Egokick

Tänk att man är så svag för att få beröm. Visst är det bra att jag kan ta åt mig och bli glad av få beröm, frågan är ju bara hur mycket det "ska" påverka en.
Orsaken till berömmet? Jo, jag har börjat ladda upp bilder på iStockphoto, och den senaste jag fick godkänd där har faktiskt fått betyg av två personer. Två femmor! Superkul att få positiv feedback på sina bilder.
Nyfiken?
Se här:

Min portfolio

Dela med sig av kunskap

Jag har ett dilemma. Jag tycker att det är kul att dela med mig av min kunskap (t.ex. inom fotografering), men sen när jag väl har gjort det så känns det lite jobbigt att den andra personen har samma kunskap som jag. Jag har svårt att hantera att andra lär sig och "kommer ikapp" mig. Det känns som att jag då måste lära mig nya saker, så att jag hela tiden ligger ett steg före. Speciellt jobbigt blir det ju då när det är en relativ nybörjare som jag hjälper, de suger ju oftast upp saker som svampar på ett annat sätt än själv.
Svårt att hantera konkurrens (som iofs bara finns i mitt huvud), svårt att låta bli att jämföra sig med andra.

Lite lågt blodtryck

Sen en liten tid tillbaka har jag upplevt att det är jobbigt att stå upp. I går mätte jag mitt blodtryck, det var 112/70. De siffror jag har hittat på nätet säger att mellan 90-100 (övre tryck) kan anses som lågt blodtryck. Det kan ju förklara att det är jobbigt att stå still en längre stund. Nu vill det bara till att jag höjer trycket. Min vardagsmotion som den är räcker tydligen inte till. Till att börja med ska jag nog plocka fram det lilla gympapass jag fick från KI när jag gick på kroppsmedvetandeövningar där. De tar ungefär 10 min att köra och så slipper jag ut i höstrusket om kvällarna (lite lat och bekväm är jag allt :)).

Jag gjorde fel

Så idag kom då det oundvikliga första felet. Fast det blev inte så där traumatiskt som jag trodde (och fasade inför tidigare). När jag väl fick möjlighet att testa min kod så upptäckte vi (för jag fick hjälp) direkt att jag hade klantat mig när jag skapade select-satsen som skulle hämta upp data från databasen, så det bidde inget resultat. Som tur var så var det ett sånt uppenbart fel, för jag förstod ju direkt vad som var galet. Så det var bara att gå tillbaka till den egna datorn och göra om och rätt.

Det gick till och med bra att erkänna det på morgonmötet som vi hade i morse. Jag skämdes inte det minsta, eller försökte komma med undanflykter.

Halleluja, det finns kanske hopp om att jag kan bli bra (==frisk, normal) :).

Tillit

I boken jag läser nu handlar det en del om tillit. Att våga känna tillit till andra, och att man då växer som människa och låter andra spegla sig själv. Genom att se sig själv via andra så ser man en mer realistisk bild av sig själv, och inte den kanske snedvridna bild om hur värdefull man är som människa.

Det är svårt att våga känna tillit till andra människor om man inte är van vid det. Det är svårt att våga börja känna tillit till andra, att våga öppna sig, våga visa sig sårbar. Mitt första steg tog jag nog när jag gick till min chef och berättade hur jag mådde. Det som jag tidigare har beskrivit som att det var att falla lite grann och inte veta om någon tar emot, och när.

Bättre sömn och nytt rum

Jag vet inte om det är Johannesörten eller det faktum att jag lägger mig tidigare om kvällarna, men jag tycker att jag har fått godare nattsömn sen jag började äta Johannesörten. Jag tänker inte försöka mig på att analysera vilket av dom som betyder mest utan fortsätter med båda delarna för att fortsätta denna goda trend. Visserligen har jag fortfarande lite svårt att somna, men det är ändå bättre än förut.

I går var min första dag tillsammans med mitt nya team i samma rum. Det var ovant med alla dessa intryck, folk som rörde sig, flyttade sina grejer, annat folk som kom in och pratade bara för att vi bytt rum. Sen har jag uppenbarligen svårt att sluta jämföra mig med hur snabbt andra jobbar. Det var jättejobbigt att sitta och lyssna på hur snabbt de andra satt och knappade på sina tangentbord när jag bara satt och tittade på koden och klickade lite då och då. Men vad vet jag, de kanske bara satt och skrev en massa mail, jag kollade ju inte på deras skärmar direkt.

Sticka på tåget

Jag håller på att försöka lära mig den nobla konsten att sticka. Innan mormor trillar av pinn (inte för att det ser ut att hända inom en överskådlig framtid) tänkte jag försöka suga upp så mycket kunskap av henne som möjligt. Just nu håller jag på med en klänning till guddottern. Som tur var så bestämde jag mig för att göra den i en storlek större än vad hon hade när jag började med den. På så vis har jag inte känt mig så stressad under tiden jag har hållit på med den, jag tror inte hon hinner växa ur den innan den blir klar.

Härom morgonen bestämde jag mig för att prova att sticka på tåget på väg till jobbet. Visst är det en liten varning i klassen "jag måste hålla på med något hela tiden" eller "det gäller att utnjyttja tiden till max", men jag tänkte försöka och se hur det går. Första gången var det en rejäl utmaning. Jag satte mig lite avskilt, där det finns plats för barnvagnar, för där är man inte lika synlig för hela tågvagnen. Jag ville undvika känslan av att alla tittade på mig och bedömde mitt arbete med stickningen. Eftersom jag överlevde det första försöket, utan att någon skrattade åt mig, så har jag gjort det flera gånger. Ofta är det så fullt på tåget att det känns bökigt att dra upp stickningen, men de två morgnar i veckan då jag är tidigt på jobbet så känns det lättare. Om jag övar på det så kanske jag kan ha med stickningen och sticka lite när jag känner att det funkar utan att känna press och besvikelse de morgnar det inte blev av. Klänningen är ju inte ett beställningsjobb utan helt och hållet ett initiativ från min sida, så det är bara jag själv som har krav på att det ska vara klart. Vilket iofs kan vara nog så svårt att stå emot.

Johannesört

I mitt motstånd mot att ta kontakt med sjukvården för de symptom jag just nu upplever (orkar inte riskera gå dit och bara få höra att "det är stressrelaterat, ta promenader och sluta stressa") så har jag köpt på mig Johannesört. Tillsammans med vitamintabletter (för att få mer B-vitamin och magnesium) så hoppas jag att jag snart ska må lite bättre. Förhoppningsvis kan johannesörten hjälpa mig att somna lite lättare på kvällarna, och funkar inte det så får jag prova annat. Hemma har vi tagit principbeslut på att gå och natta vid 21 på kvällen. Förhoppningsvis kommer jag då att kunna somna tidigare och om Johannesörten funkar så kanske min sömnkvalitet förbättras. Sömn har ju varit ett krav för att jag ska må bättre tidigare under min resa tillbaka, så det är väl inte helt galet att tro att sömn kan hjälpa till att få bort mina nuvarande symptom.

Kyla, immunförsvar och stress

Jag satte mig ner och letade lite info om det verkligen kan vara så att kylan på jobbet ger mig de symptom som jag upplever just nu, eller om det är jag själv som orsakar det (i form av t.ex. höga krav på mig själv).
Jag hittade den här sidan om immunförsvaret. Visst blir jag lite nyfiken på vilka experiment som det refereras till, men eftersom jag hellre tror på att kylan orsakar mina symptom så väljer jag att tro på påstådda experiment.
I korthet kan man säga att kylan gör att man får högre halt av adrenalin och noradrenalin medan man får en lägre halt av Kortisol i kroppen. Vad gör nu dessa hormoner i kroppen?

Adrenalin och noradrenalin - Produceras av binjuremärgen. Är stresshormon som produceras i kroppen vid kamp, försvar eller plötslig alarmberedskap, bryter ner glykogen och fett. Höjer blodsockret och blodfettsyror. Omfördelar blodet i kroppen så att musklerna får mer, medan magsäck, tarmar och hud får mindre. Blodtrycket höjs, hjärtat pumpar fortare, syreupptagningsförmågan stegras, vakenheten höjs, pupillen vidgas för att förstärka synförmågan.

