Acceptans

En sak som var rätt knepig för mig var att först inse att jag behövde hjälp, sen att acceptera att jag behövde hjälp. Jag är van vid att alltid försöka klara mig själv, så det var svårt att acceptera att jag faktiskt inte skulle klara att vända min utmattning själv. Det är lite grann som att falla bakåt och lita på att någon tar emot en. Nu när jag faktiskt har vågat falla bakåt är det lättare för mig att ta emot och lära mig nya saker om min själv hela tiden. Jag tycker att jag fortfarande faller. Ju mer jag lär mig desto mer inser jag hur illa ute (och hur sjuk) jag var/är. Jag skulle vilja säga att det finns olika nivåer av acceptans. Det är inte samma sak att säga att man accepterar en viss sak som att verkligen göra det in i själen. Det kan låta lite flummigt, men för mig handlar det väldigt mycket om själen. Det är i själen jag är trasig. Ett brutet ben blir bra på ett par veckor, men hur lång tid tar det innan själen läker? Hur lång tid dröjer det innan man är stark i själen? Så stark att man kan säga nej när någon frågar om man har tid med en viss grej på jobbet, innan man är så stark att man kan fråga om hjälp utan att se det som ett nederlag (och kanske mår fysiskt illa av det)? Jag försöker öva på såna saker i små steg. Första steget är att i tanken känna igen en situation som en där man skulle kunna säga nej (eller be om hjälp). Att uppleva en situation då man erkänner sig svag (till exempel när man ber om hjälp) och kan få hjälp utan att personen man pratar med hånar en eller tycker att man är korkad är otroligt förlösande. Det är jätteskönt att känna att det faktiskt gick att be om hjälp. Att jag faktiskt vågade, och ingen tycker att jag är korkade för det. Det är då man vågar prova i fler situtationer, så att man långsamt blir starkare i själen. Jag försöker att inte tänka i termer om hur lång tid det ska ta innan jag är bra igen. Då känns det bara hopplöst och som att livet bara svishar förbi mig. Istället försöker jag bara fokusera på att vara i nuet och på att långsamt må bättre.