Liten eller stor filofax

Inför det här året bestämde jag mig för att införskaffa en ny filofax. När jag stod där och valde mellan modell så funderade jag på att köpa en lite större modell än den jag hade förut. Då ser det ju ut som att man är en "viktig" person som har mycket grejer som man kan planera in i sin kalender och så. Efter en stund så kände jag hur bissart det tänket var. Vill jag verkligen kunna planera in mer än jag kunnat tidigare? Skulle det bidra till mindre stress för mig? Jag bestämde mig för att köpa en filofax i samma storlek som tidigare. Jag vill inte kunna boka in fler saker per dag. Blir det fullt på en dag (jag skriver ibland med rätt stor text) så är det inte meningen att jag ska hinna med fler saker den dagen. Det är alldeles lagom att kunna skriva upp om någon fyller, om jag hämtar på dagis eller har en lunchdejt. Sen räcker det för den dagen, jag måste inte hinna med fler inbokade saker än så. Jag är väldigt nöjd med min nya filofax, den får plats i min handväska och jag ser "lagom" viktig ut (om man nu måste se viktig ut överhuvudtaget).

Laga mat

Jag är lite kluven vad gäller att föja recept när jag lagar mat. Eller snarare kluven till de tider som brukar anges för hur lång tid det ungefär tar att laga maten. Den tidsangivelsen gör att jag kämpar (== stressar) stenhårt för att hålla den tiden. Även om jag har räknat ut att de som har uppskattat tiden måste utgå från ett läge där alla råvaror redan är hackade, skurna och allt vad det nu är (eller så är dom typ 5 pers som hjälps åt) så hänger den där tiden med i min hjärna. Jag försöker hela tiden att optimera matlagningen så mycket som möjligt för att bli klar på så kort tid som möjligt. Vilket är helt förkastligt i min situation. Å andra sidan, om de inte angav någon tid alls så skulle jag inte ha en aning om hur långt i förväg jag ska påbörja maten och då är risken stor att jag blir stressad över det. *djup suck*. I dag när jag satt och skivade purjolök kom jag på att jag skulle ha buljong att blanda ner i woken. I ett steg att försöka ignorera mitt optimerande så skar jag klart purjolöken innan jag satte på vatten för att göra buljong. (När jag ändå höll på så fixade jag i ordning riset på samma gång). Jag vet inte riktigt hur jag ska göra för att det ska bli bra. Ska jag bara läsa punkt efter punkt och sedan sitta och vänta på att buljongen blir klar? Men då kanske maten wokas för länge innan buljongen kommer i. Att äta makaroner och köttbullar varje dag känns inte heller som ett alternativ (eller godtycklig maträtt som inte består att så många komponenter och som man redan har lagat typ 1000 ggr). Jag tror att jag ska försöka prova lite olika angreppssätt och se om jag kommer på något sätt som gör att jag inte känner att jag hela tiden måste optimera matlagningen. Tips någon?

Stå still i rulltrappan

I ett led att inte stressa mig fram genom tillvaron har jag bestämt mig för att inte gå i rulltrappan. Naturligtvis tillåter jag mig själv att avvika från den regeln om det absolut skulle krävas (utan att racka ner på mig själv för det). Om man går i rulltrappan så går det ju fortare att ta sig fram, så då skulle jag ju kunna hinna med tunnelbanetåget som står på perrongen nu. Då skulle jag slippa slösa bort 3 minuter av mitt liv på att stå och vänta på nästa tåg. Det är inte hela världen att stå och vänta på nästa tåg i 3 eller 5 minuter. Om jag nu verkligen vill gå i rulltrappan (för att få mer av den dagliga motion som man "måste" hinna med) så tar jag trappan istället. Om jag nu skulle missa det där tåget så använder jag de där minuterna till att reflektera över dagen, kanske hinna fundera på en present som ska inhandlas eller något annat där man kan behöva lite tid för sig själv för att fundera igenom saken. Lite egen tid helt enkelt. Sån tid behövs faktiskt (tycker jag), det är så himla svårt att unna sig själv det bara.

Stressmottagningen

Jag hörde rykten om det här i förra veckan, men nu är det bekräftat. Stressmottagningen kommer att läggas ner.

