Beskrivning av floating

I går var jag på floating igen. Det är så fantastiskt skönt att krypa in i det där ägget och stänga luckan. Värmen i vattnet gör gott för mig frusna kropp. Den lugna musiken, som jag valt själv, stillar min själ. Det är svårt att hålla koll på tiden när man väl lagt sig i vattnet, och det är så skönt att kunna släppa det. Jag vet att när det är dags att kliva upp så kommer någon och knackar på ägget. Musiken hörs allra bäst om man ligger med huvudet tätt mot kortsidan där man har huvudet. Flyter man bort en bit hörs den inte alls lika tydligt. Efter ett tag så börjar min hjärna att varva ner och jag ligger inte längre och tänker på en massa saker. Jag hör inte heller mina hjärtslag lika tydligt längre. När jag börjar bli riktigt avslappnad känner jag mig nästan som ett med vattnet. Rätt var det är så dunsar mina fötter mot kortsidan. Utan att jag har märkt det så har jag flutit omkring inne ägget. Jag rycker till och inser att jag faktiskt har varit på väg att somna. Jag provar lite olika ställningar med armarna och märker att om jag flyttar händerna upp mot huvudet så sjunker mitt huvud ner mer i vattnet. Jag tänker inte längre på att jag har vatten i öronen. När jag först la mig i vattnet kändes det lite obehagligt när vattnet strömmade in i öronen, men när jag väl ligger där tänker jag inte lika mycket på det. Den här gången oroar jag mig inte lika mycket över hur länge jag har legat i tanken. Kanske för att jag redan innan passade på att boka in ett nytt pass till nästa tisdag.

http://www.alternativhalsan.a.se/

Äta långsammare

Jag har ibland svårt att äta långsamt. Efter att ha stått och lagat i mat i upp till en timme så bara slänger jag i mig maten, utan att riktigt känna vad maten smakar. För att förhindra det så tänkte jag pröva att lägga ner besticken mellan varje tugga. Jag har provat och det känns lite överdrivet att göra det hela tiden, men man saktar helt klart ner tempot. Oftast har jag ju ingen andledning till att slänga i mig maten, så då kan jag ju lika gärna sitta där och tugga maten ordentligt mellan varje tugga (och tugga klart och svälja innan jag säger något).

Floating och huvudvärk

I fredags för en vecka sen var jag på floating. Det är ungefär ett år sen jag provade det för första gången. Det var så skönt att krypa in i det där ägget och lägga sig ner i varmt vatten och vila. Jag har ont mellan skulderbladen och när man ligger i/på vatten sådär så är det svårt att ta spjärn mot underlaget (vilket man ju kan när man ligger ner och vilar på golvet t.ex.). Ett tag var jag så avslappnad att jag höll på att somna.
Jag vet inte om det är floatingen som gjort det, men den här veckan har jag faktiskt sluppit huvudvärk. Det är lite varmare på mitt rum på jobbet, så det är möjligt att jag inte går omkring och spänner mig lika mycket. Oavsett så är jag väldigt glad för denna förbättring. Och jag ser fram emot floatingen som jag har bokat in till den här veckan som kommer. Jag läste lite i vår personalhandbok på jobbet och lärde mig att jag kan ta gympengarna som jobbet sponsrar oss med och betala floatingen med. Så jag tänkte köpa ett klippkort så det blir av att jag går dit.

Läsning på webben

SvD har haft en intressant artikelserie de senaste dagarna som handlar om shopping:

http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/samhalle/artikel_652441.svd

Jag skulle gärna se en artikel som knyter ihop en del av de artikelserier de haft, bland annat om den om skam:

http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/artikel_496129.svd

Jag kan känna igen en del av mina egna känslor i båda artikelserierna. Nu när jag sitter och skriver det här inlägget inser jag att det kanske är som ett horoskop, de skriver brett t.ex: "du har ingen lyckosam period just nu", och så träffar de rätt på många personer, men jag tror inte det är så. Jag tror att de personerna som drabbas av shoppingmani, skuld/skamkänslor, alkoholism och utbrändhet (det går säkert att rabbla fler sjukdomar) egentligen har samma grundproblem, det är bara symptomen som blir olika för olika personer.

Är det så att vi mår sämre nu än för 10 år sen? Eller är det bara så att vi pratar mer om det och det uppmärksammas mer i media? Om det är så att vi generellt sett mår sämre, vad är då orsaken? Är det alla valmöjligheter man ställs inför hela tiden (allt från att välja dagis, skola, mobiltelefon, tv-kanaler), den allmänna upptrappningen av förnedring av kändisar som sker på diverse löpsedlar och i skvallertidningar (jag tror att det leder till att många unga tjejer och killar blir ännu mer rädda för att vara utanför, se "fel" ut, väga för mycket/lite och på så vis bli utstötta och utsatta för drevet). Jag tycker det är synd att tidningar, framförallt, inte tar sitt ansvar som den makthavare de faktiskt är.

Eller är det bara så att eftersom jag själv har insett och erkännt för mig själv att jag faktiskt mår dåligt som jag inser att det finns andra som också mår dåligt. Att det är jag själv som har tagit intryck av mediadrevet och fått mig själv att må dåligt? Men om jag påverkas av mediadrevet så borde väl andra också göra det? Så unik kan jag väl ändå inte vara?

Prata med mat i munnen

Ibland när jag sitter och äter så pratar jag med mat i munnen. Varför gör jag då det? Jag tror att jag gör det för att jag kommer på något som jag "måste" säga direkt jag kommer på det. Att tugga ur och svälja innan jag öppnar munnen för att prata tar helt enkelt för lång tid. Tänk om samtalet byter riktning under den tiden och så är det inte längre läge för att säga det jag tänkte säga. Tänk om någon annan hinner säga det jag tänker säga innan mig. Tänk om inte hörs hela tiden, glömmer folk bort att jag finns då.
Jag ska försöka sluta prata med mat i munnen.

Försämring

I torsdags träffade jag min husläkare. Jag har, de senaste tre veckorna, haft ont i huvudet (under två av dessa veckor har jag även haft ont i kroppen). Resultatet av besöket var ett recept på Voltaren och rådet att ta dom tillsammans med Alvedon. Nu är den "kuren" klar, men jag känner mig inte direkt bättre. Jag har visserligen inte riktigt lika ont i huvudet som i förra veckan, men jag känner av det. Dessutom har jag återigen fått ont i hela kroppen. En intressant grej med "kuren" var att jag inte kände av mina stickningar i högra kinden. Nu när jag har slutat käkat tabletterna så känner jag av stickningarna igen.
Nåväl, i morgon är jag inbokad på massage och på fredag ska jag återigen på floating (det är ungefär ett år sen jag provade det förra gången). Förhoppningsvis så kan det hjälpa mig att slappna av i musklerna (min läkare var övertygad om att huvudvärken hänger ihop med att jag är spänd i kroppen). Så om det bara slutar vara så dragigt och kallt på jobbet så kanske jag kan slappna av lite :).
Tyvärr har jag de senaste nätterna fått tillbaka det jobbiga symptomet att jag vaknar och fryser om nätterna, så min sömn är inte helt optimal just nu. Så uppenbarligen är jag mer stressad än jag känner mig.

Trycka ner kopplingen

Häromdagen kom jag på en rätt bra förklaring till hur det känns i kroppen när man försöker varva ner sig från att vara jättespeedad. Man kan jämföra lite med att köra bil. Tänk dig att du sitter i bilen med motorn igång. Du trycker ner kopplingen (och håller den nere). Samtidigt varvar du motorn. Och sen sitter du sådär ett tag. För den som har krypkört långamt i köer vet att man efter ett tag blir rätt så trött i benet som trycker ner kopplingen. Det är ungefär så det känns i kroppen. Hjärnan (och kanske till och med hjärtat) snurrar på för högvarv (== bilmotorn) samtidigt som man blir trött i benet (== hela kroppen).
På något vis gäller det att hitta dragläget på kroppen igen alltså (eller att hitta det för första gången, det är ju inte säkert att man någonsin haft ett normalt tempo i kroppen). Så länge man inte har rätt dragläge försöker hjärta och hjärna fortsätta att springa på i tvåhundra blås, samtidigt som man har ont i kroppen och man kommer ingenstans.

Telias nuvarande reklam

I dag när jag gick på stan såg jag Telias nya reklam (ny för mig i alla fall). Olika texter av typen: "kommer-jag-hinna-skicka-det-jätteviktiga-mailet-innan-mötet". Jag skulle gissa att reklamen är för mobilt bredband (men eftersom jag stört mig så mycket på själva budskapet så har jag inte orkat läst hela reklamaffishen). Jag har sett två olika affisher och båda luktar bråttomsjuka på lång väg. Jag förstår vilken kundgrupp de vill åt. De som är spända i kroppen, känner att de "måste" vara i tid till alla möten, som känner att de "måste" hinna med x antal saker innan mötet, som bär alla problem på jobbet på sina axlar, som inte kan släppa jobbet när de går hem för dagen. Jag blir lite ledsen när jag ser den här reklamen. Att ge såna människor mobilt bredband bidrar inte till att de mår bättre. De kommer i alla fall inte hinna klart med alla saker innan mötet. De kommer bara försöka hinna med fler saker innan mötet. Det ger dom bara möjligheten att jobba ännu mer, ännu hårdare. Det underlättar för dom att springa snabbare in i väggen (och när de gör det så är väggen väldigt hård).
Eller är det bara jag som tänker det när jag läser reklamen? Läser jag in för mycket? Bryr jag mig för mycket och hänger upp mig på saker jag inte ska engagera mig i?

Tips

Jag har några tips till er som stöter på personer som har drabbats av stressrelaterad utmattning:

1) Om möjligt, undvik att ge personen val. Att hamna i en situation där man måste ta ställning och välja mellan två alternativ kan bli helt oöverstigligt och tar väldigt mycket energi och resurser från den drabbade. Det kan tyckas hårt att inte ge personen möjlighet att välja, men ibland kan detta vara helt nödvändigt. Det kommer att komma en tid när personen åter kan ta beslut och välja mellan saker, men under en period är det bra att slippa såna saker

2) Prata med personen. När man drabbats av stressrelaterad utmattning så kan det bli så att man blir bortplockad från sina vanliga uppgifter. Det kan vara helt nödvändigt för personen att få sitta avskilt, men det kan bli väldigt isolerat efter ett tag. Om man har varit en spindel i nätet som dagligen pratar med personer inom olika avdelningar kan det vara svårt att vänja sig vid att inte längre vara personen som folk kommer och frågar om saker. Det kan kännas som att man inte längre finns, syns eller hörs. Det kan vara en rätt svår chock.