Kortisol - Producerar av binjurebarken. Stresshormon. Höjer blodsockernivåerna, bryter ner muskelmassa, fett och glykogen (kolhydratdepåerna i lever och muskler). Höga halter av kortisol anses kunna försvaga immunförsvaret, hämmar uppbyggnaden av bindväv och göra matsmältningen mindre effektiv.Kortvarig kortisolutsöndring är fettförbrännande, långvarig utsöndring kan leda till motsatsen med bukfetma som följd. Sömnsvårigheter, depression och utbrändet är några symptom som kan kopplas till långvarig stress.

Om nu detta experiment har ägt rum med påvisat resultat att dessa stresshormon utsöndras är det inte så himla konstigt att jag mår lite som när jag var stressad. Lite svårare att göra något åt dock (eftersom jag tyvärr inte är expert på ventilation och således inte kan fixa värmen på jobbet).

(Källa om hormonerna: Hälsosidorna)

Nyfiken

Läste just på DN att Perski ska komma ut med en ny bok. Intressant att han den här gången har en kvinnlig medförfattare, undrar just vad en vetenskapsjournalist bidrar med i sammanhanget. Jag hoppas att hon (eller båda) kan ge tips och råd om hur man undviker de fällor man kan falla i som förälder som gör barn till stressade själar. Det kanske hamnar lite under rubriken om hur man ger ett barn bra självkänsla, men det är ju inte säkert att alla föräldrar gör den kopplingen. En liten handledning om vilka klassiska repliker som man ska försöka undvika att ge sina barn vore guld värd. För inte vill jag att min son ska behöva uppleva samma resa som jag har gjort, även om den har gjort mig starkare. Det är lättare att se vad som orsakade att jag drabbades, än att låta bli att upprepa samma misstag själv som förälder.

En idé kan ju iofs vara att jag själv sätter mig ner och radar upp en del uttryck och kommentarer som jag själv misstänker kan orsaka dålig självkänsla och ökad stress. Det är lättare att komma ihåg att undvika att säga/göra en sak om man har det på pränt tycker jag (ungefär som veckoschemat jag hade när jag gick i gruppterapin).

Kallt på rummet

Jaha, så var man tillbaka på jobbet igen då. Jag har nog fortfarande lite ont i kroppen (==ryggraden), men jag har lite svårt att avgöra om jag är sjuk lokalt i tiden eller om det är så att jag inte mår bättre än så här. Hur som helst så blir det ju inte bättre av att det är 17.7 grader på rummet när man kommer till jobbet. Visserligen var dörren in till mitt rum stängt och efter att den har fått stått öppen i ungefär en halvtimme så har värmen gått upp till hela 18.2 grader.

Rekommenderad värme på rummet är minst 20 grader enligt Arbetsmiljöverket. Jag vet att de har haft svårt att få ordning på ventilationen här, men vad fasen, nu har vi suttit i de här lokalerna i snart 1,5 år. Hur svårt kan det vara att trimma in ett system? Var det allra första installationen som gjordes av ventilationsföretaget, eller är det en hel vetenskap?

Jag känner mig sur, bitter, irriterad och kall, dagen kan bara bli bättre :).

Jobbigt att ta en sjukdag eller två

Jag vet inte om det är en reaktion på att jag har börjat jobba igen, eller om jag bara har blivit smittad av något som resten av familjen har men igår hade jag så ont i kroppen. Jag kände det redan när jag vaknade, men tänkte att det bara var en reaktion på att jag är lite tröttare än under semestern eftersom jag har börjat att jobba igen. När jag kom till jobbet var det ca 18,4 grader i mitt rum. Kombinerat med att jag hade ont i kroppet, och det faktum att jag fryser lätt även i vanliga fall så blev det olidligt till slut. Jag satt med en stickad kofta, fleecekofta, ullkofta, fleecefilt om benen och elektrisk fotvärmare på. Ändå satt jag och frös. Efter att ha pratat med min man så insåg jag att jag nog inte var helt kry och åkte hem.

Det är lite fashinerande att jag fortfarande måste ha tillstånd av någon annan innan jag vågar erkänna att jag är sjuk och stanna hemma från jobbet. Den duktiga flickan i mig är nog inte så vilande som man skulle kunna hoppas.

En vecka på jobbet

Jösses vilken vecka det har varit. Jag har varit totalt slut om kvällarna och bara legat i soffan efter middagen. Det har verkligen varit en omställning i att vara på jobbet igen. Ännu sitter jag i ett eget rum, men tydligen så ska mitt team få ett eget rum och då är det dags att överge mitt lilla krypin och komma ut lite mer i verkligehet igen. Jag gissar att det blir en omställning som också kommer att dränera mig på energi. Sitta i samma rum med folk som pratar, folk som går omkring i rummet och så vidare. Men vi får se när det blir, just nu är det inga skrivbord i det nya rummet, så jag behöver inte oroa mig för det än :).

I dag gick jag och fick massage en timme, det var såååå skönt. Det var som att starta om hårddisken lite, kände mig som en helt ny människa efter det. Så förhoppningsvis har jag lite mer ork ikväll.

Tillbaka till verkligheten

Så är min semester slut. 8 veckors härlig ledighet är till ända. I morgon är det dags att masa sig iväg till jobbet igen och det är utan att jag fasar lite för det. Jag känner mig nämligen inte ett dugg piggare nu än för 8 veckor sen. Snarare så har jag fått tillbaka en del symptom den senaste tiden. Jag har svårt att somna, vaknar om nätterna, fryser och svettas om vartannat, tappar ord, upplever att jag har en stark puls (eller snarare att hjärtat slår hårt).

Jag har försökt att inte göra så mycket de dagar jag har varit hemma själv på semestern, men jag undrar om jag inte har varit tillräckligt slö trots allt. Jag har jobbat en del min min del av antologin som jag har jobbat med i drygt 10 månader och det har iofs krävt viss hjärnverksamhet. Jag har tagit en promenad med stavar varje dag, jag har försökt hålla det till 30 minuter för om jag har gått längre än 40-45 min så har jag kännt att det har dränerat mig på energi allt för mycket.

Det ska bli mycket spännande att se hur det går att vara på jobbet i sex timmar i morgon.

OS på högvarv

Jag har ju förmånen att ha semester nu under OS och har noterat en viss skillnad i de olika sändningarna. SVT kör lite snabba klipp, byter sport så fort det inte händer något på just den arenan (åtminstone på SVT 1, 24:an är lite mer statisk). Om jag slår om till Eurosport så får man faktiskt se det som händer mellan loppen. Som nu när det är kanot på Eurosport. Man får se det som händer mellan heaten också, när de paddlar runt lite och sen intar sina startpositioner. Först blev jag stressad och tyckte det var drygt att behöva sitta och vänta på starten, men sen insåg jag att det var ett sjukt beteende att tänka så. Så nu försöker jag istället att njuta av att man faktiskt får se förberedelserna och låta bli att zappa vidare till någon annan kanal.

Tröttsamt med schema

Det här med att göra upp planer för dagen är jag något av en specialist på, och jag har funderat lite på det. Det är inte att jag gör upp en plan som gör mig trött (möjligen att jag får lite stresspåslag om jag stoppar in lite för mycket grejer), utan det är det att jag sedan hela tiden reviderar den. Planen är ju tidsbestämd och om jag märker att en sak drar ut på tiden så måste jag planera om dagschemat. Och det kan jag gör i princip hur många gånger som helst. Stresspåslaget jag eventuellt får av att ha många saker inplanerade kan givetvis också göra mig trött, men det är lite olika angreppssätt på dessa två tröttheter. Om jag först får stresspåslag så kan jag t.ex. få stickningar i kinden och synrubbningar. De här symptomen kan pågå ett tag innan jag sen blir trött. Om jag blir trött av att uppdatera mitt schema så sitter tröttheten mera i hjärnan direkt, utan att jag får några andra symptom än att jag dräneras på energi.

