när man är utmattad. Jag säger inte att man ska gå och bli eremit (även om det ibland kan vara lite lockande). Trixet är att våga säga nej till saker som man kanske vet med sig kommer bli stimmigt och stojigt. Släktkalaset, barnkalaset eller vad det nu kan vara. Såna tillställningar som man i vanliga fall känner att man "måste" vara med på. Det är ok att inte orka. Det är ok att inte följa med på allt. Skicka resten av familjen om det nu är ett släktkalas. Det tog ett tag innan jag vågade mig på att avstå från att följa med på såna saker. Men det var en stor befrielse att ta steget. Inte gick världen under för det, inte tyckte de mindre om mig. Det gäller att våga. Jag önskar att jag hade vågat det mycket tidigare.

Slappna av

När jag väl hade insett att jag behövde hjälp och hamnade på utredning hos Stressmottagningen fick jag rådet att söka upp en sjukgymnast i väntan på att jag skulle få hjälp hos Stressmottagningen. Sjukgymnasten tittade på min hållning (jag stod väldigt framåtlutad när jag stod upprätt) och vi pratade om var jag kände mig spänd. Sedan fick jag hjälp att lära mig att både stå och sitta mera upprätt, detta för att kunna slappna av i musklerna. Jag visste att jag var spänd i axlar och skuldror (och även benen när jag körde bil), men inte att jag hela tiden spände musklerna runt mina knän när jag stod upp. Efter att ha lärt mig att stå upprätt så kunde jag till slut slappna av i mina ben och det gjorde en otrolig skillnad.
Man skulle kanske kunna dela in avslappningen i tre faser:

1) Först och acceptera att man är spänd
2) Lära sig att slappna av i de spända musklerna
3) Lära sig vara mer avslappnad än spänd

Det är ungefär ett år sen jag gick till sjukgymnasten första gången, och jag spänner mig fortfarande mer än jag är avslappnad.

Mina Symptom

Varför kände jag inte igen mina symptomen och gjorde något åt stressen på ett tidigt stadium? Jag hade ju trots allt gått på två seminarium om stress via jobbet. En förklaring kan vara att jag när jag lyssnade på informationen som gavs om stress så gick det in genom ena örat och direkt ut genom det andra (det kommer ju ändå inte att hända mig, det är bara "klena/svaga" personer som bränner ut sig. En annan kan vara att jag fick symptomen ett och ett, när jag fick ett nytt var jag så van vid de jag redan hade att jag inte förstod att jag hade tre symptom istället för två. Ännu en förklaring kan vara att jag helt enkelt körde huvudet ännu mer i sanden och inbillade mig att jag skulle klara av det själv, att allt skulle bli bättre, om jag bara "sätt in godtycklig förändring här".

*Huvudvärk
Jag hade i perioder huvudvärk som inte blev bättre trots intag av huvudvärkstabletter.

*Stickningar i huden
Längs högra sidan av mitt ansikte kände jag stickningar (det kändes som att jag var röd i ansiktet, men det syntes ingenting)

*Synrubbningar
Det här hände den absolut närmaste tiden inpå min krash. Ögat har ju bara absolut fokus på just den punkt man tittar, men området med oskärpa blev mycket mer oskarpt när det här symptomet gav sig till känna.

*Känslig för ljud
Det kändes som att jag inte hade något filter. Om två personer pratade med varandra (i normal samtalston) så kändes det som att det stod inne i mitt huvud och skrek. Jag kunde inte skärma av och koncentrera mig på mitt jobb. Tänk dig att gå på stan och shoppa, tänk dig hur mycket ljud som går rakt in i huvudet då. För mycket ljudintryck ledde till att jag upplevde som att jag fick blodsockerfall.

*Frossa
På nätterna sov jag med pyamas, duntofflor, täcke och extra filt. Trots det vaknade jag och skakade för att jag frös. När jag klev upp på morgonen hade jag ont i hela kroppen av att ha legat och krampat i fosterställning en stor del av natten.

*Svettningar/frossa
På dagarna växlade min kroppstempratur mellan att frysa och att svettas.

*Koncentrationssvårighet
Jag har alltid älskat att läsa böcker. Det blev i princip helt omöjligt. Jag tappade hela tiden tråden i handlingen och var tvungen att läsa om flera gånger.

*Ny kunskap
Det kändes som att ingenting nytt fastnade i min hjärna, inte ens den enklaste lilla grej. Jag fick fråga om samma saker om och om igen på jobbet.

*Hjärtklappning
Jag kände varje slag som mitt hjärta slog, jag upplevde det som att det slog hårdare än vanligt och att frekvensen som hjärtat slog med ökade.