DN 2007-03-20

DN 2007-03-21


Förhoppningsvis så kan Stressmottagningen räddas. Jag tror att många med mig känner att Stressmottagningen var en livlina för att komma tillbaka, inte bara till arbetslivet utan även till livet överhuvudtaget. Det är inte så att man bara stressar på jobbet, det går liksom inte att stänga av med någon slags knapp när man går hem från jobbet. Det beteende man har, som leder till utbrändhet, det har man alltid med sig. Det är inte så att antalet personer som blir utbrända minskar:

DN 2005-12-11
DN 2006-03-24

Det känns som att sälja sin själ

Det här med att ändra sitt beteende kan ibland vara riktigt jobbigt. Ibland känns det som att jag säljer min själ (frågan är till vem i och för sig). Jag ska ju i princip slänga bort det beteende jag hade förut (kan vara svårt att skilja från den personlighet jag har, den ska jag väl inte slänga bort?). Jag ska försöka vara mer som en gås och låta saker rinna av mig i stället för att ta åt mig och slösa en massa energi på saker som jag uppfattar på fel sätt. Men var går gränsen? Får jag inte engagera mig i något alls? Om jag läser något i tidningen som jag stör mig på, ska jag sluta störa mig på det? Tar det för mycket energi från mig? Ska jag bli en beige människa som bara glider med och som inte engagerar sig i någonting alls, som inte har en åsikt om någonting? Jag som alltid haft ett behov av att ha en åsikt, att synas, för mig känns det här jättejobbigt. Det känns som att jag i princip slutar existera. Jag håller på att leta efter den här gränsen just nu och innan jag har hittat den kommer jag att vara vilse. Om jag inte blir till mig i trasorna när det går bra för Brynäs eller svenska handbollslandslaget, innebär det att jag har hamnat "rätt", att jag spar min energi? Kommer jag då fortsätta tycka om att titta på sport, eller kommer jag att släppa det intresset? Har jag ändrat min personlighet då eller har jag bara lagt mig på en nivå som innebär att jag spar energi? Eller ska jag sluta störa mig på att det, just nu, är lätt att få tag på fullständig personnummer för en person via alla dessa nya webbsidor som publicerar saker från bland annat Skatteverket? Att tycka att det känns utlämnande, är det att engagera sig för mycket, att slösa energi? Jag tycker att jag har blivit bättre på att engagera mig på en lagom nivå på jobbet, men när det gäller mig som privatperson så känner jag att jag har en bit kvar innan jag känner att jag vet vad som kommer att funka för mig. Just känner jag det som att om jag inte får engagera mig och störa mig på saker som jag läser om i morgontidningen då kan jag ju lika lägga ner (antar att mitt binära tänkande smyger sig på där), då kan jag sluta läsa tidningen (eftersom det är stor risk att jag läser något som jag reflexmässigt engagerar mig i). Jag behöver nog komma underfund med vad som definierar mig som person, för att inte känna det som att jag säljer min själ när jag försöker ändra på den person jag har varit så länge.

Arbetsträning - del 2

Att arbetsträna (och att arbeta överhuvudtaget) efter en sjukskrivning på grund av stressrelaterad utmattning är lite speciellt. Jag måste jobba för att inte vilja prestera i samma tempo som när jag blev sjuk. Det tempot var inte direkt hälsosamt (eftersom det resulterade i sjukskrivning) och att tro att jag kan prestera lika mycket på 2 timmar som jag gjorde på 6 timmar när jag var som mest speedad skulle bara resultera i att jag blir sämre. Samtidigt som jag uppmanas att vara social på jobbet (t.ex. på lunchen) så är det en svår avvägning eftersom jag fortfarande har svårt att koncentrera mig under längre perioder. Bara att vara på jobbet och att använda hjärnan är mer tröttsamt nu än när jag var frisk. Min hjärna är helt enkelt inte helt återställd än. Att jag samtidigt som jag ska använda hjärnan till jobbrelaterade saker så ska jag komma ihåg alla saker jag lärde mig under gruppterapin. Det är rätt mycket saker som snurrar runt i min hjärna om dagarna. Att komma ihåg att inte ta saker personligt, gå långsamt, skriva långsamt, äta långsamt, slappna av i mina muskler, våga säga nej osv osv osv. Bara att komma ihåg alla de grejerna är rätt många procent i arbetstid räknat. Jag känner att det långsamt blir lättare. Jag spänner mig inte (och stressar inte upp mig) lika mycket på väg till jobbet längre. Jag kan sitta och lyssna på musik och tänka på annat än jobbet. Vet inte om det är att stoppa huvudet i sanden (istället för att försöka jobba med mina ABC-metoder för att komma tillrätta med mitt prestationsbehov), men just nu funkar det i alla fall.