Artros i käken

Om man är den typen som oroar sig för sjukdomar så ska man inte börja bläddra i böcker som handlar om just sjukdomar. I mitt fall började jag bläddra i en bok om reumatism hemma hos en vän. Jag hittade en sida där det fanns en illustration som visade i vilka leder man kan få artos (i jämförelse med vilka ställen man får artrit). Jag blev lite förvånad när jag såg att man kan få artos i käklederna. "Ja, man kan få artros i alla leder", får jag till svar när jag nämner detta faktum. Väl hemma igen googlar jag lite på artros i käken och hittar följande sida om det hela.
Den senaste tiden har jag märkt att det knastrar när jag äter viss mat. Att jag sedan flera år tillbaka använder bettskena gör att jag snabbt drar slutsatsen att jag ligger i riskzonen för artros i käken. Med tanke på att jag redan har fått det konstaterat att jag har artros under ena knäskålen känns det inte helt off att jag kan åka på artros på flera ställen. Jo, jag vet, det var inte i knäleden (om jag minns förklaringen rätt), men ändå. Ingen idé att gråta över spilld mjölk, istället tänkte jag försöka mig på en del övningar jag hittade för att försöka göra det bästa av situationen (om det nu är så att det är artros). I bästa fall så motverkar det att jag får artros, och har jag riktig tur kan jag bli av med den spänningen som jag har i käken och som är så nedrans svår att bli av med. De flesta andra muskler kan jag "kommendera" att slappna av, men käken är hittils svårast att slappna av i.

Att bry sig för mycket om andra

När jag läste den här artikeln kunde jag inte annat göra än att nicka igenkännande. Jag är specialist på att komma ihåg när andra fyller år. De senaste året har jag jobbat för att åtminsone låta bli att ha den informationen i huvudet. Just nu tränar jag på att "bara" ha det uppskrivet i kalendern. Nästa steg är att låta bli att påminna när folk har namnsdag (det är inte alla i min närhet som firar sånt).

Vad är att göra ingenting?

Vad är att göra ingenting? Är det att sitta på en stol och titta ut i tomma intet? Eller att ligga på sin säng och titta i taket? Eller är beror det på vad man vill uppnå med att göra ingenting? Om jag är alldeles trött i hela huvudet och inte kan följa en text i en bok, är att göra ingenting på en annan sak än om jag mår bra? Om jag har tänkt att göra ingenting en hel dag, är det då ok att sätta mig på altanen och sticka samtidigt som jag dricker en kopp kaffe? Spelar det någon roll för någon annan än mig själv vad jag i detta nu definierar vad det innebär att göra ingenting? Om jag är en person som ska lära mig att inte göra tusen saker på en gång, lära mig att sitta ner och inte göra någonting, behöver jag då gå till det extrema och verkligen bara sitta på min stol och titta rakt framför mig och bara bekämpa mina infall till att påbörja nya saker hela tiden.

Jag behöver nog jobba lite med att sluta hänga upp mig på hur jag ska definiera olika saker hela tiden. Jag behöver öva på att bara glida med i tillvaron. Njuta mer. Av livet.

Avslut

Att avsluta saker är viktigt. Det är då man kan luta sig tillbaka och unna sig en stund av vara nöjd. Nöjd med att man har påbörjat något, och nöjd med att ha avslutat det. Att hålla på med flera saker på en gång försvårar ett avslut. Man känner sig liksom aldrig riktigt färdig, eftersom man alltid har något kvar att göra. Det är kanske därför en del kvinnor går upp i stressnivå när de kommer hem från jobbet för att ta hand om hem och familj. Det är liksom ett projekt som man aldrig blir klar med. Hur många maskiner med tvätt man än kör en kväll så kommer det alltid att finnas mer smutstvätt ett par dagar senare.

Första uppgiften klar

Puh, efter att ha återställt allt efter mitt tidigare misstag så är nu min första uppgift klar. Det känns riktigt skönt faktiskt. Vad som också känns skönt är att jag redan har fått uppgift nummer 2. När jag läste uppgiften så fick jag inte alls samma stresspåslag som när jag läste uppgift nummer 1 första gången. Så förhoppningsvis så är det en positiv trend :).

Mitt första misstag

Ja, det är väl inte hela sanningen, jag har ju gjort misstag även tidigare. Men igår innan jag gick hem gjorde jag mitt första misstag i min nya roll på jobbet. Samtidigt som det känns lite jobbigt så var det rätt skönt att det kom. Jag är ju, har jag fått lära mig, inte en perfekt människa utan även jag kan göra fel. Så på så vis är det skönt att ha det här felet gjort så har jag det gjort. Jag har haft lite ågren över när mitt första misstag skulle komma, hur lång tid det skulle dröja och hur det skulle kännas. Nu har jag klantat mig, hittils har ingen vare sig skrattat åt mig eller gett mig sparken. Så det går kanske att göra fel och sen våga stå för dom :).

Skrika till ett annat rum

En sak som jag stör mig lite på är när folk är i ett annat rum och vill prata med mig. Istället för att komma in i mitt rum, alternativt be mig förflytta mig till det andra rummet, så skriks det istället. Så himla ont om tid eller stressigt är det sällan att man inte kan ta sig den tiden det tar att förflytta sig innan man börjar prata.


Uppdatering:
Jag vill bara förtydliga att det inte bara är hemma hos mig som detta sker. Även hemma hos bekanta uppstår detta fenomen ibland. Jag är inte heller guds bästa barn, jag skriker också mellan olika rum.

"Behöver du hjälp med något?"

Varje dag klockan 9 har jag morgonmöte med mitt team på jobbet. Då ska alla redovisa för vad de gjorde igår, vad de planerar att göra under dagen samt om de har problem med något som de kan behöva hjälp med. Nu har mitt team reducerats till att bara vara jag och en till (plus projektledaren) och därför går dessa morgonmöten rätt snabbt. Att under detta möte få frågan: "Behöver du hjälp med något?" är lite grann av en utmaning för mig. Min (o)vana trogen så tolkar jag in alldeles för mycket i den frågan. Jag tänker t.ex. att min projektledare (som är den som ställer frågan) tycker att det går alldeles för långsamt för mig med mina uppgifter, att min projektledare tycker jag är en korkad testare som inte borde hålla på med kodning osv osv osv. Nu är min projektledare en väldigt trevlig person så jag vet ju, egentligen, att det är inte det som avses. Frågan är bara en del av själva protokollet för hur våra morgonmöten ska gå till. Ändå känns det väldigt jobbigt att säga "ja, jag behöver hjälp". Att erkänna att jag inte klarar av något helt på egen hand känns som ett nederlag. Så det blir så att jag säger "nej, jag behöver ingen hjälp. Jag provar lite själv och hör av mig om det inte går bra". Sen efter att ha pulat en stund med koden går jag och frågar en annan utvecklare om hjälp (en som inte sitter med på mina morgonmöten).

Det kanske ska bli min uppgift på morgondagens möte (för även om jag försöker vara optimist så är jag tveksam till att jag har löst alla problem tills i morgon bitti), att våga säga att jag behöver hjälp. Bara för att se vad som händer. Förmodligen händer ingenting :).

Egen tid

Det är onekligen viktigt att ha tid för sig själv. Det är allt för sällan som jag kan gå omkring i trädgården och bara njuta av alla blommor. Det är alltid lite ogräs som jag ser (och som jag känner att jag måste rycka upp), någon eländig snigel som behöver förpassas till snigelhimmeln, gräs som ska klippas o.s.v. Jag har noterat en viss skillnad i mitt beteende. När jag är i "stan" så känner jag att jag hela tiden måste prestera när jag är ute i trädgården. När jag är på landet så kan jag sitta med min kopp kaffe på på trappan och bara njuta. Allra bäst är det att sitta där en tidig (allt är ju relativt, för mig är 8 hyftsat tidigt för att sitta ute) morgon och lyssna på alla fåglar som finns. Jag vet inte om den uppenbara skillnaden i antal grannar som kan iakta mig är det som spelar roll. Eller om det faktum att trädgården vid vårt lantställe just nu ändå är ett förlorat fall och det enda underhåll som görs är vattning av blommor och klippning av gräs (eller snarare mossa och lupiner som är det som växer allra bäst där).