3) Fråga hur personen mår (hänger litegrann ihop med punkt 2). Men till skillnad från punkt 2, där det egentligen räcker med att kommentera om vädret, så gäller det här att verkligen fråga hur personen mår. Personen som drabbats kan behöva få prata av sig ibland. Det är även ett bra sätt att få reda på om personen klarar sociala situationer (som lunch ute, fika på eftermiddagen osv), i vilken fas personen är i (om hon/han går i terapi t.ex. eller får hjälp av företagshälsovården), om personen är sjukskriven. Våga fråga, men var beredd på att personen kanske inte orkar svara på frågor om hur hon/han mår. Var även beredd på tårar.

4) Bjud med personen på eftermiddagsfika. (Det här blir motsägelsefullt mot punkt 1 eftersom man sätter personen i en sits där hon/han måste ta ställning och ta en beslut). Det är en svår avvägning för en person som drabbats av stressrelaterad utmattning att följa med på fika (kan bli för mycket intryck, svårt att kunna följa med i samtal om det är många som fikar) och att värna om sig själv och hur man mår. Min poäng är att inte glömma bort personen. Det kommer att komma en tid då det går bättre att följa med i samtal, man kan blockera syn/hörselintryck bättre. Det är alltid skönt att veta att man inte är bortglömd.

Fryser

Nu, när min arbetsträning är slut, har jag börjat att frysa om nätterna igen. Jag har även haft ont i huvudet i ett par dagar. Nu är jag lite osäker på vad orsaken för denna frussenhet är. Det kan vara så att jag har varit spänd under hela arbetsträningen och nu när den är klar så kommer det här symptomet tillbaka. Det kan vara så att det faktum att jag har gått och grunnat på vilken rum jag skulle flytta till i 4 dagar stressade mig mer än vad jag trodde det skulle göra, och det har gjort att jag har fått tillbaka symptomet. Det kan också bero på det faktum att det just nu är 18.7 grader varmt i mitt nya rum på jobbet och jag fryser som en hund. Både i går och i förrgår var jag tvungen att ta ett varmt bad på kvällen för att tina upp min kropp efter en dag på jobbet.

Så det är lite svårt att veta om jag fryser på grund av interna eller externa beroenden om man säger så, men fryser gör jag och det känns lite jobbigt eftersom det var ett symptom som jag led väldigt hårt av i tidigare under min sjukdomsperiod. Om jag bara frös hela tiden skulle man kunna tro att det har med "värmen" på jobbet att göra, men i går kväll växlade jag mellan att frysa och att svettas. Jag hoppas att det blir bättre under helgen.

Min journal

I går kväll läste jag igenom lite av min journal som jag fick med mig från min husläkare i går. Det var rätt så intressant läsning. Det är lite roligt att försöka tyda deras läkarspråk när de kör förkortningar av saker och ting. Det som slog mig när jag läste igenom de delar av journalen som rör våren 2006 (när jag äntligen fattade och vågade erkänna att jag behövde hjälp) är hur de bedömde att jag mådde. Visst, de frågade hur jag mådde (så mycket minns jag ;)), men om man läser journalen låter det som att jag på det stora hela mådde rätt bra, inte var deprimerad eller så. Som jag minns det så mådde jag verkligen uselt då. Jag minns också att jag avsiktligt svarade undvikande på just frågan om hur jag mådde. Jag var nog lite ärligare på bedömingssamtalet på Stressmottagningen, men även där svarade jag undvikande på frågan. Jag undrar hur "alla" de som äter antideppressivt erkänner att de mår riktigt uselt. Hänger det på läkaren? Är det läkaren som "ser" på patienten att hon/han behöver medicin? Är det patienten som säger att hon/han vill/behöver ha det? Hur går det till egentligen? Så här i efterhand är det lite läskigt att tänka på hur dåligt jag mådde, och hur få som egentligen visste det. Jag har lite svårt att avgöra varför jag inte berättade för så många. Om det var för att jag tyckte att folk borde kunna se det själva, om det var för att jag tyckte att folk kunde fråga (det gjorde folk säkert, men jag kanske inte tyckte att de frågade på "rätt sätt"). Eller om jag helt enkelt mådde så dåligt att jag bara grottade ner mig i mitt lilla svarta hål och tyckte att allt kändes meningslöst. Folk kanske inte vågade fråga för att jag hade taggarna så mycket utåt. Inte för att det spelar mig så stor roll just nu. Jag bara slogs av att det säkert är fler än mig som mår riktigt uselt, men som inte fångas upp av sjukvården av en eller annan anledning. (Jag kom väl in i "rädda världen"-mode igen).

Sjukskrivning

Idag har jag varit hos min husläkare. Jag har räknat efter lite, totalt har jag träffat 5 olika läkare hos min husläkarmottagning för just min stress. Den jag träffade idag är min favorit :). Nu är min arbetsträning till 75% klar och jag kommer att vara sjukskriven på 25% fram till mitten av januari. Sen blir det nya tag i att gå upp i arbetstid. Det verkar ju stört omöjligt att få arbetsträning från Försäkringskassan, så hur det ska lösa ekonomiskt ska bli spännande (som jag har fattat det kan man bara vara sjukskriven på 100, 75, 50 eller 25%, så det går inte att jobba 80% och vara sjukskriven 20%). Jaja, det får jag ta i januari.

Efter att ha kommit till jobbet efter läkarbesöket får jag reda på att jag behöver flytta från mitt rum på jobbet. Jag har fått två alternativa platser att sitta på. Antingen sätter jag mig i ett nytt, eget, rum, längre från de som tillhör samma avdelning som mig, eller så flyttar jag in i ett rum där det redan sitter 4 personer. Å ena sidan vore det trevligt att få lite mer social kontakt på jobbet, annat än på lunchen, å andra sidan vet jag inte om jag är riktigt redo att dela rum med så många. Jag får lov att fundera lite på det innan jag tar ett beslut känner jag.

Uppföljningsmöte

I dag har jag haft ett uppföljningsmöte med min kontakt på Försäkringskassan. Nu är jag klar med min arbetsträning, jag är uppe på 24 timmar i veckan (75% av min arbetstid). Summa summarum så tycker jag att den här arbetsträningen gick bättre än när jag gick upp till 50%. Jag är trött, men jag har inte fått tillbaka något av mina symptom. Vi kom i alla fall fram till att det är bra om jag ligger kvar på 75% ett tag innan jag går upp i tid. I morgon ska jag träffa min superba husläkare, jag tror inte det kommer bli några problem att få en sjukskrivning på 25% under en tid.

"Stark" == mer kontrollbehov

Ett resultat i att jag inte har känt mig trygg med mig själv och inte vågat litat på min omgivning är att jag har haft ett enormt kontrollbehov. Ju mer stress jag har kännt, desto starkare har detta behov blivit. Dels för att jag har tyckt att "ska det bli bra gjort är det lika bra att göra det själv", dels har det varit ett sätt att ha ryggen fri. Om jag har koll på allt så kan ingen kritisera mig, jag har alltid ett svar redo (för att möjliga tänkbara frågor). Jag har trott att det skulle göra mig mer stark, mer skyddad, ett sätt att klara av saker och ting. Istället har det isolerat mig mer. Gjort mig mer fientligt inställd. Stressat sönder mig.

"Svag" == stark?

Jag har alltid varit rädd för att komma nära människor. Jag har alltid intalat mig att ensam är stark, att jag inte behöver någon för att klara mig genom livet. Nu när jag på "äldre" dagar lärt känna människor som jag kan öppna mig för och inte vara rädd för att bli utskrattad eller hånad för det jag säger är det en stor lättnad. Det är en enorm trygghet att kunna göra så. Genom hela mitt liv har jag känt mig utstöttad och för att skydda mig själv har jag i min tur stött bort folk.
Jag tror även att anledningen till att jag klättrade på väggarna under min mammaledighet hänger ihop med att jag inte var redo att släppa greppet om mig själv, att låta någon annan vara viktigare än mig. Jag tror att jag fick växa upp för fort när jag var liten, jag har inte riktigt fått vara barn som barn behöver få vara. Det är något jag får lov att jobba med nu (även om jag inte riktigt är på det klara med hur det ska gå till).

Jag vet inte om jag riktigt fick till mina tankebanor här, men det jag bland annat försöker säga är att den som har tillit och förtroende för sin omgivning också har lättare att visa sig "svag" inför den. Den personen har lättare att be om hjälp och tar inte åt sig av kritik. En person som har fått vara barn, fått känna stöd och trygghet av sin omgivning blir mycket starkare som vuxen.

Biljettstress

I princip åker jag alltid roslagsbanan när jag åker till jobbet. Oftast sitter jag med min iPod inkopplad så att jag stör ut alla samtal som förs i vagnen jag åker i (för att skära ner på antalet intryck på väg till jobbet). Det här innebär att jag inte alltid hör när konduktören kommer in i vagnen och säger att hon/han vill se på biljetterna. Det i sin tur leder till att jag nästan alltid tar fram mitt månadskort på en gång jag satt mig ner i vagnen, för att vara förberedd. Om jag inte håller i kortet när konduktören helt plötsligt dyker upp brevid mig får jag stresspåslag och tror att konduktören (och alla som sitter nära mig) tycker att jag är jättelångsam och slarvig som inte hittar mitt månadskort på en gång när jag letar efter det i handväskan. Jag vet ju med mig att jag dömer ut folk som inte är förberedda för att visa månadskortet hårt, så då antar jag att alla andra tänker på samma vis som jag gör. De senaste veckorna har jag försökt låta bli att ta fram månadskortet på en gång jag satt mig ner i vagnen. Jag försöker träna bort det här stresspåslaget som jag får när jag inte är förberedd. Förhoppningsvis så kan det hjälpa mig att stå emot stresspåslag även i andra sammanhang (när jag väl har kommit till det läget att jag kan stå emot).

Gnällighet - en vana

Jag har en rätt irriterande vana. Jag gnäller en hel del. Det kan vara stort som smått som jag gnäller om, allt från skoskav till att världen är orättvis. Jag har funderat lite på varför jag gnäller. En del är nog att jag faktiskt har t.ex. ont i ett knä och vill ha lite sympati för det. En annan anledning tror jag är att jag använder det som ett sätt att fylla ut en konversation med. Jag har liksom inget "roligt och spännande" att berätta och fyller då ut det med något som jag gnäller om. En annan anledning är nog att jag vill bli hörd och sedd. Att jag vill få frågan: "hur mår du, egentligen". Bli bekräftad. En annan anledning är att jag är van vid det, van vid att höra folk gnälla om det ena och det andra (och även om jag vill sticka ut ur mängden, synas och märkas, så vill jag ju samtidigt vara lite som alla andra).
Min uppgift den närmaste tiden blir att försöka minska ner på gnällandet, att bryta den vanan. Jag kommer inte att helt sluta "gnälla" (om jag har ont någonstans så kan man ju få nämna det, en gång åtminstone) helt. Varje gång jag tänker säga något gnälligt ska jag stanna upp en stund i tanken och fundera på om det bara är vanegnäll som är på väg ut, eller om det jag tänker säga faktiskt är meningsfullt att säga.