Arbetsträning

Nu har jag börjat arbetsträna upp mot 50%. Tanken är att jag i slutet på april ska vara upp på 50%, vilket för min del motsvarar 16 timmar (eftersom jag i grunden arbetar 80%). När man är sjukskriven på grund av stress är det inte så enkelt som att bara börja jobba direkt på 100%. Det är inte så att man är fit for fight bara för att man har varit hemma i x antal veckor. Det är nu jag ska börja att använda mig av den kunskap jag fått under hösten i mina gruppsessioner som jag deltagit i på Stressmottagningen. Det är lätt att falla tillbaka i gamla arbetsrutiner, att känna att jag måste prestera en massa varje dag på jobbet. I måndags flyttade mitt jobb till nya lokaler och jag hamnade i ett kontorslandskap med cirka 16 pers. Jag satt visserligen och tittade in i en vägg, men det var lite för mycket ljudintryck för mig i nuläget. Jag har fortfarande svårt med ljud- och synintryck så jag kände att det inte var optimalt att under min arbetsträning sitta i kontorslandskap. Som tur är så fick jag i fredags möjlighet att flytta in i ett rum för två personer (där jag än så länge är ensam). Tur att jag har en bra chef som har full förståelse för att jag är "besvärlig" och har önskemål om hur jag sitter placerad på jobbet. Efter flytten har börjats spela musik i lunchrummet under lunchen. Jag försöker att äta ca 11:30 så att jag hinner bli klar innan den stora anstormningen börjar, men att sitta och prata med folk samtidigt som det är musik (i det här fallet radio) som surrar gör att jag blir otroligt splittrad. Min hjärna går på högvarv och jag känner mig en aningen sliten efter lunch. Nu har jag börjat vrida ner volymen på radion, än så länge har ingen vridit upp den så länge jag har suttit och ätit. Jag ökar på min arbetstid med en timma i veckan uppdelad på två dagar. Jag känner mig lite splittrad (kanske mitt kontrollbehov som spökar), men jag tycker det är lite jobbigt att behöva hålla reda på om jag ökade arbetstiden igår, om jag ska göra det idag och hur många timmar jag ska jobba. Jag bokför, naturligtvis eftersom jag är ett kontrollfreak, mina arbetstider i ett excelark, men jag känner att det dränerar energi från mig att hålla ordning på det.
Mer info om hur min arbetsträning går lär komma :).

Sitta kvar under reklam

Jag har kommit på mig själv med att vilja springa iväg och hinna göra en massa saker när det är reklampaus i de tvprogram jag tittar på. Reklam tycker jag mest känns som ett slöseri med tid, det är ju inte därför jag har bänkat mig i soffan. Enda problemet är att de där reklampauserna oftast är alldeles för korta. I alla fall brukar det kännas så när jag väl har sprungit iväg för att hinna med något som är så jätteviktigt att det inte kan vänta. Så det brukar sluta med att jag skyndar från soffan och skyndar tillbaka till soffan när jag hör att reklamen är slut. Vilket ofta leder till att jag är sur för att jag inte hann klart det jag påbörjade under pausen (jäkla reklam att vara för kort) och sur för att jag missade början av programmet (jag kan ju ha missat något väldigt viktigt av programmet). Så nu försöker jag sitta kvar under reklamen (även om den känns helt idiotisk) och intala mig själv att det är helt ok att bara sitta där i soffan och låta sig bli lite fördummad. Jag måste inte hela tiden vara på språng. Disken kan vänta, tvätten kan vänta, jag behöver inte dammsuga vardagsrummet (eller vad det nu är som jag känner är så himla jätteviktigt just då). Att göra thé är dock helt ok, det är det som reklampauserna är till för (alternativt göra popcorn om det är reklampaus i en film) :).

