Att bita ihop

Som tur är har jag inte hört det så ofta under min sjukskrivning. Att säga det till en person som är sjukskriven för arbetsrelaterad utmattning (eller utbrändhet om man nu hellre använder det ordet) är som att säga till anorektiker att sluta äta så mycket, att säga till en bulimiker att prova att kräkas för att inte gå upp så mycket i vikt, att säga till en alkoholist att det är ok att ta en sup. En person som har jobbat så mycket att det inre batteriet är tömt behöver inte bli tillsagd att bita ihop. Personen är förmodligen världsmästare i att just bita ihop, att inte be om hjälp, att försöka själv. Att få höra det är som att bli spottad i ansiktet. Det känns som att man inte har rätt att vara sjukskriven, vara trött, inte orka springa en mil, att inte orka åka buss och tunnelbana utan att ha lugnande musik i öronen för att filtrera bort alla människor som pratar runt omkring. Om en person som inte hunnit bli tillräckligt frisk för att stå emot såna kommentarer får höra det är risken rätt stor att man faktiskt gör just det. Biter ihop och går upp i arbetstid, för här ska jävlar i mig bitas ihop. Som tur är känner jag mig, i dagsläget, så pass stark att jag inte gör just det när jag får höra det. Jag blir istället förbannad och besviken när jag får höra det. Och säger att det är just det jag har gjort, bitit ihop, det är därför jag mår som jag mår.
Behöver jag säga att jag har haft bettskena i över 7 år?