Spänd käke

Jag har haft bettskena i antal år vid det här laget, eftersom jag gnisslar tänderna när jag sover. På dagarna gnisslar jag inte tänder, men i perioder så biter jag ihop käkarna väldigt hårt på dagtid. Det är inte så att jag håller tänderna tätt mot varandra, utan det är en låsning allra högst upp i käkbenet, som inte alltid är så lätt att släppa. Min räddning i det läget är att tugga tuggummi. Det räcker inte med att tugga tuggummi en hel dag, så fort jag har spottat ut ett tuggummi så spänner sig käkarna igen. Om jag tuggar ett par dagar i rad så kan spändheten ha släppt och jag kan sluta se ut som om jag går omkring och idisslar konstant. Jag har fått tips om att massera käkbenen för att få dom att slappna av, men jag har inte lyckats med den metoden riktigt.

Tillägg:
I helgen kom jag ihåg ett annat sätt att få käken av slappna av. Försök att slappna av så mycket som möjligt i underkäken, skaka sedan hela huvudet. Tanken är att underkäken ska "svänga loss". Det känns som att man skakar runt hjärnan en del, men om man får in rätt teknik kan det känns skönt och avslappnat i käken ett tag.

Svårt att säga nej/vill vara till lags

Jag har svårt för att säga nej. Det vill säga svårt att säga nej och stå fast vid det. Jag har någon slags kraft inom mig som hela tiden vill vara andra till lags. Att säga nej till någon/något innebär ju att man riskerar att göra någon besviken. Och i förlängningen kanske det leder till att jag blir mindre omtyckt. Nu inser ju jag att det förmodligen inte är så. Det är förmodligen så att om en person frågar en sak så förväntar dom sig ett ärligt svar, inte ett mesigt medhåll, och den personen är förmodligen både förberedd på och beredd på att ta ett nej.

Det här sträcker sig tyvärr ännu längre till att bara ha svårt för att säga nej. Det innefattar även att jag mår dåligt när jag går förbi någon som säljer Situation Stockholm (tidning som säljs av hemlösa i Stockholm), någon som samlar in pengar till t.ex. Rädda Barnen, någon hemlös som sitter och ber om en slant osv osv osv. Jag känner att jag gör dom besviken när jag inte köper/ger något. Jag har dock blivit bättre på det när det kommer till telefonförsäljare. Det kanske har att göra med att det inte är ett personligt möte, jag slipper riskera se den personen varje dag. Tricket är att avbryta dom innan de har hunnit hämta andan klart för att dra hela sitt säljsnack. I princip bara säga "Nej tack, jag är inte intresserad" redan när de presenterat sig och sagt varifrån de ringer, och sedan raskt lägga på luren.

Engagemang

En av anledningarna till att jag har hamnat i den sits jag är i är mitt alltför stora engagemang i jobbet. Nu när jag har börjat gå upp i tid och fått utökat ansvar i min arbetsupptifter har följande fråga dykt upp: Hur mycket ska jag engagera mig? Två av mina uppgifter går ut på att sammanställa information och vidarebefodra det till min chef. Hur mycket ska jag engagera mig i dessa uppgifter? Hur mycket vågar jag engagera mig innan jag blir som besatt och vill förbättra allt in absurdum (igen)? Ska jag dubbelkolla de siffror jag hämtar ut och gör grafer av, eller ska jag lita på att verktyget jag använder mig av ger mig rätt siffror? Frågan om hur mycket jag ska engagera mig gäller inte bara jobbet. Hur mycket ska jag engagera mig, oavsett vad det är jag gör? Återigen är det väl en fråga om att våga prova sig fram så att jag hittar var i spannet "Inte bry sig för fem öre" till "Besatt" som jag kan lägga mig. Om jag känner lite engagemang ställer jag mig frågan, varför gör jag det här överhuvud taget? Om jag inte bryr mig, varför lägger jag då ner tid på det alls? Lite gammalt hederligt binärt (eller svart/vitt om man hellre vill) tänkande. Måste allt man gör ha en mening? Måste man vara engagerad i allt man gör? Måste man vara engagerad i något?

Framsteg

I går efter att ha hämtat på dagis tog jag sonen och åkte för att handla overall och vinterkängor till honom (det gäller att passa på innan det blir slutsålt överallt, märkligt fenomen det där att vintergrejer tar slut så himla tidigt på säsongen, men det är en helt annan sak :)). Nu under arbetsträningen känner jag mig ju generellt sett tröttare än vad jag gjorde i somras (framför allt kände jag mig pigg under semestern), men när jag satt där på en barnstol i klädbutiken och försökte övertala sonen att pröva overallen istället för att sitta och bygga med megablocksen som fanns där så kände jag att jag inte stressade upp mig inför det faktum att han inte direkt gjorde som jag vill. Istället satt jag där och tittade på när han byggde lite, hjälpte honom lite och efter typ tre övertalningsförsök så tog han snällt på sig overallen. Sen satte han sig ner och byggde vidare med sina megablocks, utan att bli gnällig för att det var varmt i overallen. Sen tog vi oss genom skoköp och till och med ett besök på biblioteket innan vi for hem igen. Jag kände mig visserligen rätt trött efteråt, men det var ingen större skillnad i trötthetsgrad jämfört med innan jag hämtade sonen på dagis. Det kändes väldigt skönt att ha klarat av den utflykten på ett bra sätt.

Läsa post

I ett led att försöka behärska mig och inte vara så spontan så har jag börjat försöka att inte öppna min post direkt, utan istället låta den ligga ett tag på köksbordet innan jag öppnar den. Likadant med min mail på jobbet, jag försöker låta bli att slänga mig på den lilla ikonen som visar att jag har fått ett nytt mail utan istället göra klart det jag håller på med.

Efter 2 veckors arbetsträning

Egentligen är det väl inte 2 veckor, snarare 1,5 veckor, men efter idag har jag gått upp 2 timmar i arbetstid så jag räknar det som 2 fulla veckor ändå. På det stora hela går det ändå rätt bra. Jag har lite svårt att somna om kvällarna, men vaknar inte när jag väl har somnat (förhoppningsvis så fortsätter det så). Jag känner mig helt klart tröttare om kvällarna när jag kommer hem. Nu kan man tycka att två timmar inte är så himla mycket att bråka om, men samtidigt som jag går upp i arbetstid har även mina arbetsuppgifter ändrats. Jag har nu börjat få mjuka deadlines på jobbet. Det innebär att jag har en deadline att jobba mot, men om jag nu inte skulle hinna klart i tid så går inte jorden under för det. Det är ingen som förväntar sig att jag levererar mot deadline varje gång. Kombinationen av att faktiskt ha något att göra på jobbet och att dessutom känna lite press att leverera saker på tid gör att det tar på krafterna. Mina stickningar i ansiktet har hittils begränsat sig till högra kinden, men nu har det spridit sig upp över pannan och en bit ner på vänstra kinden också. Inte så himla kul, men om jag inte får tillbaka värre symptom än så så är jag ändå rätt nöjd.

Efter uppföljningsmötet

Så var mötet avklarat. Jag har hela tiden antagit att jag ska arbetsträna inför varje uppgång i arbetstid. Tydligen så behöver Försäkringskassan bara ge 3 månaders arbetsträning, totalt, för en person. Det var alltså inte helt självklart att jag skulle få arbetsträna upp från mina 16 timmar till 24 timmar (som blir 75% för mig). Jag blev lite förvånad när tjejen på Försäkringskassan sa det här på mötet igår. Hon sa även att på sista uppföljningsmötet som min rehabkonsult från Stressmottagningen var med så pratade vi bara om att jag efter sommaren skulle gå upp till 75%, hon hade inte noterat något om att det skulle till en arbetsträning först. Jag har ingen aning om vad som sades på det mötet, för jag förde inga anteckningar. Jag hade fullt sjå med att försöka hänga med i samtalen och inte få stresspåslag av att man pratade om mig. Min chef och jag har aldrig pratat om något annat än att jag ska öka min arbetstid med en timma i veckan efter sommaren (eller snarare, när jag har pratat om det så har han aldrig sagt emot). Hur som, så sa jag igår att jag gärna skulle vilja ha arbetsträning för att komma upp till 75%. Att under en och samma vecka gå upp 8 timmar i arbetstid skulle förmodligen sänka min sömn och göra så jag får tillbaka ett gäng av mina gamla symptom. Nu var tjejen på Försäkringskassan inte så svår att ha att göra med, utan efter att jag förklarat vad jag var bekymrad för (och efter att min ställföreträdande chef sagt att han hellre såg en långsam återgång till arbetet än att jag riskerar att bränna ut mig under upptrappningen i tid) så gav hon mig möjligheten att få arbetsträna i 2 månader för att komma upp till 75%. Så nu känns det under kontroll igen.

Uppföljningsmöte

I morgon är det så dags för ett uppföljningsmöte med försäkringskassan efter att jag har arbetstränat mig upp till 50%. Vi ska väl prata lite grann om hur jag mår, hur arbetsträningen har gått och planera inför kommande arbetsträning. Innan sommaren kände jag mig inte alls sugen på att börja arbetsträna (jag hade helt enkelt inte den orken i kroppen) med efter 6 veckors frånvaro från jobbet så känner jag mig desto piggare. Det är åtminstone vad folk som ser mig säger :) (att jag ser piggare ut alltså). Det enda lilla abret i det hela är att min eminenta chef gick på föräldraledighet i fredags så han kommer inte att vara med på mötet. I stället kommer hans ersättare att följa med. Nu har jag inte någon koll på hur bra han är insatt i det här med stress och utbrändhet, men det hade ju helt klart känts bättre om min ordinarie chef, som har följt mig på hela den här resan, hade varit med på mötet istället. Jag försöker att inte oroa mig och lägga ner för mycket energi på att fundera ut dåliga scenarior för det mötet (t.ex. att min chefs ställföreträdare ställer till det för mig och tycker att jag ska gå upp i tid snabbare). Istället ska jag försöka få till ett litet möte enskilt med honom innan uppföljningsmötet, för att kolla att han inte bara hört vad min chef sagt till honom utan att han även har förstått det.