Acceptans

En sak som var rätt knepig för mig var att först inse att jag behövde hjälp, sen att acceptera att jag behövde hjälp. Jag är van vid att alltid försöka klara mig själv, så det var svårt att acceptera att jag faktiskt inte skulle klara att vända min utmattning själv. Det är lite grann som att falla bakåt och lita på att någon tar emot en. Nu när jag faktiskt har vågat falla bakåt är det lättare för mig att ta emot och lära mig nya saker om min själv hela tiden. Jag tycker att jag fortfarande faller. Ju mer jag lär mig desto mer inser jag hur illa ute (och hur sjuk) jag var/är. Jag skulle vilja säga att det finns olika nivåer av acceptans. Det är inte samma sak att säga att man accepterar en viss sak som att verkligen göra det in i själen. Det kan låta lite flummigt, men för mig handlar det väldigt mycket om själen. Det är i själen jag är trasig. Ett brutet ben blir bra på ett par veckor, men hur lång tid tar det innan själen läker? Hur lång tid dröjer det innan man är stark i själen? Så stark att man kan säga nej när någon frågar om man har tid med en viss grej på jobbet, innan man är så stark att man kan fråga om hjälp utan att se det som ett nederlag (och kanske mår fysiskt illa av det)? Jag försöker öva på såna saker i små steg. Första steget är att i tanken känna igen en situation som en där man skulle kunna säga nej (eller be om hjälp). Att uppleva en situation då man erkänner sig svag (till exempel när man ber om hjälp) och kan få hjälp utan att personen man pratar med hånar en eller tycker att man är korkad är otroligt förlösande. Det är jätteskönt att känna att det faktiskt gick att be om hjälp. Att jag faktiskt vågade, och ingen tycker att jag är korkade för det. Det är då man vågar prova i fler situtationer, så att man långsamt blir starkare i själen. Jag försöker att inte tänka i termer om hur lång tid det ska ta innan jag är bra igen. Då känns det bara hopplöst och som att livet bara svishar förbi mig. Istället försöker jag bara fokusera på att vara i nuet och på att långsamt må bättre.

Hantera komplimanger (eller att vara en cyniker)

Att ta emot kritik är för mig lika svårt som att ta emot komplimanger. Man skulle ju kunna tycka att en person med typ A, som alltid strävar efter att vara bäst, kan ta emot och acceptera att få komplimanger då personen gjort något bra (eftersom det borde vara en bekräftelse på att man är perfekt och bäst). Riktigt så enkelt är det inte. En reaktion när jag får en komplimang kan vara "hon/han säger så bara för att vara snäll, men menar det egentligen inte". Ett annat alternativ är "jag hade bara tur den här gången som lyckades med det här, nästa gång går det säkert inte lika bra". Om jag nu någon gång skulle tro på komplimangen (och till och med vara nöjd själv....) så är minnet tyvärr rätt dåligt. Vid nästa motgång så har jag redan glömt bort att jag faktiskt kan lyckas och tycker att allt går emot mig, jag drabbas av allt jobbigt, det kommer aldrig gå bra för mig osv osv osv. Hur jobbar man då bort det här? Tja, det är ju inte så lätt eftersom man inte kan styra när man får en komplimang av någon annan. Men när man får det så kan man öva på att bara säga "Tack" och inget mer. Inte komma med någon förklaring om att jag fått hjälp av någon annan, att det inte var så svårt eller något annat som förminskar min prestation. Bara säga tack utan motivering helt enkelt (och det kan vara nog så svårt). För att motverka att jag faller ner i depressionsträsket nästa gång jag får en motgång kan jag föra dagbok över de komplimanger jag fått (och de tillfällen då jag gjort något som jag själv är nöjd med). Då kan jag ta fram dagboken och läsa där när jag känner mig nere och tycker att allt är mot mig.

Göra saker långsamt

Jag skrev tidigare om att torka bordet långsamt. Det finns andra saker som man kan öva på för att dra ner på sitt tempo:

* Gå långsamt. Låt gärna folk omkring dig gå förbi dig. Det finns flera fördelar, dels hinner man njuta av omgivningarna mera, dels spänner man förmodligen inte sin kropp lika mycket som när man går snabbt. Som ett expriment kan man alltid prova lite tempoväxlingar under promenaden för att se om man känner någon skillnad i hur man spänner sin kropp.