*Dålig kondition
Inte för att jag har extremt bra kondition i vanliga fall, men det kändes som att jag hela tiden hade en infektion i kroppen. Ungefär som man känner sig dagen efter att man har haft hög feber.

Var sak har sin tid

Man kan tycka att det är enkelt att göra en sak i taget. Eller så kan man tycka att det är skitsvårt att "bara" gör en sak i taget. Man kan t.ex. prata i telefon och sopa köksgolvet samtidigt, gå i trappa och fippla med iPoden, promenera och skicka SMS, måtta kaffe till kaffepannan och samtidigt tänka på annat (så att man till slut inte har en aning om hur mycket vatten och kaffe man har öst i), läsa tidning och lyssna på någon som pratar med en, sortera tvätten samtidigt som man steker något på spisen (det går ju faktiskt att springa mellan kök och tvättstuga), stryka/sortera tvätt och se på tv, laga mat och prata i telefon. För visst är det så att man blir mer effektiv om man gör flera saker på en gång??? Eller kan det vara så att man inte riktigt lever i nuet när man gör två (eller fler) saker på en gång?

När jag skulle börja träna på att bara göra en sak i taget var det jättesvårt att "bara" stå och steka pytt i panna. Jag fick påminna mig flera gånger om att faktiskt stå kvar vid spisen. Jag har upptäckt att saker som jag förut gjorde utan att tänka på det nu för tiden kan vara rätt ansträngande. Som att gå i en trappa och fippla med iPoden samtidigt. Jag måste koncentrera mig på trappstegen, annars skulle jag falla handlöst. Att göra två saker samtidigt för många gånger under en dag är väldigt tröttsamt och stjäl mycket av min energi. Så jag jobbar på att tillåta mig själv att "bara" göra en sak i taget, och att känna mig NÖJD med det. Det är inte lätt, och att hela tiden behöva påminna sig om att göra en sak i taget stjäl också energi av mig. Jag inser att jag under lång tid har övat upp mig på att göra så många saker som möjligt samtidigt, så det lär ta lika lång tid att lära mig att bara göra en sak i taget. Så det får ta tid. Även om det är fruktansvärt frustrerande att inte kunna det på en gång, nu när jag väl har bestämt mig för det. För hur svårt kan det vara?

Att bita ihop

Som tur är har jag inte hört det så ofta under min sjukskrivning. Att säga det till en person som är sjukskriven för arbetsrelaterad utmattning (eller utbrändhet om man nu hellre använder det ordet) är som att säga till anorektiker att sluta äta så mycket, att säga till en bulimiker att prova att kräkas för att inte gå upp så mycket i vikt, att säga till en alkoholist att det är ok att ta en sup. En person som har jobbat så mycket att det inre batteriet är tömt behöver inte bli tillsagd att bita ihop. Personen är förmodligen världsmästare i att just bita ihop, att inte be om hjälp, att försöka själv. Att få höra det är som att bli spottad i ansiktet. Det känns som att man inte har rätt att vara sjukskriven, vara trött, inte orka springa en mil, att inte orka åka buss och tunnelbana utan att ha lugnande musik i öronen för att filtrera bort alla människor som pratar runt omkring. Om en person som inte hunnit bli tillräckligt frisk för att stå emot såna kommentarer får höra det är risken rätt stor att man faktiskt gör just det. Biter ihop och går upp i arbetstid, för här ska jävlar i mig bitas ihop. Som tur är känner jag mig, i dagsläget, så pass stark att jag inte gör just det när jag får höra det. Jag blir istället förbannad och besviken när jag får höra det. Och säger att det är just det jag har gjort, bitit ihop, det är därför jag mår som jag mår.
Behöver jag säga att jag har haft bettskena i över 7 år?

Symptom

Det finns massor med symptom på att man håller på att bränna ut sig. Det som gör det så knepigt att själv känna att man är fel ute är att man gradvis vänjer sig vid nya symptom. Det dyker inte upp alla över en natt, utan de liksom smyger sig på.

*Trötthet eller utmattning som inte ger med sig trots att man sover mycket (kanske merparten av dygnet)
*Sömnsvårighet. Man kan ha svårt att somna, man kan även vakna om nätterna och ha svårt att somna om
*Köldfrossa. Kan komma om nätterna. När man vaknar kan man ha ont i hela kroppen för att man har legat krampaktigt i fosterställning mestadelen av natten.
*Ökad infektionskänslighget
*Ökad smärtkänslighet
*Problem med muskler, mage och tarm
*Nedstämdhet
*Minnesstörningar. Man kan ha svårt att lära sig nya saker och svårt att komma åt sånt man redan har lärt sig
*Låg stresstolerans (om man blir utsatt för stress, t.ex. man har en tid att passa, så kan en del symptom bli tydligare)
*Irritabilitet
*Överkänslighet för ljud och ljus
*Yrsel
*Tunnelseende
*Minskad aptit på mat. Eller tvärtom, man äter mer än vanligt, mer godis än vanligt.
*Stickningar i huden
*Hjärklappning. Dels kan man uppleva att hjärtat slår snabbare, dels att det slår hårdare än vanligt. Man kan liksom känna varje hjärslag i bröstkorgen.
*Dålig fysisk kondition. Man kan ha samma känsla i kroppen som dagen efter hög feber. Att ta sig uppför den enklaste uppförsbacke under en promenad kan kännas som ett maratonlopp.