Åka buss

Jag har förmånen att, i rusningstrafik, ha en buss som går var 10:e minut. Istället för att först kolla i tidtabellen (och bli stressad över att jag "måste" hinna med en viss buss) så går jag bara ut när jag är klar. Jag har dessutom bestämt mig för att inte springa till bussen om jag ser att den är på väg till min hållplats. Om det är lågtrafik (det vill säga bussen går typ en gång i halvtimmen) så kan jag tänka mig att tajma in det hela lite bättre. Det är en sak att stå och frysa i 10 minuter, men en helt annan sak att stå i 30 minuter och huttra vid en hållplats. Jag upplever det som att jag blir mindre stressad av att inte bestämma vilken buss jag ska ta, så jag ska ta och fortsätta med det. Nu åker jag i och för sig oftast med Roslagsbanan till jobbet (och där är turtätheten lite glesare), men även där försöker jag att inte stressa upp mig, trots att jag kanske får vänta i 30 minuter och lämningen på dagis skulle dra ut på tiden.

Klumpighet

Jag har alltid kännt mig så himla klumpig. Jag är en sån som kan snubbla på min egen skugga, slå slönder glas när jag plockar ur diskmaskinen och så vidare. Nu har jag kommit på att det nog hänger ihop med koncentrationen. Om jag står och tänker på annat, eller inte följer glaset med blicken (utan istället flyttar blicken direkt till hyllan där jag ska ställa glaset) så är det väldigt lätt hänt att jag antingen slår i diskbänken eller skåpets underkant. Läge för att öva lite på att följa porslinet med blicken när jag plockar ur diskmaskingen med andra ord (och tömma diskmaskinen i ett lugnt och sansat tempo)

Läsa koncentrerat

Det finns olika problem, för mig, när det kommer till att kunna läsa koncentrerat. Det ena problemet är att jag kan sitta och tänka på annat när jag läser. Det vill säga det "vanliga" problemet, att jag automatiskt försöker göra flera saker samtidigt. Det andra problemet är att jag har svårt att läsa utan att tjuvkika på vad som kommer. Det är gäller oavsett om det är en tecknad serie eller en roman som jag läser. Sitter jag och läser en saga för min son (eller en Bamse-tidning) så snabbscannar jag nästan alltid den högra sidan (efter att ha läst den inledande rutan) innan jag fortsätter med historien. När jag läser en roman så hoppar jag olika långt i texten för att tjuvläsa beroende på hur texten är uppbyggd. Om jag till exempel ser att det är slutet på ett kapitel så hoppar jag dit och läser de sista två meningarna (på ett ungefär). Ibland hoppar jag till nästa stycke och skummar igenom det innan jag läser texten på "riktigt". Jag vet inte riktigt varför jag har börjat med det här sättet att läsa, om det är ett sätt att förbereda mig på vad som ska komma. Att jag kanske inte gillar överraskningar utan vill vara förberedd på det som ska hända. Lite kontrollfreaksvarning kanske. Just nu jobbar jag hårt, varje gång jag läser en text, på att inte tjuvkika i handlingen, men det är rätt svårt att låta bli. Jag misstänker att jag behöver stenhårt tvinga mig att läsa en text, och inte tjuvkika, och motstå den här kraften som gör att jag vill tjuvläsa. Om jag gör det tillräckligt många gånger kommer jag till slut att inte känna samma behov av att tjuvläsa i handlingen utan kunna njuta mer av texten som jag läser.

Lyssna koncentrerat

I dag när jag stod och pratade med en kollega i lunchrummet kom jag på mig själv med att inte lyssna koncentrerat. Istället så scannade jag samtidigt av rummet för att se (höra) om det var någon som sa något som kunde vara av intresse. Det hela ledde naturligtvis till att jag blev stressad och fick svårt att följa samtalet. Varför känner jag att jag måste scanna av omvärlden samtidigt som jag pratar med någon annan? Är det för att jag snabbt ska kunna svara om någon ställer mig en fråga? Är det för att inte verka ointresserad och att jag undviker den tredje personen? Eller är det för att jag förväntar mig att jag är världens mitt och jag förväntar mig att alla, alltid, vill prata med just mig? Är det inte så att om några andra står och pratar vid sidan om mig tycker de bar att jag är dryg och en besserwisser om jag avbryter mitt samtal för att kasta in en snabb replik i deras samtal? Är det inte så att andra personer kan se att jag är upptagen i ett samtal och kan vänta tills jag är färdig med det? Är det inte en brist på respekt för den person jag pratar med om jag inte koncentrerar mig på det den personen säger istället för att samtidigt lyssna på vad andra säger (eller funderar ut något smart att svara på det som personen säger till mig).

Yrkesval

Jag har sedan jag slutade gymnasiet jobbat med test. I vissa perioder har jag varit tjänstledig för studier, men fortsatt att jobba med test under sommaren. I år blir 13 år sen jag började med test. Att jobba med test innebär, åtminstone enligt min uppfattning test (vilket i och för sig inte behöver vara sanningen eller rätt) att man är lite grann av spindeln i nätet. Man får lov att synka med olika personer i olika projekt, ha koll på förändringar i andra system som just "mitt" system hänger ihop med. Nu med lite perspektiv på saker och ting börjar jag undra om det här är ett så klokt yrkesval av mig. Är det test som jag ska fortsätta att jobba med när jag är frisk igen. Vill jag känna press på mig att ha koll på alla system, hitta så många buggar som möjligt, absolut inte släppa igenom någon bugg som orskar en krash i systemet, hinna med mer tester på samma tid, orka prioritera testerna och kanske riskera att inte köra ett testfall som visar sig ha hittat en allvarlig bugg. När jag började läsa på KTH var det med målsättningen att sluta jobba med test och istället börja jobba som utvecklare (programmerare av mjukvara). Så här 5 år efter examen är jag inte direkt närmare att jobba med det. Jag var i så många år så väldigt inriktad på att bli klar med min examen och jag visste precis vad jag ville jobba med. Nu när jag inte längre har det klart för mig så känner jag mig lite vilsen. Vad ska jag nu ha för mål? Ska jag börja plugga igen? Vad ska jag i såfall börja plugga? Måste jag sätta upp en mål för vad jag vill jobba med, eller ska jag försöka köra lite på känn och se var jag hamnar? Vågar jag ta steget att säga upp mig för att börja med något helt annat (utan utbildning för det) eller kommer jag vara orolig för att jag inte ska räcka till på min nya arbetsplats?

Tvång

Jag känner inte riktigt till definitionen på tvångstankar, men jag undrar om det inte är såna jag har. En variant av dom i alla fall. När jag kommer på något som jag "måste" göra så måste jag verkligen göra det, annars blir jag besviken och sur. Om det är flera saker som ska göras så prioriterar jag dom i en viss ordning och om de inte sker i den ordningen så faller min värld lite grann i bitar. Jag har alltid gillat att läsa. Om jag vet att jag ska åka iväg någonstans och behöver packa och samtidigt är mitt uppe i en spännande bok så sätter jag mig hellre och läser en förbereder mig. Det är i och för sig bra att jag prioriterar sådant jag tycker om att göra. Dessvärre leder det oftast till att jag läser för länge och får stressa när jag ska göra mig i ordning för att åka. Att ändra ordning på dessa två saker kräver mer än vad man kan tro. Jag får ett slags kli i kroppen och fjärilar i magen. När jag tänker efter så får jag det även när jag gör sakerna i rätt ordning (vilket gör att jag inte riktigt njuter av att läsa boken eftersom jag hela tiden stressar upp mig för att jag vet att jag behöver göra mig i ordning). Det gäller för mig att i varje sådant läge stå emot och prioritera om. Att först packa mina grejer och sen sätta mig ner att läsa. På så vis behöver jag inte stressa ihjäl mig när jag packar och jag kan, förhoppningsvis, njuta av att läsa min spännande bok.

Framsteg

I går gjorde jag två saker som jag nog inte hade vågat förut. Dels fotade jag ett bröllopspar, dels spelade jag saxofon under vigseln. Med tanke på att jag inte har spelat så länge (2,5 år) och att jag är självlärd så hade jag nog inte vågat spelat på ett bröllop tidigare. Jag har inte tyckt att jag har spelat helt perfekt, det har alltid varit något som jag inte har kännt mig nöjd med. Jag har varit rätt nervös hela veckan, men jag lyckades ändå blocka den värsta nervositeten mot slutet av veckan. Akupunkturen jag fick i tisdags gjorde susen, efter det har jag varit betydligt mindre nervös. Jag kände mig väldigt nöjd med mitt framträdande under vigseln, att sen brudgummen sa att han tyckte att jag spelade bra ser jag bara som en bonus. Jag var nöjd, och det var det viktigaste.

Mitt eget nu

Jag har trott (eller inbillat mig) att det bara är på jobbet som mina tankar drar i gång på maxfart och gör mig alldeles trött. I lörsdags morse noterade jag att det även sker hemma. När jag sitter där och läser morgontidningen i, vad jag tycker är lugn och ro, så inser jag att jag börjar bli så där trött i huvudet som jag blir när jag suttit framför datorn på jobbet ett tag. Vad är det då som händer? Jo, samtidigt som jag sitter och försöker sätta mig in i allt elände i världen så sitter jag och planerar vad det är för grejer som jag "måste" hinna med under dagen. Att sitta och fundera på två saker på en gång är väldigt tröttsamt. Jag är fortfarande rätt dålig på att inse att det är just det jag gör. Lösningen på det hela är kanske att skriva ner de tankar som snurrar i mitt huvud. Då behöver jag åtminstone inte lägga ner energi på att oroa mig för att det är något jag glömmer bort. Sen behöver ju inte allt ske på två sekunder (även om min sjuka hjärna förstås är tidsoptimist och tycker att det är väl inga problem). Just nu när jag sitter och skriver det här så känner jag hur min hjärna har gått på högvarv ett tag och jag känner en begynnande trötthet. Jag är för dålig på att vara i nuet. Jag behöver öva mer på att skärma av omvärlden och vara i mitt eget nu. Jag behöver priroritera upp vad som är bra för mig, och inte vad som jag tror att andra tycker att jag behöver göra. Kanske sätta mig i solen och fundera på vad som är viktigt för mig, vad gör mig glad, vad tycker jag är roligt att göra, vad är det som jag verkligen "måste" göra.