Jag tror att Alnarp hade varit helt underbart att få komma till under min rehabilitering. Nackdelen är ju att det är en bit bort, jag kan tycka att det borde finnas underlag för ett liknade ställe här i Stockholmsområdet (vilket jag inte hört talas om, men det behöver ju iofs inte betyda att det inte finns).

Jag kanske skulle ta och göra mig en egen pauspinne. Det hade ju varit fint med en lite mer teknisk pauspinne, en som påminner en var 15:e minut eller så att jag ska ta en paus och sänka axlarna (speciellt i början av min väg tillbaka då jag var konstant spänd i axlar).

Nya arbetsuppgifter

Äntligen, 6 år efter examen :), ser det ut som att jag äntligen ska få börja utveckla. Jag har hamnat i ett team med en väldans lugn projektledare så det känns tryggt. Nu gäller det bara att hålla mig lugn och inte stressa på och vilja göra allt på en gång. Bara att sätta upp miljön är en utmaning. Ju mer jag närmar mig slutet på installationen så märker jag hur jag går mer upp i varv och vill skynda på ännu mer så att jag blir klar. Sen har jag svårt att fråga om hjälp. För hjälp behöver jag (även om det finns vackra skript att köra så fastnar jag både på det ena och det andra). Det är svårt att inte kunna allt själv från början, svårt att ha en uppstartssträcka. Men det ska nog lösa sig :).

Svårt att ta en komplimang

Idag utmanade jag kylan på jobbet (ja, jag tycker fortfarande att det blåser kallt på kontoret ibland) och tog kjol och blus till jobbet. Det är inte så ofta jag har kjol, känner mig fortfarande inte riktigt bekväm i dag. Jag färgmatchade dessutom blus och skor, då de båda hade en grön nyans. Jag kände mig väldigt feminin (jösses, kjol och färmatchning på en och samma dag, risk för att bli kallad fåfäng, våp, utseendefixerad eller något annat mindre smickrande). När jag hämtade på dagis träffade jag en dagismamma som gav mig en komplimang och tyckte att jag var fint klädd. Istället för att bara tacka så drog jag dessutom till med en ursäkt till varför jag var så finklädd (som om jag inte har rätt att vara det när jag vill), att jag inte hunnit tvätta efter en helg i sommarstugan. Det här är helt klart en sak som jag skulle behöva öva på, men det blir ju lite knepigt om man inte får komplimanger så ofta (nu är jag inte svältfödd på det och jag är inte ute och fiskar komplimanger heller).

Gå barfota på grus

När jag var liten gick jag rätt ofta omkring barfota på somrarna, även på grusgården. Med åren har jag väl blivit mer bekväm av mig och väljer att ta på mig sandaler när jag ska gå över grusgården. Under fötterna, och förstås även på andra ställen på kroppen, finns akupressurpunkter som bland annat är bra för att motverka stress. Det borde ju vara kanon att gå på grus för att komma åt dessa stresspunkter under fötterna. När jag nu i helgen, ibland, valde att gå barfota över gruset gjorde det fruktansvärt ont. Jag har en teori om att det beror på två saker. Dels för att mina fötter alldeles för ofta är i ett par skor när jag går på ojämnt underlag, dels för att det gör ont i mina stackars stresspunkter när de belastas. Så den här sommaren ska jag försöka gå så mycket som möjligt på grus och andra ojämna underlag för att massera mina stresspunkter under fötterna.

Ännu en artikel

Så har jag, idag oxå, skummat igenom Aftonbladets nätupplaga. Idag hittade jag den här artikeln.

Skönt att läsa om någon som verkar ha "down-shiftat" utan att först ha stressat livet ur sig och familjen. Däremot blir jag lite provocerad av tipsen i rutan under intervjun. Det jag undrar över är vad man gör med den tiden man "tjänar in" genom att gå ihop med lämning till skola och träning? Använder man den tiden till att renovera mera eller till att bara softa och vila upp sig? Jag är absolut inte emot att gå ihop och hjälpas åt, det gäller bara att inte använda den tiden till rätt saker. Jag kan ju tycka att det är både mysigt, skönt och som en investering i mitt barn när jag sitter vid längs fotbollsplanen och tittar på när grabbarna tränar. Jag ser, nu för tiden får jag väl i ärlighetens namn lov att säga, inte det som förlorad tid (som jag hade kunnat lägga på något annat, som att handla mat, rensa ogräs, städa, renovera hus/trädgård) utan som livskvalitet.

Artikel i Aftonbladet

Hittade den här artikeln i Aftonbladet idag.

Häromdagen pratade jag med en kompis om det här fenomenet som verkar uppstå varje vår. Så fort det börjar bli lite värme så blir helt plötsligt varje helg uppbokad med aktiviteter som man "måste" hinna med. Fester man blir bjuden på, utflykter som ska göras, hus som ska målas, trädgård som ska piffas till, och alla andra renoveringsgrejer man vill hinna med. Det är som att man ligger i startgroparna hela hösten och vintern och sen när våren och försommaren kommer så ska allt hinnas med. Helst ska det vara klart till semestern så att man då hinner njuta av allt. Eller blir det verkligen så? Eller är man då så uppe i varv och inne i ekorrhjulet att man fortsätter springa och hittar på nya saker att renovera och fixa och dona med. Sen när hösten och vintern väl kommer så är man så slut att man inte orkar ta sig för något (det kanske blir speciellt tydligt i det här landet när vädret under höst och vinter kan vara rätt grått, kallt och eländigt).
Vad är det som gör att vi börjar renovera och fixa och dona? Är reklamen, tidningarnas artiklar och fixa-själv-programmen på tv så himla bra på att trumma ut budskap som får oss att tro att om vi inte har ett hem som ser ut som i tidningarnas artiklar eller håller på med tusen projekt hemma (vi måste ju för sjutton ha något att berätta om på luncherna på jobbet) så är vi inte lyckade människor?

Vänta på tunnelbana

De dagar jag hämtar på dagis är jag, nu när jag inte längre är sjukskriven, på jobbet rätt tidigt. Tidigt för mig innebär att jag tar 6.18-tåget till Tekniska högskolan. Så dags på morgonen är inte tunnelbanetrafiken så tät som den är senare under dagen. Jag inser ju att jag är bortskämd, men det är "bara" 10-minuters trafik så dags. Eftersom jag strävar efter att gå långsamt innebär det att jag rätt lätt missar tunnelbanetåget som går mot t-centralen ett par minuter efter min ankomst till teknis. Min första reaktion är att ta bussen till Odenplan och ta grön linje därifrån (i hopp om att den linjen har tätare trafik). Jag försöker erinra mig alla busslinjer in innerstan som kan ta mig till jobbet. Det är en utmaning att sätta sig ner på en bänk i tunnelbanan och bara vänta in nästa tåg.

Häromveckan läste jag en underbar Berglins-strip som handlar om ungefär samma sak. Jag hoppas jag kommer ihåg den rätt :). Paret går förbi en bil som står vid ett rödljus, föraren pratar i telefon. Den ena i paret undrar varför man alltid måste ringa någon så fort man står still, varpå den andra svarar att annars måste man ju umgås med sig själv.

Jag tror det ligger rätt mycket i det. Att man inte vill umgås med bara sig själv. Man vill hela tiden prata med andra, för att på något vis få bekräftelse i att man finns och att man betyder något.

Barns inställning

Jag är övertygad om att man i redan unga år grundar hur man blir som vuxen. Vilken tilltro man har på sina medmänniskor, hur öppen man vågar vara mot andra, vilken självkänsla man får osv. Man formas både av sina vänner och av de vuxna. Jag läste en en sak i svd häromdagen.

Det jag tyckte var intressant var det som stod under "För övrigt"-rubriken. Är det bra att lära barnen den inställningen? Att man hade otur i tävlingen? Att det var någon annans fel att man inte vann? Lär inte det barnen att man inte behöver ta eget ansvar? Nu menar jag absolut inte att man ska trycka ner barnen i skorna och säga "du var alldeles för dålig, inte konstigt att du inte vann". Jag menar bara att om man lär barnen att det är otur när man inte lyckas så lär man barnen att man alltid kan skylla på andra så lär man dom inte att ta eget ansvar för hur de mår, hur de lyckas i skolan, hur de lyckas i arbetslivet och i sitt samspel med andra människor. Det är klart att man kan ha otur, men det känns lite fel att utgå från det hela tiden.