Man kan ha en eller flera samtidigt, symptomen kan komma och gå beroende på hur man mår (även när man väl har blivit sjukskriven).

När man väl har insett att man inte mår så bra så vill man, som den typ A man förmodligen är, raskt bli av med dem alla på en gång. Nu har man ju insett vad som är problemet, så nu borde man ju snabbt och effektivt kunna bli av med dom. Riktigt så enkelt är det inte. Det tar tid att bli av med dom. En del försvinner snabbare än ändra, en del kommer tillbaka. Att få tillbaka gamla symptom kan vara jobbigt och kan bidra till att man glider in i en lätt (eller djupare i den man har) depression.

Mina demoner

Så vilka punkter för en typ A har jag att kämpa med?

* Tävlingsinriktad?
- Jajamen, jag hatar att förlora. Jag var alltid den som var surast efter en förlorad handbollsmatch. Att vara bäst är helt enkelt något jag alltid velat vara, och de tillfällen då jag inte är det (vilket nog är allt som oftast) de är tillfällen då jag är en usel människa som inte duger till någonting.

* Aggressiv?
- Jodå, även här känner jag igen mig. Det har blivit värre med åren, nu närmare min "krash" desto mer aggressiv har jag blivit. Tyvärr har nog det inneburit att jag har skrämt en hel del i min närvaro.

* Otålig?
- Nåt så in i vassen. Allt ska hända på två sekunder, en stilla sekund har varit en outnyttjad och förlorad sekund. När saker inte går så fort som jag har tänkt mig (vare sig det är jag som ska genomföra det eller någon annan) så har jag blivit sur, grinig och ibland även aggressiv.

* Duktig?
- Duktig flicka som kan själv, som sällan ber om hjälp (för jag har inte velat vara "svag", för då kanske någon vill utnyttja min svaga punkt för att komma åt mig).

* Så många saker som möjligt på så kort tid som möjligt?
- Till slut blir det till en sport. Man försöker stoppa in en grej till. Om familjen skulle iväg någonstans försökte jag hinna med "bara en sak till" (eftersom övriga familjemedlemmar ändå var så "slappa och långsamma" på att göra sig i ordning). Då kan man ju passa på att "utnyttja tiden".

* Frågar sällan om hjälp?
- Se punkten "Duktig". Att fråga om hjälp är väl att visa sig svag? (*ironisk*)

* Vill ha kontroll?
- Kontrollfreak ut i fingerspetsarna. Vill helst kunna allt om allt. Åtminstone lite om allt. Så att det inte är någon risk att jag känner mig dum om det pratas om något jag aldrig har hört talas om. På jobbet ledde det till att jag helst ville göra alla arbetsuppgifter själv (eftersom jag förmodligen ändå skulle det göra det snabbare och bättre än de andra så kunde jag ju lika gärna göra det själv istället för att "slösa tid" på att förklara vad som skulle göras). Kontrollbehovet kan leda till att man måste hålla 10 bollar i luften på jobbet (för att inte tala om hemma). Det blir rätt tröttsamt i längden, eftersom man inte drar ner på tempot (för man vill ju hela tiden prestera bättre än vad man har gjort tidigare).

* Tänker och pratar fort?
- Det blir som en ond cirkel. Man börjar prata lite fortare för att vara säker på att man får säga det man har tänkt säga (innan den man pratar med avbryter), för att hänga med i vad man tänker säga så måste man ju samtidigt tänka snabbare. Även när man inte själv pratar så tänker man snabbare. Helst har jag velat haft koll på alla eventuella vägskäl (återigen för att inte behöva känna mig som en dum och värdelös person när någon har undrat och ifrågasatt eventuella beslut på jobbet/hemma).

* Perfektionist?
- Guilty as charged! Att göra något på ett annat sätt än helt perfekt leder till att resultatet blir värdelöst. Helst ska det vara perfekt från början. Helst ska jag kunna allt inom ett nytt område, utan att behöva fråga någon. Ingen ska kunna klaga på det jobb jag gjort (för då är jag och det jobb jag gjort helt värdelöst).