* Skriva långsamt. Jag har lärt mig fingersättning på tangentbordet och kan skriva så fort att tangentbordet nästan börjar glöda. För mig är det en anstränging att skriva den här texten i ett relativt långsamt tempo. Fördelerna med att skriva långsammare är att man (upplever jag det som) inte spänner sig i armar/händer lika mycket och att man hinner fundera igenom sin text på ett bättre sätt. Det är många mail jag har skickat iväg som förmodligen var rätt klumpigt skrivna, bara för att jag ville vara snabb på att svara mailet.

* Köra bil långsamt. Om man kör på en ödslig landsväg så kanske det är knepigt att köra långsammare än andra. Men prova att köra 100 km/h på motorvägen och känn efter hur det känns när bilarna susar förbi dig. Jag minns att man i körskolan fick exempel på hur mycket tid man tjänade in på att öka farten x km/h. Inte var det mycket inte. Och återigen, de få minutrarna du tjänar in på det, vad spenderar du dom på?

* Prata långsamt. Det här är något som jag har jättesvårt för. Jag är helt klart en snabbpratare (det gäller ju att få ur sig så mycket som möjligt innan någon avbryter mig). Det här jobbar jag rätt hårt med (när jag kommer ihåg det) tillsammans med att inte hetsa upp mig. Jag har märkt att när jag hetsar upp mig i ett samtal så har jag mycket svårare för att backa och erkänna att jag har fel i sak. Och jag kan ju ha fel, för jag är inte perfekt. Och det är ok att inte alltid ha rätt, eller att inte alltid kunna allt. Jag behöver bara lära mig själv att veta det in i själen också, inte bara förstå att det är så.

* Ställa sig i den längsta kön i mataffären. Det här är klar tålamodsprövning. Att inte irritera sig på att pappersrullen tar slut i kassaapparaten, att pensionären längst fram häller ut alla sina mynt så att kassörskan ska få leta upp 29:50 (i 50-öringar), att betalkortet studsar för personen framför så han/hon får prova ett nytt. Det finns säkert 100 saker till som man kan irritera sig på där man står i kön. Det är bara att försöka stå där och hålla lugnet (kanske passa på att öva på att balansera sin kropp rätt). Sen när det väl är ens egen tur, att lägga upp varorna lugnt och sansat och låta det ta sin tid, istället för att vara så effektiv som möjligt.

* Tvätta håret. Jag har insett att jag tvättar mitt hår rätt så frenetiskt, istället för att bara slappna av när jag löddrar schampot. När jag väl inser det och slappnar av i kroppen känner jag hur mycket jag spände hela min kropp, inte bara armarna som man kanske tror.

Vila för hjärnan

När jag var sjukskriven på heltid så tillbringade jag rätt stor del av den tiden med att titta på Simpsons och Futurama. Jag var egentligen helt slutkörd, men om jag inte hade tvingat mig att titta på Simpsons hade jag förmodligen ägnat hela dagarna åt att städa huset. När jag senare kom tillbaka till jobbet (först på 50%) så var jag helt slut efter timmarna på jobbet. När jag kom hem så lade jag mig antingen för att sova eller satte mig att titta på Simpsons. Då trodde jag att jag vilade upp mig genom att titta på Simpsons. Nu har jag insett att det bara blir mer intryck för min stackars hjärna. Istället drar jag igång en instrumentell låt (helst en från en skiva som heter något med yoga, meditation, qi gong eller nåt sånt) och sätter mig i stolen och försöker släppa alla tankar och slappna av i axlar och skulderblad. En liten meditation helt enkelt. Jag har märkt att det funkar jättebra för mig, nu för tiden. Jag kan villigt erkänna att det är först efter min kroppsmedvetande träning jag gick på under hösten som jag kan använda mig av den tekniken. Innan var jag alldeles för speedad i kroppen. Det är jätteskönt att ha det här tricket att ta till, jag använder mig av det varje dag på jobbet när jag märker att jag börjar stressa upp mig och känna att jag måste prestera.