Ny artikelserie

Återigen har svd en intressant artikelserie, den här gången handlar den om depressioner.

http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/psykologi/artikel_1219027.svd

En bit in i texten kan man läsa följande:
"Ett tidigt varningstecken – oavsett familjemiljö – är om man i barndom eller tidiga tonår uppvisar ett personlighetsdrag med mycket ängslan och oro (neuroticism). Andra varningstecken är om barnet drabbas av kraftig ångest, eller om barnets självkänsla är skör."

Jag tror att jag skulle kunna upptäcka ängslan, oro och kraftig ångest hos ett barn. Men hur upptäcker man att barnet har skör självkänsla? Var gränsen för hur dålig självkänsla man kan ha utan att ha ökad risk för depression senare i livet? Finns en sådan gräns? Finns det något facit för oss föräldrar i hur man kan hjälpa sitt barn? Finns det en checklista? Ska man läsa alla dessa böcker som finns på marknaden om hur man gör? Ska man köra på känn? Vågar man lita på att man själv är en bra förebild och mall? Om jag vet med mig att jag har taskig självkänsla, kommer man bara att upprepa de fel som ens egna föräldrar gjorde i uppfostringen, för att det är det enda man känner till? Eller kan man bryta spiralen?

Första dagen på kursen

Jag hade svårt att somna igår och sov rätt oroligt i natt. Anledningen var ju förstås att jag började min kurs idag. Det var ett stressmoment att göra mig själv och sonen i ordning, cykla till dagis, hinna med tåget, kliva av i Liljeholmen och hitta kurslokalen (jag är inte direkt känd för att ha ett bra lokalsinne). Bara det här gjorde att jag blev lite yr i huvudet och speedad. När jag så dök upp så visade det sig att man skulle sitta parvis och programmera. Jösses vad prestationsångesten slog till direkt.
Bara att ta tjuren vid hornen och lägga korten på bordet. Vi började med den sedvanliga intervju/presentera bordsgrannen-rundan och då nämnde jag för min labbkompis att jag dels är ringrostig och dels är lätt trög eftersom jag har den historia jag har. Eftersom jag lätt hamnar i baksätet vid parprogrammering tog jag kommandot direkt vid den första uppgiften, bara för att få bort prestationsångesten.
Som tur är så är min labbkompis en lugn norrlänning så dagen har faktiskt gått bra :). Jag har vågat göra fel, vågat ställa frågor, helt utan att han har skratta åt mig eller tyckt att jag har varit korkad. Nu är jag rätt trött i bollen och ser fram emot en lugn kväll. Läraren avslutade iofs dagen med att säga att nästa kapitel är det tyngsta på hela kursen, så för att kunna förbereda mig tog jag hem kursmaterialet. Vi får väl se hur mycket jag orkar läsa :).

Ny fråga

Jag ska frångå min vana att inte post fler än ett inlägg per dag. En del kanske vet att jag håller på att skriva om min utbrändhet i form av en berättelse. Tillsammans med tre andra som har gått igenom samma sak så är vår förhoppning att kunna ge ut en bok om det hela.
Nu är ju frågan, finns det intresse att läsa en sådan bok? Vad vill man läsa om när man får en sån bok i sin hand. Om inte svarsalternativena räcker så går det bra att göra en kommentar istället.

Stressad av att hinna med att njuta

Idag är jag hemma hela dagen. Jag ska på kurs resten av veckan och kommer då att ha längre dagar än vanligt, så idag är jag (på inrådan av min kloke chef) hemma och laddar batterierna. Det som är lite sjukt är att jag nu, efter att ha tagit en välbehövlig sovmorgon, känner en stress av att hinna med så mycket som möjligt innan det är dags att hämta på dagis. Känner igen det sen förut: "Jag ska bara göra det här, sen kan jag unna mig att slappna av och bara njuta". Det funkar ju inte riktigt så tyvärr. Eftersom jag hela tiden ser nya saker jag "måste göra" så blir jag ju aldrig klar med det jag måste göra innan jag får sätta mig ner och slappna av. Så det bästa är kanske att jag kokar mig en kopp kaffe och sätter mig och läser min nya fototidning som kom i förra veckan istället för att göra allt det där jag "måste".

Ny blogg

Eftersom jag är en person som gillar att ha tusen saker att göra på en gång (jo, jag vet att jag borde jobba med att bekämpa dessa impulser) så har jag börjat med en ny blogg:

http://www.fotosidan.se/blogs/iaktagelserivardagen/index.htm
(av någon anledning så har jag problem med att använda bloggers funktion för att skapa länkar, när jag använder mig av den så syns inte texten i min post sen. Det kanske bara är i Safari som det inte syns, men jag vågar inte chansa. Därför är inte länken klickbar).

Den bloggen handlar inte om något speciellt, utan är mest ett sätt för mig att visa bilder ur min vardag och skriva en liten text till.

Olika trött av olika typer av lärande

Just nu sitter jag och repeterar Java på jobbet. Det känns som att det var evigheter sen jag kodade (och på ett sätt är det väl det, jag har inte kodat något sen jag blev sjukskriven för drygt två år sen) så det är en del att läsa och prova. Det tar inte så värst lång tid innan jag blir nästan yr i huvudet och alldeles trött av detta arbete. Jag går en photoshopkurs på distans under våren, där all undervisning sker över webben. Jag kan titta på lektionerna när jag vill och hur många gånger jag vill. Av det lärandet blir jag inte alls trött lika fort. Min man undrade om det är så att jag har lättare för att lära mig grejer som har med fotografering att göra (kursen handlar om bildbehandling i photoshop).
Jag vet faktiskt inte riktigt vad det beror på, att jag blir olika trött. Det finns lite olika teorier:

* Jag tycker att det är roligare med fotografering
* Jag har lättare för mig att lära mig saker som har med fotografering att göra
* Jag känner inte samma press att ta mig igenom photshopkursen (har ett år på mig) som jag har när jag sitter med Javan på jobbet.
* Om jag skulle jobba med saker som rör fotografering, och repetera Java på min fritid kanske det skulle bli det omvända (att fotograferingen skulle vara det tröttsamma)
* Det är hela tiden "störningsmoment" (som t.ex. folk som kommer förbi och är sociala) på jobbet och att det bidrar till min trötthet
* Programmering är mycket mer avancerat än fotografering och det är därför det tröttar mig mer

Angående världen

Jag skulle vilja fortsätta lite på posten från igår. Det är inte så att jag tror att det bara var bloggarna som enkom bidrog till hjärtinfarkterna. Jag tror inte att det är så enkelt så att man kan peka ut en enda grej i arbetslivet som gör att man drabbas av en sån sak. Däremot så tror jag att det var bloggarna som var droppen. Den stress och press som de upplevde vad gällde att fylla bloggarna med information beskriver rätt bra hur man som utbränd (eller på god väg att bli utbränd) upplever sin situation. Om man, som jag, har tur så hinner man stanna och kliva av innan man dör av det. Det känns som att bloggarna har blivit ett sätt att synas och få bekräftelse. Bekräftelse som vi inte känner att vi får i det vanliga/verkliga/analoga livet i verkliga möten med människor. Att skriva på en blogg ska vara lustfyllt och kul, inte ett tvång som man gör under press, eller som enda sätt att känna att man finns till. Det gäller ju i och för sig alla saker man gör i livet.

Världen snurrar snabbare och snabbare

Jag kan inte påstå att jag blir förvånad, det var nog bara mera en tidsfråga innan det hände:

http://www.idg.se/2.1085/1.154910

Det är ju ändå tragiskt att det hände. Jag undrar bara vad som ska hända innan vi bromsar upp världen lite. Med tanke på hur lång tid det tog innan miljön blev "inne" så lär det väl dröja ett antal år. Eller så går det fortare än för miljöarbetet, man kan ju alltid hoppas (även om jag inser att det är lite motsägelsefullt).