Kinesisk akupunktur del 2

Nu har jag gått tre gånger och fått kinesisk akupunktur. De nålar jag fått har framför allt varit satta på punkter som kan hjälpa till att förbättra sömnen (men jag har även fått nålar i andra punkter). Jag är ju inte så förtjust i att ta sprutor och lämna blod så jag var lite bekymrad över hur ont det skulle göra att få nålarna. Det var rätt intressant att upptäcka att det gör olika ont i olika punkter. Naturligtvis så gör de punkter som behöver extra stimulans extra ont (entligt min akupunktör). Jag är väl benägen att hålla med. De punkter i örat som ska förbättra min sömn är de som gör allra ondast. Fast nu provar vi med lite tjockare nålar, de tunnare böjde sig lite, och jag tycker nog att det gjorde mindre ont då. Vad gäller effekten av det hela så har akupunkturen hittils inte radikalt förbättrat min sömn. Det var kanske lite naivt av mig att hoppas på det (det finns ju inga silverkulor), men av någon anledning så vill man ju alltid ha en mirakellösning (snabb sådan) på sina problem. Jag tycker att jag har lättare att somna och att jag vaknar färre gånger per natt jämfört med innan jag började med akupunkturen. Frågan är om min sömn hade förbättrats så även utan akupunkturen. Det lär jag aldrig få reda på. Jag tänker i alla fall fortsätta med akupunkturen. Min förhoppning är fortfarande att jag till i september har fått i ordning på min sömn och att akupunkturen kan hjälpa mig att bibehålla en god sömn även när jag börjar arbetsträna upp mot 75%.

Jämförelser

Om man tittar på utbudet i svenska tidningar så upplever jag som att det mesta går ut på att jämföra sig med andra. Man kan få tips hit och tips dit, hur man blir lyckligare, snyggare, går ner i vikt fortare, fixar en perfekt midsommar osv osv osv. Har det alltid varit så och har jag bara inte fattat det? Eller har det blivit värre med åren? Måste tidningarna blåsa upp sånt i artiklar för att kunna väcka intresse och sälja lösnummer? Varför fortsätter vi att gå på det? Måste vi läsa Kvällstidningarna för att se hur dåligt kändisarna mår så att vi kan känna att vi, ibland, mår bättre än dom (även om de är snyggare, smalare, rikare så mår vi i alla fall, ibland, lite bättre). Hur länge räcker den känslan? Är det därför vi fortsätter med nästa tidning för att gotta oss åt eländer för någon annan medmänniska? För att kicken inte sitter i så länge? Hamnar vi sen tillbaka i samma känsla av att inte vara tillräcklig? Är det egentligen så att vi känner oss tomma inuti och behöver den här kicken av att racka ner på andra för att för en kort sekund känner någontin över huvud taget?

Det tar tid

Jag har både hört och läst att det tar tid att bli bra efter att ha blivit utbränd. Det tar tid att lära sig tänka om och ändra sitt beteende. Det är ungefär ett år sen jag gick hos sjukgymnast och lärde mig hur man ska stå för att kunna slappna av i musklerna. Trots att jag övar på det varje dag, varje gång jag står upp så sitter det fortfarande inte i ryggmärgen. Det är sällan jag per automatik står med en avslappnad hållning, istället lutar jag lite framåt och har fel belastning på fötterna. Det tog ungefär 1,5 år innan jag per automatik började gå i ett långsamt tempo när jag skulle gå någonstans. Det ska bli intressant att se hur lång tid det tar innan jag lär mig att stå avslappnat per automatik. Varje dag på jobbet kämpar jag för att skriva långsamt på tangentbordet, att inte stressa upp mig och skynda mig med att göra klart mina uppgifter. Det kan verkligen kännas hopplöst ibland, speciellt som planen är att jag ska börja arbetsträna upp på 75% efter sommaren. Hur trött kommer jag då att vara efter en dag på jobbet? Jag försöker skjuta bort såna tankar så gott det går och bara acceptera att det tar tid att ändra sitt beteende.

Kinesisk akupunktur

I går provade jag kinesisk akupunktur för allra första gången. Det var i och för sig allra första gången jag fick akupunktur överhuvud taget. Jag är inte så där jätteförtjust i att ta sprutor och lämna blod så jag var lite bekymrad över hur ont det skulle göra. Tjejen som gav akupunkturen är under utbildning och har två år kvar innan hon är färdig, så vi var väl lite nybörjare båda två :). Jag fick fem nålar i höger öra och nio nålar fördelade på panna (mellan ögonbrynen för att var mer exakt), händer, ben och fötter. När nålarna väl var på plats (örat var allra värst, då fick jag bita ihop lite) så var det väldigt behagligt att bara ligga ner och vila lite. Jag har ingen koll på hur länge jag låg med nålarna, men akupunktören sa att det skulle ta ca 25 minuter. Sen kan man tydligen sätta långtidsverkande nålar i örat, just för att komma till rätta med sömnproblem. Jag vet inte om det var akupunkturen som gjorde det, eller bara tron på att nålarna i örat skulle hjälpa mig (det är där man sätter nålar för att komma tillrätta med sömnen), men när jag väl somnade i går (vilket som vanligt tog sin runda tid) så sov jag faktiskt hela natten. Halleluja, det var många veckor sen sist! Jag ser fram emot nästa onsdag då jag har nästa tid inbokad.

Meditation på jobbet

Nu har jag tagit ett nytt steg vad gäller att meditera på jobbet. Istället för att sitta i stolen, lyssna på klassisk musik och meditera så stänger jag dörren till mitt rum och sätter mig på golvet vänd mot fönstret (som går nästan hela vägen ner till golvet). Det är så skönt att jag kan släppa allt omkring mig och inte bry mig om ifall folk går förbi i korridoren utanför mitt rum. Skönt att inte bry sig om i fall de tittar in och undrar vad jag håller på med. Nu när jag väl vågar göra det så känns det inte som ett stort steg, men jag tror inte att jag hade klarat av att göra det i höstas. Dels för att jag då inte kunde koppla bort saker runt omkring mig på samma sätt, dels för att jag tyckte att jag kände mig lat som tog en paus på jobbet, dels för att jag var för orolig för vad folk skulle tycka och tänka om de såg mig sitta på golvet. Idag provade jag att använda ett litet program som heter "Meditation timer". I princip kan man väl lika gärna använda vad som helst som timer, men det här söta lilla programmet plingar på ett sånt gulligt sätt när tiden är slut. Vet inte om det var till nytta eller om jag hela tiden satt och lyssnade efter plinget. Får prova lite tror jag. Det är sällan jag sitter längre än 15 minuter så jag tror att jag kan klara mig utan timern (ingen risk att jag sitter en hel timme).

Intressant artikelserie

Svenska dagbladet har en intressant artikelserie just nu:

SvD 2007-06-04

Del två (som heter "Att lyssna inåt ett äventyr") tycker jag var riktigt intressant att läsa

SvD 2007-06-05

Ge mig en tystare omvärld

Är det bara jag som tycker att det är otroligt mycket ljud runt omkring oss? Är det bara jag som tycker det är lite jobbigt? En sak att gå på krogen och få en rejäl dos av ljud (då tycker jag att man får räkna med hög ljudnivå). Musik när man går på café blir mer och mer populärt. Häromdagen lunchade jag på ett ställe där de även hade uteservering. För att de som satt utomhus skulle få sin dos av musik vred man upp volymen, vilket ledde till att även musiken inne blev högre. Tack och lov så var de vänliga nog att vrida ner musiken när min man bad dom göra det. Musik i vissa affärer har man fått vänja sig vid. Nu har en del butiker börjat med att även låta musiken strömma ut på trottoarer genom högtalare på ytterväggen. Helly-Hansen och NK är två av de ställen som förpestar tillvaron för oss som går förbi och är ljudkänsliga. Jag blir inte ett dugg lockad av att gå in i de affärerna för att handla. Jag blir bara sur och irriterad (speciellt jobbigt var det när min son prompt ville äta en varm korv precis framför Helly-Hansen butiken, jag var rätt så matt efter det mellanmålet).

Musik kan vara avkopplande, men det kräver låg ljudnivå och rätt typ av musik (helst instrumentell och i ett sansat tempo). Att sitta och försöka föra ett samtal eller läsa bok/tidning på ett café som dundrar ut musik som inte är instrumentell gör att min hjärna försöker följa texten i musiken samtidigt som jag pratar/läser.

Är det så att vi är så ovana vid att det är tyst att vi måste omge oss med ljud konstant. Känns tystnaden obekväm? Pinsam? Är det för att vi är rastlösa som vi vill omge oss med ljud, känns det som att vi slösar bort tiden om den är helt tyst?

Pröva att inte ha radion på hela tiden i köket, stäng av tv'n och njut av tystnaden!!!

Bojkotta inredningsprogram

Personligen kan jag känna att det är lite stressande att se alla dessa inredningsprogram som finns nu för tiden. För att inte tala om alla inredningsmagasin man kan bläddra i. Allt för att vi ska konsumera mera. Visst, det är väl bra att det finns ett visst utbud så att man kan få inspiration då man ska göra om hemma. Frågan är om det behövs göras om hemma så mycket. För mig som har svårt att hejda impulser är det svårt att inte vilja ha det så där vacker, rent, organiserat och välstädat hemma. Samtidigt vet jag ju att det är staljat inför fotograferingen. Den där impulsen kan göra att man hela tiden håller på med något inredningsprojekt hemma. Istället för att vara lite mera i nuet och njuta och uppskatta det man redan har. Inte så konstigt att kvinnors stress går upp när de kommer hem från jobbet, det finns ju alltid 1000 saker att ta tag i för att få det där perfekta hemmet som syns i alla program och magasin. För "alla andra" har ju så vackert, välordnat och städat hemma (*ironisk*).

Tips för mindre stress hemma

Nu är det ju inte bara på jobbet som man kan känna stress. Om man är en person som stressar på jobbet är risken rätt stor att man stressar även hemma. Det finns säkert massor med saker man kan jobba med för att låta bli att stressa upp sig hemma, jag tänkte ge mig på att lista en del grejer.

Utan inbördes ordning:

* Sluta städa. Om du är en perfektionist som tycker att hemmet måste vara dammfritt hela tiden så lär du knappast hinna med något annat än att städa hela tiden. Om ingen är akut allergisk mot kvalster så går det att städa mindre frekvent. Om man bor i ett hus (eller lägenhet för den delen) med två plan så kan man städa en våning per vecka.

* Påbörja inga nya projekt. Om du känner dig allmänt speedad så tjänar du inte på att börja bygga altan, lekstuga, bygga blomrabatt, påbörja en mur, asfaltera uppfarten, bygga om hemma eller nåt annat. Även om du planerar att leja ut jobbet till någon snickare/målare så kommer själva projektet att ta mer tid och kraft från dig än vad du tror.

* Släpp på underhållet. Egentligen samma grej som med dammsugning. Du behöver kanske inte olja altanen, olja utemöblerna eller liknande just den här våren/sommaren/hösten. Om risken är att träet ruttnar, låt det då göra det och köp nytt nästa vår/sommar.

* Spendera mycket tid i naturen. Om den enda motion du orkar företa dig är promenader, lägg då promenaderna förslagsvis i en park eller i en skog. Eller ta en filt och sätt dig i en park. Naturen är avstressande. Lyssna på fåglarna och lukta på blommorna. Bli lite mera Ferdinand helt enkelt :).