The dark side

Jag har (känns som att jag ofta börjar mina posts med "jag har", men så får det vara, det är ju mig det handlar om ;)) haft väldigt lätt att alltid se det negativ i saker. Det är sällan jag jämför mig med människor som jag anser vara sämre än mig på någonting, utan jag jämför alltid med de som jag anser vara bättre. Jag inser dessutom inte att det bara är min åsikt att de är bättre än mig, utan jag ser det som en sanning (vilket, faktiskt ;)), kan vara två helt skilda saker). Eftersom de är bättre än mig på en (eller flera) saker så är de väl dessutom bättre människor än mig? För inte kan det väl vara så att den som är bättre än mig på en sak kan vara sämre än mig på en annan? För visst är det väl så att man måste sträva efter att vara en så bra människa som möjligt hela tiden? Men nu gled jag bort lite från min tankebana känner jag. Ett exempel på hur jag kan hänga upp mig på negativa saker kan vara att jag efter att ha hört en person säga en kommentar som jag uppfattar negativ så är det den kommentaren jag kommer ihåg. Att den personen har sagt tio positiva kommentarer innan och tjugo efter spelar ingen roll. Det är den där enda, negativa kommentaren som etsar sig fast i mitt minne. Ett annat exempel är att om jag har drabbats av motgång någon gång eller haft otur så känns det som att jag är förföljd av otur, det är bara jag i hela världen som drabbas av elände och det kommer aldrig att bli bättre för mig.

För att försöka jobba bort det här så skrev jag dagbok varje dag under en period i höstas. (Jag har läst boken "Självkänsla nu" och provade på en del tips från den). Jag hade tre rubriker som jag skulle skriva tre saker under varje dag: "Bra" (saker jag jag gjort bra), "Tack" (saker jag är tacksam för) och "Hjälp" (saker som jag behöver hjälp med). När man varje dag får lov att upprepa för sig själv att man faktiskt är bra på saker så slutar man gradvis att jämföra sig själv med andra. När man varje dag får lov att upprepa för sig själv att bra saker faktiskt inträffar så är det lättare att komma över de gånger då mindre bra saker inträffar (man kan alltid läsa i boken och se att bra saker händer rätt ofta).

Konstruktiv feedback

Jag har alltid haft svårt för att ta kritik. Om jag har fått kritik på ett dokument har jag sett det som ett personligt misslyckande att jag inte lyckades skapa det perfekta dokumentet från början. Jag har känt mig angripen på en personnivå, istället för att se det som kritik på det jag har gjort. Jag har helt enkelt blandat ihop den jag är med det jag gör. Jag behöver lära mig både att ta kritik för vad det är, kritik på det jag har gjort och inte kritik mot mig som person och att inte ta kritik så hård. Därför har jag definierat om begreppet kritik. Jag ser det inte som positiv eller negativ kritik längre. Jag ser det som positiv eller konstruktiv feedback. Konstruktiv eftersom den feedback jag har fått ger mig en möjlighet att förbättre det jag har gjort och göra det ännu bättre. Det kan tyckas vara en fånig grej, men jag tycker faktiskt att det har hjälpt mig till att bli mer mottaglig för åsikter om mitt arbete. Jag har lättare att sitta på en granskning och få kommentarer om ett dokument jag har skrivit till exempel.

Dra ner på impulsgrejer

Så fort jag har kommit på en grej så har jag alltid velat göra det på en gång. Det kan vara allt från att vattna blommorna, städa toaletten, skicka ett mail till att åka och besöka någon. Jag har rätt svårt för att vara still och göra ingenting. Det känns som att jag är lat när jag bara sitter still och gör ingenting. Det här hänger lite grann i hop med att bara göra en sak i taget. För när jag kommer på något nytt är risken rätt stor att jag släpper det jag gör för att påbörja det där nya jag kom på. Alternativt snabbar upp och slarvar med det jag håller på med för att kunna påbörja det nya. Det här leder till att jag hela tiden börjar med nya saker och aldrig unnar mig någon vila. En anledning till att jag vill göra det på en gång är att jag är rädd för att jag ska glömma bort det och så blir det inte gjort. Men måste jag verkligen sluta stoppa in disk i diskmaskinen för att gå och städa toaletten? Måste jag sluta sortera tvätten för att gå och vattna blommorna? Vad är det värsta som kan hända om jag inte gör det på en gång? Att jag glömmer bort det? Vad är det värsta som kan hända då? Att toaletten får vara smutsig en liten längre stund? Att blommorna eventuellt dör? Om blommorna nu eventuellt skulle dö så kan jag ju alltid köpa nya (och då köpa en Orkidé som inte är lika krävande vad gäller vattning som t.ex. en Hibiskus). Toaletten kommer att bli ren någon gång, jag tror inte att den är så smutsig att jag kommer att dö av att befinna mig i badrummet innan den blir rengjord. I bästa fall så hinner jag glömma bort att jag tänkte att jag "måste" städa toaletten och sätter mig ner och tar det lite lugnt innan jag kommer på det igen. Jag jobbar aktivt med att förtränga mina nya ideér som jag hela tiden slås av. För det är lite vad det handlar om för mig, att förtränga saker. Jag får försöka låta bli att känna att jag är asocial om jag inte direkt åker och hälsar på någon när jag kommer på det. Man kan inte vara social hela tiden, man behöver lite egen tid. Det är ingen som kommer att tycka sämre om mig för att jag är lite asocial ibland.