Liknande problem, olika sjukdomar?

De senaste två åren har jag läst och begrundat en hel del saker. Utan att vara helt inläst och uppdaterad på allt så känns det som att utbrändhet, anorexi, bulimi, alkoholism och att skära sig (finns säkert fler jag skulle kunna räkna upp här) har samma typ av grundorsak. För att hantera denna orsak så tar individen till olika saker för att hantera (== få kontroll över) sin situation. I mitt fall blev det att jobba häcken av sig. När jag jobbade så hade jag full koll på tillvaron. Jag kunde ignorera och trycka undan hur jag mådde (det som är orsaken till att jag jobbade så hårt). Om det inte hade blivit arbetsnarkomani så tror jag att jag hade hängett mig åt att skära mig istället. (Tro nu inte att det här är ett medvetet val som man gör, det var det åtminstone inte i mitt fall.)
Min väg tillbaka är egentligen uppdelad i två sträckor (det kanske finns fler, men just nu ser jag bara två). Dels en sträcka där jag återhämtar mig och lär mig hantera stress (så att jag inte gör för mycket, tar på mig för mycket osv osv). Den sträckan har jag till största delen tagit mig igenom. Den andra sträckan handlar om att bearbeta och hantera orsaken till mitt beteende. Denna sträcka har jag fortfarande framför mig. Den sträckan kommer att bli tuff och jobbig och jag har ingen aning om hur lång tid den tar. Därför tar det emot att påbörja denna sträcka. Jag håller på att ladda upp med mod för att göra en djupdykning i den utmaningen.

Oläst mail

Jag har otroligt svårt för att låta mail ligga olästa i min inkorg. Om jag kommer till jobbet på morgonen och det trillar in ett gäng mail i min inbox så vill jag läsa alla direkt. Det känns som om jag inte uppskattar, respekterar och prioriterar personen som har skickat mailet om jag inte läser mailet på en gång. Det är ju lite fånigt, personen som skickade mailet har ju ingen aning om jag är på jobbet, har min dator på eller har mailprogrammet igång. Avsändaren kan således inte veta hur lång tid jag dröjer med att läsa mailet efter att jag har sett att jag har fått det. Det är bara i mitt huvud som det snurrar fel.

Ni na ni na ni na na..... Dagens boktips

Jag håller just nu på med ännu en bok av Tommy Hellsten: Barn av livet. Snart har jag kommit halvvägs genom den. Jag tycker hittils att den är mer lättläst än "Ju mindre du gör, desto mer får du gjort", men det kanske även hänger ihop med att jag kan ta in texter på ett bättre sätt nu än tidigare. Boken handlar om, och vänder sig till, människor som blev medberoende redan som barn och därför aldrig fick vara barn. Först som vuxna har de börjat leta efter barnet i sig.

Jag känner igen mig i väldigt mycket av det Hellsten skriver om och jag tror att jag kommer ha stor nytta av boken. Jag funderar på att läsa igenom boken helt en gång och sedan gå tillbaka och läsa igenom de bitar som jag känner igen mest och fundera på vad det är i mitt liv som har gjort mig till den jag är.

Att stå upp för sig själv

Att backa undan och inte ta en fight, är inte det att ge upp en del av sig själv? Eller beror det på vad saken gäller? Jag vet att jag inte kan få min vilja igenom hela tiden. De gånger jag har olika åsikt jämfört med den jag diskuterar med (kanske ett beslut ska tas i någon fråga), om jag viker undan och ger efter utan att tro att alternativet som väljs är en bättre väg, trycker jag inte ner mig då? (Eller måste man inte alltid välja det bättre alternativet?) Trycker jag inte ner mig då? Förminskar jag inte mitt eget värde? Gör jag mig inte svagare inför en liknande situation? Blir det inte lättare för den andra personen att nöta ner mig och alltid "vinna" i diskussioner och vid beslutstillfällen? Visar jag mig inte svag då? Eller gör jag det till ett krig helt i onödan? Spelar det egentligen ingen roll vad jag tycker? Ska man egentligen bara glida genom livet utan att engagera sig och ha en åsikt? Är mitt behov av att ha en åsikt (och ha rätt/bestämma) bara ett sätta att synas, höras och ta plats. När jag sedan "viker ner mig", är det då som om jag har förverkat min rätt att existera?
Eller är det så att jag, även i det här fallet, är alldeles för binär. Att jag egentligen ska ligga någonstans mitt i mellan dessa ytterligheter. Att ibland stå på mig, men bara i de fall då jag verkligen bryr mig, men att inte engagera mig till max i alla frågor?

Undersökning

Det är inte så många som kommenterar på min blogg, men statistiken visar att det trots allt trillar in lite folk hit. Jag är lite nyfiken på varför ni är här. Därför har jag nu lagt upp en lite undersökning där ni gärna får kryssa i hur det kommer sig att ni hamnade på just min blogg.

Öva på att störa folk

Just nu sitter jag i ett eget rum på jobbet. Jag är inte involverad i något projekt. Således kan det bli lite väl ensamt ibland på jobbet. Det enda naturliga tillfället då jag träffar andra är vid lunchen (och går jag för sent på lunch så blir det för många människor där och alldeles för mycket intryck). Därför ska jag nu försöka att gå runt och prata lite mer med folk. Utan att känna att jag stör dom. Jag är rätt dålig på att kallprata med folk, så det är något jag får öva på. Det här kommer att bli en utmaning.

Långsam kaffemaskin

På kaffemaskinen som finns precis utanför mitt rum finns olika typer av kaffe. När man trycker på en av alla dessa sorter så får man nymalet kaffe. Om man väljer den här sorten tar det mycket längre tid att få sitt kaffe (än om man tar t.ex. en latte som uppenbarligen inte görs på nymalda bönor). Det tar så lång tid att jag har hört folk prata om att först trycka på knappen och sen diska ur sin mugg, för att sedan ställa den i kaffemaskinen för att få sitt kaffe. För två år sen hade jag förmodligen gjort just nu. Nu ser jag istället den stunden jag väntar på att kaffet ska bli klart som en liten paus. Ett tillfälle att tänka på att slappna av i kroppen och andas med magen.

Jobba 75%

Efter att ha funderat ett tag har jag nu bestämt mig för att gå ner på 75% (idag jobbar jag 80%). Det blir två timmar färre i veckan. Inte så mycket kan tyckas, men jag kommer att slippa mina "långa" 7-timmarsdagar som jag har två stycken av. Förhoppningsvis kommer det här att leda till att jag i det långa loppet inte tappar lika mycket energi av att vara på jobbet.

Nya arbetsuppgifter

Eller, rättare sagt, en ny arbetsuppgift har jag fått den här veckan. Jag har blivit ansvarit för sidorna på intranätet för min avdelning på jobbet. Det drog igång i måndags med ett uppstartsmöte då en kollega från österrike drog en intro till själva verktyget vi (det är fler än jag som ska jobba med samma uppgift fast inom andra avdelningar) ska använda oss av. Introt hölls med samma tempo som vore det VM i snabbpratning. Jag blev efter ett tag rätt trött i huvudet av att försöka hänga med, men antecknade väl lite ibland för att ha något att gå tillbaka till.
Nu har jag suttit hela veckan med det där, verktyget är sjukt dåligt gjort så det tar sju evigheter att komma någonstans (verktyget verkar funka så där på macintosh (förstår inte hur svårt det kan vara att få det att funka på denna underbara dator ;)), och det är rätt kul att ha något att göra om dagarna på jobbet faktiskt. Det som är det riktigt positiva i det hela är att jag faktiskt orkar jobba mina 80% utan att komma hem och behöva lägga mig att sova. Visst, jag är trött när jag kommer hem. Jag är inget energiknippe som orkar städa, tvätta eller pyssla särskilt mycket, men jag är inte mentalt trött. Så det känns rätt bra just nu med andra ord.