* Låt bli att planera in jätteresan under semestern. Det tar energi och kraft att synka flyg/hotell, packa resväska, checka in, vänta på flyplatsen, sitta länge i ett plan och så vidare. Det kommer att komma en tid då du orkar det, men just nu kanske du hellre ska stanna på hemmaplan och göra ingenting.

* Ät i samma takt som ett barn. Kan vara lite grann av en utmaning, beroende på hur lååååångsamt barnet äter. Ibland kan det bli en tugga var femte minut, ibland kan det gå lite snabbare. Allt beroende på hunger och den mat som erbjuds.

* Gå i samma takt som ett barn. Kan också vara en utmaning. Ibland kan det vara små, små myrsteg och då gäller det att andas djupt och intala sig själv att man inte har en tid att passa.

Tips för mindre stress på jobbet

Vad kan man göra om man upplever stress på jobbet, men inte har bränt ut sig? Det finns en hel del att göra, jag tänkte våga mig på att lista en del grejer som jag har kommit på. Eftersom jag jobbar inom mjukvaruindustrin så kanske det blir lite datornördigt ibland, vi får se.

Utan inbördes ordning

* Om du har tillgång till webmail, sluta läsa mailen hemifrån. Om du har svårt att sluta, låt din dator vara igång på jobbet när du går hem och låt mailprogrammet där hämta mailen (funkar förstås bara om du kör mailvarianten som hämtar ner mailen till din dator istället för att låta dem vara kvar på mailservern).

* Be chefen plocka bort dig från så många maillistor som möjligt. Om du t.ex. sitter och får mail varje gång en ny bugg läggs in i buggdatabasen, se till att du plockas bort från det. Sätt istället av en viss tid per dag, eller en dag i veckan, för att manuellt gå igenom de buggar som gäller dig.

* Gå inte på alla möten på jobbet. Begränsa dig till att gå på avdelningsmötet. Det är ju förstås bra att synka med din chef först, så att hon/han ser till att du får eventuellt information som berör dig ändå.

* Gå inte på alla sociala aktiviteter på jobbet. Det är trots allt en arbetsplats, och även om det är trevligt att umgås med kollegorna så kan det vara behövligt med en kortare period då du inte hänger med på pubben, go-cart, konferensresa eller vad det nu är som är på gång.

* Om du sitter i kontorslandskap, be att få sitta i ett mindre rum (allra helst ett helt eget). Det är skönt att kunna stänga dörren för att slippa folk som pratar i korridoren, och det är skönt att slippa pressen att vara social och prata med de andra som man delar rum med. I värsta fall kan du dela rum med någon som högt refererar artiklar i tidningar på nätet.

* Sätt mobilen på timern, så att den piper en gång i timmen (förhoppningsvis går det att göra på en enkelt sätt, jag har inte provat med min egen). När den piper, släpp det du gör och ta en promenad i kontoret. Eller sätt på en instumental låt (själv tycker jag att Månskenssonaten funkar bra) som är 4-5 minuter lång. Sätt dig sedan i stolen och blunda och försök slappna av. Du behöver inte kolla på klockan hela tiden för du vet att låten har en längd som inte är allt för lång. Om det känns jobbigt (om du upplever det som att du smiter från jobbet, att du inte är effektiv då du tar en paus), tänk på alla rökare som tar rökpaus i 5 minuter titt som tätt (nu är jag kanske hård, orättvis och fördomsfull, men då får det vara så). Kan de ta paus, så kan du. Man behöver en paus för att röra kroppen och vila hjärnan. Det kan vara så att man under dessa pauser faktiskt kommer på lösningen på ett problem man grunnat på. När hjärnan inte går för högvarv så funkar den faktiskt lite bättre.

* Be din chef att få slippa sitta i projekt för en viss tid. Om du är på ett ställe som kör långa projekt kan det kanske vara knepigt, men jobbar du med projekt som sträcker sig på ett par veckor borde det funka lättare. Det kan vara skönt med en period utan att jobba under tidspress (för det är ju alltid ny funktionalitet som "måste" fixas, helst tills i går). Försök jobba med saker som inte har någon tidspress på sig.

* Be din chef, eller någon annan som du känner förtroende för, bolla arbetsuppgifter med dig. Det kan vara svårt att veta när en uppgift är lagom bra. Det kan vara bra att lära sig att inte överarbeta saker och ting, att inte vara perfektionist i alla lägen. Låt den andra person avgöra när arbetet är klart. Efter att ha gjort det ett par gånger så blir det lättare att känna själv när en uppgift är lagom bra.

* Träna på att skriva långsamt på tangentbordet. Att sluta skriva i racerfart kan göra att man inte skruvar upp sig själv i ett högt tempo

* Gå ner i arbetstid för en period. Kanske inte minskar din upplevda stress de timmar du är på jobbet, men att jobba färre timmar ger dig mer tid hemma och mer tid för återhämtning. Det tar på krafterna att försöka ändra på ett invant beteende. Kanske att färre antal timmar gör så att du kan flytta över en del arbetsuppgifter på andra, så du inte försöker göra 100% jobb på 80% tid.

* Sluta med att erbjuda dig att ta tag i saker. Om det är en fest som ska ordnas på jobbet, låt bli att hjälpa till. Om ett protokoll ska skrivas på ett möte, låt bli att erbjuda dig att skriva det. Överhuvudtaget, låt bli att erbjuda dig att hjälpa till. Efter ett tag kan du förmodligen notera att folk blir snabbare och snabbare på att erbjuda sig att göra saker när du är med på ett möte. En teori jag har är att folk är så vana vid att du alltid tar på dig att göra extrajobb så de räknar med att du alltid gör det. När du sedan slutar att ta på dig extrajobbet så tar det ett tag innan de fattar det, och innan de själva vågar erbjuda sig att göra det. Det kan nämligen vara så att du, utan att tänka på det och menar det, skrämmer bort andra genom att göra saker så perfekt att ingen vågar sig på samma sak. Det kan även vara så att du skrämmer bort folk genom att vara aggressiv och tycka att den enda som kan göra ett perfekt jobb är just du. Om dina kollegor vet att du har problem med stress kan det öka chanserna att de tar "dina" extrauppgifter i ett försök att minska din arbetsbelastning. Men då gäller det att du först släpper greppet och vågar släppa in dom.

Om någon har andra bra förslag, tveka inte att lägga in det som en kommentar på den här posten.

Energislukande

Jag märkt mer och mer att viljan att vara till lags och viljan att hjälpa till drar väldigt mycket energi. När min son har krångel med sin cykel till exempel så känner jag hur jag spänner mig i hela kroppen och får jobba stenhårt för att bemästra min impuls med att direkt hjälpa honom med cykeln. Jag vill hela tiden jämna till hans väg (i allt han gör, inte bara när han cyklar) så att han inte blir frustrerad, arg eller ledsen. När det är frågan om att få glass eller fika är även där min första impuls att ge honom det han ber om. Att hela tiden göra avvägningar om jag ska hjälpa till eller inte, om han ska få det han ber om eller inte är rätt så energikrävande faktiskt. Att gå och handla med honom i en affär är också energislukande. Att leta efter det jag ska handla samtidigt som jag försöker se till så att han inte river hela stället, eller springer runt, eller pratar för högt gör att jag blir alldeles trött och yr i huvudet. Jag hade en period när jag försökte "passa på" att åka och handla saker direkt efter att ha hämtat på dagis, men det har jag slutat med. Dels är jag alldeles för trött efter jobbet för att orka, dels är det alldeles för tröttande att vara och shoppa själv med honom. Jag tänker fortfarande alldeles för mycket på vad andra tycker och tänker om mig och hur jag är som förälder, framför allt när jag är i affär.

Gäspa mera

Jag har fått lära mig att man bara gäspar när man är avslappnad. När man är stressad och spänd i kroppen så gäspar man tydligen inte lika ofta (om man gäspar över huvud taget) som när man är lugn och avslappnad. När jag gick på kroppsmedvetande övningar på Stressmottagningen så tyckte vår ledare att det var bra att vi gäspade. Vi brukade oftast ha en stund då vi låg ner på golvet för att slappna av i hela kroppen. Efter den stunden gäspade jag som en tok. När jag var riktigt avslappnad hände det till och med att jag somnade under den korta stunden av avslappning. Vår ledare sa att det var bra att vi gäspade för det var ett tecken på att det hände en massa i kroppen. Exakt vad som hände i kroppen har jag ingen koll på, men den där stunden av avslappning var helt ljuvlig och det kändes helt ok att gäspa en massa efteråt. Att man gäspar när man är avslappnad kan man använda som avslappningsmedel. Man kan tvinga sig till att gäspa för att på så vis slappna av i kroppen. När man ser någon annan människa gäspa så gäspar man gärna själv. Ibland kan det räcka med att man pratar om att gäspa, eller som i mitt fall just nu, skriver/tänker på att gäspa så känner jag hur gäsparna kommer smygande. Att gäspa under till exempel ett möte är inte en förolämpning mot den som håller i mötet utan bara ett tecken på att man känner sig avslappnad och inte är stressad. Mera gäspar åt folket!

Mikropauser

I den där filmen om dans och rytmer i Afrika (försöker ta reda på vad den heter) så pratade dom även en del om mikroauser. Allt de gjorde gjorde de till rytmer (vilket iofs gjorde mig lite skeptisk, kan man verkligen stå och sjunga hela tiden, blir inte det jobbigt och kan man vara så glad hela tiden, men det är kanske bara jag är svensk som tycker så). Att t.ex. såga rytmiskt gjorde att de inte sågade för allt vad tygen höll tills träet var genomsågat utan man sågade i takt till musiken. Det gjorde att man fick små, korta pauser i sågandet med jämna mellanrum == mikropauser. Statisk belastning av muskler gör att man får mjölksyra och att man inte kan hålla på lika länge. Nu sågar jag väl inte i trä varje dag, men man kan ju ta mikropauser även i andra sammanhang. T.ex. kan man flytta armarna när man läser text på sin datorskärm (och vila armarna i knäna så att man får en annan ställning en kort stund), man kan fila lite på naglarna (så att man vilar fingarna om man håller på att skriva ett långt dokument på datorn). Eller så kan man ta och nynna lite på en sång när man diskar och försöka diska i takt till musiken (om man nu vill prova på the african style ;)).

