Våga vara asocial

Att inte orka med, att känna att ens kropp lurar en är en jobbig känsla. Att känna att alla andra fortsätter leva sina liv normalt medan man själv går omkring i sirap gör inte saken lättare. Jag vet att det rekommenderas att man inte isolerar sig, att man behöver träffa andra människor, även när man är utmattad. Jag säger inte att man ska gå och bli eremit (även om det ibland kan vara lite lockande). Trixet är att våga säga nej till saker som man kanske vet med sig kommer bli stimmigt och stojigt. Släktkalaset, barnkalaset eller vad det nu kan vara. Såna tillställningar som man i vanliga fall känner att man "måste" vara med på. Det är ok att inte orka. Det är ok att inte följa med på allt. Skicka resten av familjen om det nu är ett släktkalas. Det tog ett tag innan jag vågade mig på att avstå från att följa med på såna saker. Men det var en stor befrielse att ta steget. Inte gick världen under för det, inte tyckte de mindre om mig. Det gäller att våga. Jag önskar att jag hade vågat det mycket tidigare.