Det känns som att sälja sin själ

Det här med att ändra sitt beteende kan ibland vara riktigt jobbigt. Ibland känns det som att jag säljer min själ (frågan är till vem i och för sig). Jag ska ju i princip slänga bort det beteende jag hade förut (kan vara svårt att skilja från den personlighet jag har, den ska jag väl inte slänga bort?). Jag ska försöka vara mer som en gås och låta saker rinna av mig i stället för att ta åt mig och slösa en massa energi på saker som jag uppfattar på fel sätt. Men var går gränsen? Får jag inte engagera mig i något alls? Om jag läser något i tidningen som jag stör mig på, ska jag sluta störa mig på det? Tar det för mycket energi från mig? Ska jag bli en beige människa som bara glider med och som inte engagerar sig i någonting alls, som inte har en åsikt om någonting? Jag som alltid haft ett behov av att ha en åsikt, att synas, för mig känns det här jättejobbigt. Det känns som att jag i princip slutar existera. Jag håller på att leta efter den här gränsen just nu och innan jag har hittat den kommer jag att vara vilse. Om jag inte blir till mig i trasorna när det går bra för Brynäs eller svenska handbollslandslaget, innebär det att jag har hamnat "rätt", att jag spar min energi? Kommer jag då fortsätta tycka om att titta på sport, eller kommer jag att släppa det intresset? Har jag ändrat min personlighet då eller har jag bara lagt mig på en nivå som innebär att jag spar energi? Eller ska jag sluta störa mig på att det, just nu, är lätt att få tag på fullständig personnummer för en person via alla dessa nya webbsidor som publicerar saker från bland annat Skatteverket? Att tycka att det känns utlämnande, är det att engagera sig för mycket, att slösa energi? Jag tycker att jag har blivit bättre på att engagera mig på en lagom nivå på jobbet, men när det gäller mig som privatperson så känner jag att jag har en bit kvar innan jag känner att jag vet vad som kommer att funka för mig. Just känner jag det som att om jag inte får engagera mig och störa mig på saker som jag läser om i morgontidningen då kan jag ju lika lägga ner (antar att mitt binära tänkande smyger sig på där), då kan jag sluta läsa tidningen (eftersom det är stor risk att jag läser något som jag reflexmässigt engagerar mig i). Jag behöver nog komma underfund med vad som definierar mig som person, för att inte känna det som att jag säljer min själ när jag försöker ändra på den person jag har varit så länge.