Musik i bilen

Jag är en person som gillar att lyssna på musik. Just nu upplever jag musik som ett måste när jag åker kommunalt eller går på stan. Jag använder musiken som ett filter för att blockera ljud så att min stackars hjärna inte får för många, nya, intryck. Däremot så funkar det inte lika bra i bilen, speciellt inte när jag kör. När jag använde bilen varje dag för att ta mig till jobbet så lyssnade jag alltid på musik. Nu när jag kör så känner jag att jag har svårt att koncentrera mig på bilkörningen när jag lyssnar på musik. Kanske är det så att det är värre när det är musik jag inte kan texten till, jag kanske anstränger mig extra mycket på att höra texten då, men jag har inte funderat så mycket på om det är någon skillnad mellan ny och gammal musik. När jag stänger av radion så försöker jag att inte tänka: "skit vad värdelöst att jag inte kan lyssna på musik", utan att istället tänka: "vad skönt, nu får jag en lugn stund då jag kan låta tankarna vandra lite som dom vill".

Do In

Det finns en typ av självmassage som heter Do In. Det finns en del olika "rörelser" men det är två som jag har fastnat för. Den ena är en massage mellan fingrarna (mycket praktisk att ta till om man sitter på ett möte och stressar upp sig, tycker att jag blir lugnare i kroppen av den). Den andra är att trycka på olika punkter runt ögat. Klockren att ta till de dagar då man spänner pannan och det är omöjligt att slappna av.

Läs mer här:

Do In

Reaktion av massage

Oxytocin i all ära, men i bland kan det bli för mycket av det goda. Tidigare i våras gick jag till massör för första gången på länge. Jag var väldig öm i musklerna, framför allt på ryggen (de muskler där jag har haft problem att slappna av) under själva massagen. Dagen efter massagen kände jag mig helt slut. Det kändes nästan som att jag hade haft feber dagen innan. Det blev en väldigt kort dag på jobbet kan jag säga. Andra gången jag fick massage gick det mycket bättre (om jag minns rätt så var det två veckor mellan massagetillfällena). Dels var jag inte lika öm i musklerna under själva massagen, dels fick jag inte samma reaktion dagen efter. Jag råkade ut för en liknande grej när jag fick taktil massage av en tjej som utbildade sig till sjukgymnast. Dagen efter fick jag en reaktion som gjorde att jag kände mig helt utpumpad. Sjukgymnasten sa att det är mycket som sätts i gång i kroppen av en massage. Jag tror på henne.

Jobba 50%

Ja, nu har jag jobbat 50% ett par veckor och det funkar väl hyfsat. Jag märker att jag är mycket tröttare av mig nu än när jag jobbade 25%, men vem som helst som dubblar sin arbetstid (även om man är frisk) misstänker jag skulle bli mer trött. Jag har kvar ett par symptom fortfarande: jag känner av stickningarna i kinden och har svårare att somna på kvällen. Jag borde väl gå och lägga mig tidigare, runt 21:30, så att jag hinner få min skönhetssömn, men det är inte alltid så lätt att göra det. Vissa dagar har jag svårt att läsa långa texter på jobbet, det går liksom inte in. Det är som att jag snabbläser, egentligen bara tittar på bokstäverna utan att verkligen läsa och förstå. Min teori är att det är sömnbristen som orsakar det. Sömn är helt enkelt a och o för mig. Rutinerna med att lämna på dagis, åka till jobbet och hämta på dagis (alla de tre sakerna sker iofs aldrig på en och samma dag, de dagar jag lämnar hämtar jag inte) börjar sätta sig. Jag är inte riktigt där än att jag kan göra i ordning både mig själv och sonen och åka direkt från dagis till jobbet. Istället cyklar jag till dagis med sonen, cyklar hem igen och gör mig i ordning i lugn och ro och sen tar jag mig till jobbet. Jag är för trött på morgnarna för att gå upp i sån tid att jag ska hinna gör i ordning oss båda utan att få ont om tid. Jag tror jag kommer skjuta upp det lite till hösten, när jag går upp mer i tid börjar det bli aktuellt att åka direkt från dagis till jobbet, för att inte förlora för mycket tid och således komma hem sent (vet inte om det klassas som optimering av tid, får fundera på det).

Beröring

Beröring frigör Oxytocin - ett hormon bland annat gör att mängden kortisol i kroppen minskar, pulsen och blodtryck sänks, matsmältningen förbättras, toleransen för smärta ökar och immunförsvaret stärks. Det är helt enkelt ett hormon som gör att du mår bättre och stressen minskar. Jag läser en bok som heter "Barn och stress". I den boken skrivs det bland annat om barn på en förskola i Argentina, där de flesta barn är gatubarn, som en gång i veckan får besök av en dam som gör yoga med dom. Så fort damen visar sig så blir barnen lugna och förväntansfulla. I slutet av yogapasset så berör hon vart och ett av barnen. Varje barn blir sett. Jag tror att det kan vara likadant med vuxna. Nu sägar jag inte att man ska gå runt och tafsa på varenda människa man ser. Däremot tror jag att vi kanske skulle kunna bli bättre på att våga röra och beröra varandra. Att bli sedd och bekräftad är något som en typ A-person gärna vill. Beröring i sig löser inte problemet, man måste själv förändra sig till att bli en typ B, men att bli berörd kanske skulle minska ner behovet av att jobba hårdare för att bli sedd och bekräftad.

Vicka på rumpan

Jag har sett en norsk film som handlade om hur vi här uppe i norden (de visade väl förmodligen mest bilder från Norge) går så stelt och jämförde med hur, framförallt, afrikanska kvinnor rör sig. Jag har problem med att jag är stel i rygg och skuldror så jag tänkte, äh jag provar att gå som dom gör. Det kändes lite fånigt att gå och vicka på rumpan hela tiden, men vilken skillnad det gjorde. Helt plötsligt kunde mina muskler runt ryggraden slappna av. En annan fördel med att gå och vicka på rumpan är att man inte kan gå så fort när man gör det, hastigheten blir liksom självreglerande.

Handla mat och få det hemkört

Eftersom jag är känslig för mycket intryck (både syn och hörsel) så är det rätt tufft att åka till t.ex. Coop Forum och storshoppa. Dels finns det ett väldigt stort utbud av varor (vilket i och för sig är trevligt), vilket gör att min blick hela tiden får lov att svepa över alla hyllor för att hinna rätt sak == mycket synintryck. Sen är det ju oftast högt i tak och rätt många andra där och handlar samtidigt == rätt hög ljudnivå == mycket hörselintryck. Summan blir att jag blir jättetrött efter en sån utflykt, speciellt om sonen är med och ska hållas ordning på samtidigt. Lösningen heter NetExtra. Hur smidigt som helst. Jag gör en matlista för en vecka, skriver shoppinglista, lägger en beställning på nätet och sen får jag det hemkört (för en liten summa naturligtvis). Underlättar vardagslivet enormt.

Tillbaka

Nu gör jag ett nytt försök med att posta på den här bloggen. Risken är att jag dippar igen och känner att jag vill lägga ner bloggen, men som det känns nu kan det här nog funka. Det finns fortfarande en del saker som poppar upp och som jag vill ventilera.

Nuet

Ända sen jag skrev klart min förra post så har jag funderat på om det egentligen är en emotsägelse. Jag vill nog egentligen att allt ska hända nu på en gång, jag har otroligt kort tålamod med saker. Helst vill jag att jag ska vara klar innan jag ens har börjat. Problemet jag har är att jag har svårt att njuta av nuet. Jag har svårt att uppskatta saker, blommornas doft, fåglarnas kvitter, lugn och ro. Jag inser att jag behöver jobba rätt så mycket med det här. Det kanske låter lite märkligt men jag övar faktiskt lite på det genom att spela ett bilspel. Just nu så håller jag på med "Cars" (ja, jag gillar att spela barnspel). Banan jag höll på med igår gick ut på att välta traktorer, och man måste passa sig så att inte skördetröskan upptäcker en. Det är rätt så stressande (det går på tid) och det är lite klurigt faktiskt (eftersom jag inte är 9 år längre och snabb som en iller på att lära mig ett spel). Jag har redan klarat av hela spelet (dvs vunnit hela Piston Cupen), men nu är jag på jakt efter alla pokaler som man kan vinna i spelet. Att jaga rätt på alla pokaler är en del av min träning. Att inte bara släppa spelet för att jag vunnit sista tävlingen utan verkligen låta det ta tid och hitta alla nedrans vykort som gömt sig över hela spelet. Tålamod är en dygd.

Emotsägelse

Jag är ju rätt trött på att inte orka något i nuet. Att behöva vänta in framtiden känns rätt jobbigt, jag vill kunna göra saker nu - inte om två år. Jag vill leva nu, inte sen. Samtidigt så har jag svårt att befinna mig i nuet. Jag kan vila "sen", jag ska bara göra det här först. Jag har läst att barn som klarar av att behärska sin spontantitet är barn som oftast har lättare att stå emot stress. Till exempel att inte få en belöning på en gång utan kunna vänta på den. Jag har jättesvårt för att vänta på sånt, jag vill ha det NU. Vem vet vad som händer, sen kanske aldrig händer och då har jag ju gått miste om belöningen. Jag känner att jag behöver fundera lite mer på varför jag har så svårt för att leva i nuet samtidigt som jag vill att allt ska hända nu.

Uppgifter under arbetsträning

I tisdags hade jag uppföljningsmöte för min arbetsträning. Det känns lite jobbigt att sitta i en liten grupp människor, där man själv är den enda som är sjuk, och prata om hur man mår, vilka symptom man har, hur arbetsträningen har gått och så vidare. Det var betydligt lättare att prata i gruppen på Stressmottagningen. Där satt man bland människor som visste mer om vad man går igenom, det var mer av ett givande och tagande i den gruppen. Jag antar att det bara är att bita ihop och se det som en träning som leder till att jag blir en starkare människa. Under uppföljningsmötet säger min chef att han märker att jag presterar mer nu än i höstas (per tidsenhet). Skillnaden i mina arbetsuppgifter är att i höstas skrev jag dokument i word, nu under arbetsträningen har jag skrivit ett dokument i power point. Jag tror att formatet power point är mer lämpligt att börja med (om man nu har förmånen att välja). Det är lättare att begränsa sig, man behöver inte jobba med att få en lång text flytande och lättläst. Om man känner sig lite seg i bollen och, som jag gjorde, går och får KTB-hjälp kanske det är mer lämpligt att använda verktyg då man kan fatta sig kort. Uppgiften blir mer lättöverskådlig och känns inte lika övermäktig.