Beteendestilsanalys

I förrgår fick jag resultatet på DISK, den beteendestilsanalys som jag för ett par veckor sedan svarade på en enkät för.
Här kan man läsa mer om DISK:

http://www.ensize.se/puzzle.asp

Inte helt otippat så visade det sig att jag är mest röd (det vill säga jag är en person som driver på, vill inte bli styrd av andra och bestämmer regler). Det som var intressant var att det gula i mig ökade mycket från mitt grundbeteende till mitt anpassande beteende. Av det drar jag slutsatsen att när jag är på jobbet vill jag synas och höras mer, jag söker mer bekräftelse där, jag ifrågasätter och utmanar mer där än i andra situationer. Inte långt efter det gula kom det blåa inslaget i mig (jag gillar struktur, regler, ordning och reda, bryr mig om detaljer, rädd för att misslyckas, perfektionist).

Jag hade gärna gjort det här testet för två år sen, för att se vilka skillnader det är i mitt beteende då mot nu. Och jag gör gärna om testet om två år för att se hur mycket jag kommer att förändra i framtiden.

Jag tycker mig se väldigt mycket typ A i dessa tre grupper, om man drar de beteenderna till det extrema. Jag vet ju att jag var en person som var otroligt rädd för att misslyckas, och därför blev jag väldigt perfektionistisk (för att ingen skulle kunna hitta något fel), jag sökte hela tiden bekräftelse för att veta om jag gjorde rätt eller fel saker (och när jag inte fick det på jobbet tog jag i lite till för att locka fram en reaktion från min omgivning), jag drev på tempot, tog många beslut och inhämtade inte nödvändigtvis information från resten av mitt team innan jag tog besluten (eftersom jag tyckte att jag redan hade tänkt igenom alla möjliga scenarior och kommit fram till det bästa alternativet).

Intressant var det att läsa den tjocka lunt med papper som blev resultatet av de 10 minuters ifyllande av enkäten som jag gjorde förut.

Bakslag

Det var väl egentligen bara en tidsfråga, jag har ju hittils inte gått upp i tid och mått bra efter det. Det smygbörjade egentligen i förra veckan, jag hade ont i hela kroppen, men kände mig bättre efter floatingen i torsdags. Den här veckan har jag gått på alvedon (jo, man kan ju tycka att det inte är så smart att tugga alvedon för att orka jobba, det är väl bättre att gå hem och kurera sig istället) ett par dagar. När jag igår tuggat i mig tre alvedon utan att må nämvärt bättre så insåg jag att det var läge att gå hem. Jag känner mig som en latmask som ligger i soffan och tittar på dåliga serier på udda kanaler. En av anledningarna till att det känns svårt att vara hemma är att jag inte känner mig tillräckligt sjuk. Visst, jag har ont i huvudet, ont i hela kroppen (precis samma känsla som när jag är väg att få feber), ont i ryggraden (också febervarning), idag har jag även åkt på lite hosta. Men jag känner mg liksom inte sjuk på "riktigt". Jag är inte magsjuk, har inte feber, inte dålig i magen, äter inte penicilin eller något annat. Det är väl den duktiga flickan i mig som inte klassar det jag har som att vara sjuk. Eftersom jag mådde på samma sätt innan jul (när det blev så där kallt på jobbet) så vet jag av erfarenhet att det kan hjälpa att vara hemma ett tag från jobbet. Jag är glad att jag inte har fått tillbaka några andra symptom (som jag fick de första två gångerna jag ökade min arbetstid). Jag försöker se positivt på det hela :).

Saker som man måste

Varje gång jag hör det ordet får jag lite rysningar. Förmodligen för att jag under KBTn på Stressmottagningen fått lära mig att tänkta att man inte måste en massa saker. Jag tänkte ge mig på att skriva en lista över saker som man kan få för sig att man "måste". Utan inbördes ordning:

* All tvätt måste strykas
* SMS måste besvaras så fort man har fått ett
* Mail måste läsas så fort det trillat in i mailboxen
* Brevlådan måste tömmas så fort man ser att brevbäraren har varit där
* Reklam som kommer i brevlådan måste läsas
* Man måste lära sig nya saker på första försöket
* Man måste alltid ha rätt
* Man måste alltid ha en åsikt (helst en korrekt sådan)
* Man måste alltid svara snabbt om någon ställer en fråga
* Hemmet måste städas en gång i veckan
* Alla rum i hemmet måste städas på en och samma dag
* Man måste träna visst antal gånger per vecka
* Man måste hänga med i rådande inredningstrend (och såleds hela tiden renovera om sitt hem för att ha "rätt" färg på väggar, gardiner, soffa med mera)
* Man måste komma ihåg när alla fyller
* Man måste alltid komma i tid (helst lite innan utsatt tid)
* Man måste klara sig själv (dvs aldrig fråga om hjälp)
* Saker måste göras klart så fort som möjligt (om det är en sak som man gjort förut så ska man klara av att göra det fortare än tidigare gång)
* Man måste följa alla serier som går på tv
* Man måste följa alla hälsotrender som tidningarna skriver om
* Man måste sköta sina tänder perfekt (så inte tandläkaren kan klaga när man går dit på undersökning)
* Man måste vara en perfekt förälder

Blir rökare utbrända?

Ett problem jag hade, och till viss del har fortfarande, är att jag har svårt att ta pauser. Jag liksom glömmer bort det för att jag är så inne i det hela. Visst, jag går till kaffemaskinen och hämtar kaffe (eller tevatten) lite då och då, men med tanke på att jag just nu har kaffemaskinen precis utanför mitt rum tar den utflykten inte särskilt lång tid. Det slog mig att rökare alltid unnar sig att gå ut (nu för tiden är de verkligen tvungna att gå ut, med alla rökförbud som finns) och röka ett par minuter med jämna mellanrum. Gör den pausen att de varvar ner och stressar av mer än icke-rökare? Undrar om det finns någon statistik på hur många utbrända människor det är som röker. Inte så att jag tänker börja röka bara för att ta mig i kragen och unna mig pauser med jämna mellanrum, jag är mest nyfiken.
Man skulle till och med kunna dra det lite längre. Är det så att typ A-människor generellt sätt försöker vara renlevnadsmänniskor och äter nyttigt, tränar och allt sånt man "ska" göra i en större utsträckning än typ B-människor?

Humor

Jag har länge varit klassens clown. Alltid försökt vara rolig och vill få folk att skratta. Att skratta är bra. Frågan är bara om jag har gömt mig bakom skämten för att slippa skämmas. Har jag försökt vara rolig istället för att erkänna att jag inte förstår riktigt vad folk menar? Eller har jag gömt mig bakom skämten för att slippa erkänna att jag upplever situationen som pinsam, och skämtar bort det så man kan dölja det hela bakom ett skratt? Det har kanske varit lättare att framkalla ett skratt hos andra, än att erkänna vad jag tycker och tänker.
Jag kom att tänka på det nyss när en kollega passerade mitt rum på väg till kaffemaskinen och sa godmorgon. Jag hörde inte på rösten vem det var och blev osäker på om det var till mig kollegan sa godmorgon, eller om det var till någon i rummet brevid. I stället för att erkänna det så sa jag "man vill ju inte slösa energi i onödan och hälsa på fel person" när kollegan upprepade sitt godmorgon och frågade om jag ville kolla vem det var (när jag gick ut ur mitt rum för att gå till skrivaren).
Det var lättare att dra till med ett skämt än att säga som det var, att jag var osäker på om det var mig kollegan sa godmorgon till (för vem vill egentligen säga godmorgon till lilla mig, jag som knappt är värd luften jag andas).

Finns det någon framtid?

Riktigt så illa är det väl kanske inte, så att det inte finns någon framtid. Men jag blir onekligen lite rädd och trött när jag läser såna här artiklar:

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=531&a=739938


Är det så att fler behöver vägga innan vi inser att vi är på väg åt fel håll? Att klimatet i samhället inte är nyttigt? Jag hör föräldrar som har jämnåriga barn med min son som har 1, 2 eller till och med 3 olika aktiviteter i veckan. Nog för att det är bra att ha intressen i livet, men måste man börja så in i vassen tidigt? Kan inte barnen få vara just barn. Alla kan inte bli Peter Forsberg eller Zlatan. Alla måste inte börja träna när de är 4, alla måste inte bli världsbäst.
Våga avstå!

