Hantera komplimanger (eller att vara en cyniker)

Att ta emot kritik är för mig lika svårt som att ta emot komplimanger. Man skulle ju kunna tycka att en person med typ A, som alltid strävar efter att vara bäst, kan ta emot och acceptera att få komplimanger då personen gjort något bra (eftersom det borde vara en bekräftelse på att man är perfekt och bäst). Riktigt så enkelt är det inte. En reaktion när jag får en komplimang kan vara "hon/han säger så bara för att vara snäll, men menar det egentligen inte". Ett annat alternativ är "jag hade bara tur den här gången som lyckades med det här, nästa gång går det säkert inte lika bra". Om jag nu någon gång skulle tro på komplimangen (och till och med vara nöjd själv....) så är minnet tyvärr rätt dåligt. Vid nästa motgång så har jag redan glömt bort att jag faktiskt kan lyckas och tycker att allt går emot mig, jag drabbas av allt jobbigt, det kommer aldrig gå bra för mig osv osv osv. Hur jobbar man då bort det här? Tja, det är ju inte så lätt eftersom man inte kan styra när man får en komplimang av någon annan. Men när man får det så kan man öva på att bara säga "Tack" och inget mer. Inte komma med någon förklaring om att jag fått hjälp av någon annan, att det inte var så svårt eller något annat som förminskar min prestation. Bara säga tack utan motivering helt enkelt (och det kan vara nog så svårt). För att motverka att jag faller ner i depressionsträsket nästa gång jag får en motgång kan jag föra dagbok över de komplimanger jag fått (och de tillfällen då jag gjort något som jag själv är nöjd med). Då kan jag ta fram dagboken och läsa där när jag känner mig nere och tycker att allt är mot mig.