Sluta gå mot rött

Jag har slutat att gå mot rött ljus. Förut hade jag förmodligen som sport att hinna över gatan även om den gröna gubben hade börjat att blinka. Nu står jag istället lugnt och väntar på att det ska slå om till grönt (och om det har börjat att blinka grönt så stannar jag). OK, ibland fuskar jag, men jag försöker att hålla på det här när jag är inne i city och promenerar. Det är rätt fascinerande att stå där och titta på alla andra som skyndar för att komma över gatan. Att stå och vänta på grönt ljus ger mig en möjlighet att stå på stället och slappna av i musklerna. En möjlighet att hamna i balans och bara vila lite mitt i allt. Om jag har har gått lite för fort så märker jag då att jag är lite mer spänd i kroppen än vad jag är när jag håller lagom promenadtempo (lagom == så fort att jag inte spänner mig i hela kroppen och försöker komma fram så fort det bara går). Det är skönt att känna skillnaden, det är skönt att känna att jag kan slappna av i kroppen. Att stå stilla en stund kan göra att jag hinner med att uppfatta saker på ett annat sätt, jag skyndar inte bara förbi allt. Jag känner mig lite mer närvarande i nuet.

Orealistiska mål och sv/v

Att vara en person som både sätter upp orealistiska mål och även har lätt för att tänka i svart eller vitt är rätt jobbigt. Man går mest omkring och är negativ till allt man gör (eftersom man väldigt sällan når upp till sina högt satta mål).

* Jag måste ha alla rätt på provet - annars är jag trög och korkad
* Jag måste göra den här uppgiften snabbare än vad jag gjorde sist - annars är jag inte bättre än förut (dvs jag har blivit värdelös. Att göra liknande uppgift lika snabbt eller långsammare än tidigare går inte alls för sig)
* Jag måste göra mitt jobb perfekt - annars tycker alla att jag är oduglig och börjar prata bakom min rygg om mig
* Jag måste alltid ha rätt svar (och helst ha hunnit tänka ut alla eventuella följdfrågor och svar på de) - annars kan jag ingenting och är helt misslyckad
* Jag måste springa min löparslinga snabbare än sist - annars har jag fått sämre kondition och är på väg att bli slapp och slö
* Jag borde kunna göra fler saker parallellt idag än vad jag kunde för en månad sen - annars har jag blivit värdelös

Jag har alltid satt kraven lite högre på mig själv hela tiden, att göra saker snabbare, fortare och bättre. Om jag någon gång har lyckats nå upp till mitt mål så slår en annan irrationell föreställning in (jag vände positivt till negativt och tänker att "det var bara tur den här gången, det går säkert inte lika bra nästa gång). En rätt stor del av mitt liv har jag alltså gått omkring och tänkt negativa tankar om mig själv och inte känt mig nöjd. Just nu jobbar jag med att försöka lära mig skillnad på det jag är och det jag gör. Att lära mig att jag kan göra saker som kanske är mindre bra utan att jag för den skulle är mindre värd som person. Samma sak gäller andra människor, att lära mig att inte döma andra lika hårt. Även om jag tenderar att vara mer förlåtande mot andra (av någon outgrundlig anledning tycker jag att andra har mer rätt att "misslyckas" än vad jag har, jag har inte riktigt kommit på varför jag tycker att andra har den rätten med inte jag). Jag tycker det är svårt att inte hela tiden jämföra mig med andra och mig själv. Det gör att jag har svårt att prova på nya saker (eftersom jag vill kunna saker perfekt från början för att slippa riskera bli skrattat åt/få kommentarer/riskera att göra bort mig).