Självkänsla för barn

Först vill jag bara säga att jag tycker att det är viktigt att lära barn få en bra självkänsla. På så vis går de stärkta in i det hårda livet man har under sin barndom och tonårstid. Jag har läst en del böcker om självkänsla det senaste året och i morse när jag satt och läste lite ur en av dom vid frukostbordet så kände jag bara att jag ville kräkas. Det blev liksom bara för mycket av det goda. Det blev ännu en grej jag "måste" göra för att bli den perfekta mamman. Att i varje stund jag interagerar med min son tänka efter och säga rätt saker så att han får så bra självkänsla som möjligt. Som om jag inte har nog med att förbättra min egen självkänsla. Nog med att hinna med (och orka med) jobb, städning matlagning, nattning och allt annat som ingår i vardagen. Som de superföräldrar vi "måste" vara, vi som har förmånen att bli föräldrar nu så måste vi ju även träna våra barn att bli så "bra" som möjligt. Inte för att jag tror att det var lättare att vara förälder förr i världen (typ när jag var liten), men då var det lite andra spelregler. Då var det t.ex. accepterat på ett annat sätt att mamman (vilket det oftast var) var hemma med barnen tills de började skolan. Jag inbillar mig, kanske är jag bara naiv, att det var lättare att hinna med en bra uppfostran av barnen om man bara behövde koncentrera sig på barn och hem (och slippa överprestera på ett jobb).
Fast jag inser ju att det nog inte var så, inte hjälpte det mig att min mamma var hemma med mig och min bror tills vi började lekis. Jag har ju kass självkänsla ändå.

Frisk igen

Jag är frisk på så vis att jag den här veckan har varit utan sjukskrivning för första gången på ungefär 2 år. Enligt sjukvården är jag frisk nog att jobba mina 80%. Själv skulle jag väl kanske inte helt friskförklara mig riktigt än. Visst tar jag mig igenom en dag på jobbet utan allt för stora stresspåslag, men när jag kommer hem är jag helt slut. Jag inser ju att jag har mer ork idag än för ett år sen, men jag är ju inte helt återställd energimässigt. Jag är glad att jag orkar hämta på dagis, spela lite memory med sonen och sedan laga mat. Jag är otroligt glad och tacksam för att jag har kommit så långt. Men det är fortfarande långt kvar till att ha krafter kvar till att göra mer än så.
Tidigare i veckan hade jag mitt årliga utvecklingssamtal med chefen. Det var dags att tala om kort- och långsiktiga mål för mig. Mitt långsiktiga mål blev att om 1, 5-2 år vara tillbaka så mycket i gängorna att jag orkar jobba 80% och sedan komma hem och fungera som människa även på kvällen. Jag vill faktiskt kunna orka att dra igång en tvätt en vardag och inte vara tvungen att spara all tvätt och städ till helgen. Nu kanske någon tänker "men din man då, kan inte han göra sånt då". Visst kan han det. Han drar rätt stora strån till stacken. Städningen kan jag nog tänka mig att spara till helgen (eller skita i helt), men jag har lite svårt för att gå till jobbet med smutsiga kläder (och att skicka sonen till dagis i smutsiga kläder). Jag vill själv kunna välja om jag vill tvätta en vardag eller spara det till helgen. Inte bli tvingad till att spara det till helgen på grund av att krafterna tryter, kväll efter kväll.

Öva på att förlora

Som typ A-människa kan man ha väldigt svårt för att förlora. Det enda sättet att sluta vara en dålig förlorare är att öva på att förlora, att vänja sig vid det så man kan öva på att behärska sig. Ett tips att öva är att spela memory med en 5-åring. Till skillnad från en 4-åring så har en 5-åring mer utvecklat bildsinne och kan vara riktigt duktig på att komma ihåg var de olika paren finns. Om man, som jag, har lite försämrat minne efter en utbrändhet så är det väldigt lätt att förlora mot en 5-åring. Jag kan max hålla 3 kort i huvudet, sen blir allt en enda röra. En 5-åring har betydligt bättre minne än så (åtminstone den 5-åring jag spelar mot). Det kan verka lite fånigt att öva mot en 5–åring, men det kan faktiskt vara så för en del extrema typ A-människor att de verkligen inte kan förlora mot barn utan att gå i taket. De vill, till varje pris, vinna varje gång de spelar. Av just den anledning är det väl i och för sig bra om barnet som du spelar mot även får spela med andra, så att barnet får känna på hur det känns att förlora ibland också.

Vänta 20 minuter

Jag har hört någon säga att man ska vänta 20 minuter efter att man har gått upp innan man verkligen bestämmer sig för hur man mår. Tydligen så tar det ungefär 20 minuter innan kroppen har vaknat helt. Ibland när man vaknar kan det kännas riktigt hopplöst, både mentalt och fysiskt, och kanske inte så meningsfullt att kliva upp ur sängen. Det man (i alla fall inte jag) vill höra då är: "du mår nog bättre bara du går upp". Jag har ju ingen lust att kliva upp ur sängen. För mig är det lättare att tänka, ok, just nu mår jag skit, nu går jag upp, äter frukost och väntar 20 minuter och ser hur jag mår då. Mår jag fortfarande skit då så är det ok att det här är en dag då jag mår lite sämre.

För övrigt är det underskattat hur skönt det är att ligga och dra sig i sängen på morgonen. Det är också någonting man kan öva på, att ligga kvar i sängen och göra ingenting (det vill säga, inte kasta sig upp, på med morgonrocken och sen börja beta av alla saker man "måste" hinna med under dagen. Det är ungefär samma övning som att sitta kvar vid middagsbordet trots att man har ätit upp.

Semester = vila?

Den här veckan har jag semester, helt själv. Det innebär tid för mig att ta det lugnt, göra det jag själv vill, inte behöva ta hänsyn till andra (så länge jag är ensam hemma i alla fall). Problemet är bara att det inte är så himla enkelt. När jag vaknade i morse så började jag planera hur mycket jag skulle hinna med, vilka julgrejer jag skulle hinna rensa bort o.s.v. Det slutade med att jag gick i lite spinn och blev trött i huvudet. Att det ska vara så svårt att träna bort alla dessa "måste hinna med"-grejer som jag har inprogrammerat. Antar att det blir en övning i sig, att bara vara hemma och göra så lite som möjligt. Det är rätt intressant hur man kan förändra sig, jag har alltid sett mig själv som en rätt lat person, gillar att göra så lite som möjligt. Undrar just när jag började stressa upp mig.

Alltid redo

Det är nog en rätt bra beskrivning på hur jag känner mig. Alltid redo. Så fort någon nämner något som kanske borde göras (vare sig det är på jobbet eller hemma) så tänker jag "men det kan ju jag göra" eller "lika bra att jag gör det då". Ibland sker dessa tankebanor även i kombination med känslor som att det är mitt fel att det inte redan är gjort. Jag tror att en anledning till att jag tar på mig att göra såna saker är att jag behöver en klapp på axeln och någon som säger "bra gjort". Problemet är ju bara att det inte är någon som gör det. Folk kan ju inte gå omkring och ge beröm till alla i sin närhet hela tiden, då skulle de ju knappt hinna med något annat. Det som är det dumma med att ta på sig såna saker är att folk anpassar sig till att jag hela tiden gör såna saker, förmodligen rätt omedvetet dessutom. Allt det här blir ett jättelikt störningsmoment för mig. Dels stör jag mig på att jag automatiskt tar på mig såna saker och gör dom, dels att folk gör såna kommentarer i min närhet. Att säga att en sak ska göras mer än en gång tolkar jag som gnäll. Till slut blir jag så jäkla irriterad på att höra samma sak flera gånger att jag gör det bara för att slippa höra på "gnället". Sen tänker jag "prioritera om och gör skiten själv då om det nu är så jävla viktigt att du gnäller om det "hela tiden". Extremt konstruktivt tänkande av mig, *ironisk*.
Jag är förmodligen inte så mycket bättre själv, jag kan nog slänga mig med såna kommentarer oxå (om saker som måste göras), men det är ju en helt annan sak ;).