Tacksamhet

Jag har snappat upp ett litet tips som jag har tänkt att prova mig på. De gånger då jag känner mig deprimerad och inte ser något ljus i tunneln så ska jag hitta en sak som jag är tacksam för och tänka på det. Det kan vara precis vad som helst, litet eller stort. När man känner sig riktigt svart i själen kan det vara svårt att hitta en endaste liten grej man är tacksam för, men man behöver inte sätta ribban så högt upp. Man kan t.ex. vara tacksam för att man inte är sjuk (eller sjukare än vad man är), att man inte är förlamad, att man kan andas själv, att man kan äta sig mätt varje dag eller något annat som man tar för givet varje dag. Jag misstänker att den dagen jag är så där riktigt svart i själen så vill jag nästan kräkas bara jag tänker på att jag ska försöka vara tacksam för något. Men om jag ska vända det här skeppet så gäller det att ta tag i saker, inte dodga det och hoppas att det går över.

Att göra ingenting

Tänk att det är så svårt att göra ingenting. Och att det tar kraft att göra ingenting. Idag hade jag en hemmadag från jobbet och jag kom på massor med saker som jag "borde" göra. Det är svårt att släppa allt sånt och bara tillåta sig själv att göra ingenting. Jag tittade lite på Simpsons, spelade lite xbox, mediterade och gjorde Qi Gong. Trots att jag inte gjorde allt det där som jag tyckte att jag borde hinna med så känner jag mig rätt trött så här på kvällen. Visserligen hämtade jag på dagis, men jag tycker inte att det borde generera sån här trötthet.

Ny URL

Idag bestämde jag mig för att byta URL på min blog. För att komma ifrån att känna att jag måste skriva varje dag och att jag hela tiden "måste" hitta på något nytt så tänker inte aktivt sprida den här URL'en (inte på ett tag åtminstone). Jag vill bara använda den som ett andningshål för mig där jag kan ventilera saker utan att tänka på vem eller vilka som läser mina tankar.

Ensamhet

Jag har funderat lite grann på varför det här eländet har drabbat just mig, hur det kom sig att jag är en sån typ som tenderar att ta på mig för många saker att göra. Genom min uppväxt har jag, av olika anledningar, ofta känt mig rätt ensam, udda och utanför. En del kanske ler nu och tänker att visst är jag udda och lite egen. För mig är det skillnad mellan att vara udda och känna sig udda. Man kan välja att vara udda, det kan kännas som en positiv grej. Att känna sig udda, och utanför, är däremot inte lika roligt. Av olika skäl kände jag att jag inte fick så mycket uppmärksamhet under min uppväxt. Mitt sätt att få uppmärksamhet blev inte att revoltera och hänga på stan utan att istället prestera bra i skolan, uppföra mig bra, försöka vara så perfekt som möjligt helt enkelt i ett försök att få beröm och uppmärksamhet. Det där trappades förmodligen upp med tiden. Jag har alltid varit rädd för att avvika (vilket i sig rätt intressant eftersom jag är jätteallergisk mot att vara som alla andra), att bli ifrågasatt, att få kritik. Att skriva den här bloggen är ett sätt för mig att öva på att öppna upp mig mer, dela med mig av mina tankar och funderingar. Det jag skriver här är min "sanning", den är inte lika lätt att ifrågasätta som vilken politik man favoriserar. Att känna sig ensam, självvalt eller inte, gör att jag inte känner att jag deltar i livet på samma sätt som andra (eller så är det så jag uppfattar det, eftersom jag inte pratar om det här med någon så får jag ju inte reda på om alla andra känner likadant, eller om det bara är jag).

Det här blev ett långt inlägg om saker som egentligen inte har med utbrändhet att göra. Eller har det det? Kan mitt utanförskap under uppväxten och min strävan efter att vara till lags och få beröm vara grogrunden till min utbrändhet? Det är lite svårt att påverka sånt som redan har skett, det jag kan påverka är att försöka sluta känna att jag måste få beröm för att finnas (för att duga och räcka till), att våga släppa in folk i min tankar. Att våga falla baklänges och lita på att någon fångar mig. Just nu läser jag: "Ju mindre du gör, desto mer får du gjort". Om man inte är allergisk mot att Gud blandas in ibland så är det helt klart en bok jag kan rekommendera om man vill filosofera lite över livet.

Lyssna

Jag har märkt att jag har börjat tänka på annat när jag lyssnar på någon som pratar. Jag hade en period när jag fokuserade lite bättre på det som sades (istället för att kanske fundera ut ett bra svar, eller ett bra sätt att bryta in och göra en kommentar). Som uppgift den här veckan har jag bestämt mig för att jag ska fokusera mer på att bara lyssna när någon prata, inte flumma iväg i mina egna tankebanor. Det kräver rätt mycket energi för att kunna hänga kvar i samtalet samtidigt som man tänker sina egna tankar så det leder bara till att jag blir trött. Samtidigt som jag övar på att lyssna mer aktivt så har jag tänkt mig att jag ska öva på att förstå och engagera mig i personen jag lyssnar på, inte bara försöka skyffla över samtalet till att handla om mig. Om jag t.ex. lyssnar på någon som berättar om hur dagen på jobbet har varit ska jag inte försöka bryta av samtalet och börja berätta om min dag på jobbet. Allt cirklar inte kring mig. Jag måste inte hela tiden ha något att säga.

Liten eller stor filofax

Inför det här året bestämde jag mig för att införskaffa en ny filofax. När jag stod där och valde mellan modell så funderade jag på att köpa en lite större modell än den jag hade förut. Då ser det ju ut som att man är en "viktig" person som har mycket grejer som man kan planera in i sin kalender och så. Efter en stund så kände jag hur bissart det tänket var. Vill jag verkligen kunna planera in mer än jag kunnat tidigare? Skulle det bidra till mindre stress för mig? Jag bestämde mig för att köpa en filofax i samma storlek som tidigare. Jag vill inte kunna boka in fler saker per dag. Blir det fullt på en dag (jag skriver ibland med rätt stor text) så är det inte meningen att jag ska hinna med fler saker den dagen. Det är alldeles lagom att kunna skriva upp om någon fyller, om jag hämtar på dagis eller har en lunchdejt. Sen räcker det för den dagen, jag måste inte hinna med fler inbokade saker än så. Jag är väldigt nöjd med min nya filofax, den får plats i min handväska och jag ser "lagom" viktig ut (om man nu måste se viktig ut överhuvudtaget).

Laga mat

Jag är lite kluven vad gäller att föja recept när jag lagar mat. Eller snarare kluven till de tider som brukar anges för hur lång tid det ungefär tar att laga maten. Den tidsangivelsen gör att jag kämpar (== stressar) stenhårt för att hålla den tiden. Även om jag har räknat ut att de som har uppskattat tiden måste utgå från ett läge där alla råvaror redan är hackade, skurna och allt vad det nu är (eller så är dom typ 5 pers som hjälps åt) så hänger den där tiden med i min hjärna. Jag försöker hela tiden att optimera matlagningen så mycket som möjligt för att bli klar på så kort tid som möjligt. Vilket är helt förkastligt i min situation. Å andra sidan, om de inte angav någon tid alls så skulle jag inte ha en aning om hur långt i förväg jag ska påbörja maten och då är risken stor att jag blir stressad över det. *djup suck*. I dag när jag satt och skivade purjolök kom jag på att jag skulle ha buljong att blanda ner i woken. I ett steg att försöka ignorera mitt optimerande så skar jag klart purjolöken innan jag satte på vatten för att göra buljong. (När jag ändå höll på så fixade jag i ordning riset på samma gång). Jag vet inte riktigt hur jag ska göra för att det ska bli bra. Ska jag bara läsa punkt efter punkt och sedan sitta och vänta på att buljongen blir klar? Men då kanske maten wokas för länge innan buljongen kommer i. Att äta makaroner och köttbullar varje dag känns inte heller som ett alternativ (eller godtycklig maträtt som inte består att så många komponenter och som man redan har lagat typ 1000 ggr). Jag tror att jag ska försöka prova lite olika angreppssätt och se om jag kommer på något sätt som gör att jag inte känner att jag hela tiden måste optimera matlagningen. Tips någon?

Stå still i rulltrappan

I ett led att inte stressa mig fram genom tillvaron har jag bestämt mig för att inte gå i rulltrappan. Naturligtvis tillåter jag mig själv att avvika från den regeln om det absolut skulle krävas (utan att racka ner på mig själv för det). Om man går i rulltrappan så går det ju fortare att ta sig fram, så då skulle jag ju kunna hinna med tunnelbanetåget som står på perrongen nu. Då skulle jag slippa slösa bort 3 minuter av mitt liv på att stå och vänta på nästa tåg. Det är inte hela världen att stå och vänta på nästa tåg i 3 eller 5 minuter. Om jag nu verkligen vill gå i rulltrappan (för att få mer av den dagliga motion som man "måste" hinna med) så tar jag trappan istället. Om jag nu skulle missa det där tåget så använder jag de där minuterna till att reflektera över dagen, kanske hinna fundera på en present som ska inhandlas eller något annat där man kan behöva lite tid för sig själv för att fundera igenom saken. Lite egen tid helt enkelt. Sån tid behövs faktiskt (tycker jag), det är så himla svårt att unna sig själv det bara.

Stressmottagningen

Jag hörde rykten om det här i förra veckan, men nu är det bekräftat. Stressmottagningen kommer att läggas ner.

DN 2007-03-20

DN 2007-03-21


Förhoppningsvis så kan Stressmottagningen räddas. Jag tror att många med mig känner att Stressmottagningen var en livlina för att komma tillbaka, inte bara till arbetslivet utan även till livet överhuvudtaget. Det är inte så att man bara stressar på jobbet, det går liksom inte att stänga av med någon slags knapp när man går hem från jobbet. Det beteende man har, som leder till utbrändhet, det har man alltid med sig. Det är inte så att antalet personer som blir utbrända minskar:

DN 2005-12-11
DN 2006-03-24

Det känns som att sälja sin själ

Det här med att ändra sitt beteende kan ibland vara riktigt jobbigt. Ibland känns det som att jag säljer min själ (frågan är till vem i och för sig). Jag ska ju i princip slänga bort det beteende jag hade förut (kan vara svårt att skilja från den personlighet jag har, den ska jag väl inte slänga bort?). Jag ska försöka vara mer som en gås och låta saker rinna av mig i stället för att ta åt mig och slösa en massa energi på saker som jag uppfattar på fel sätt. Men var går gränsen? Får jag inte engagera mig i något alls? Om jag läser något i tidningen som jag stör mig på, ska jag sluta störa mig på det? Tar det för mycket energi från mig? Ska jag bli en beige människa som bara glider med och som inte engagerar sig i någonting alls, som inte har en åsikt om någonting? Jag som alltid haft ett behov av att ha en åsikt, att synas, för mig känns det här jättejobbigt. Det känns som att jag i princip slutar existera. Jag håller på att leta efter den här gränsen just nu och innan jag har hittat den kommer jag att vara vilse. Om jag inte blir till mig i trasorna när det går bra för Brynäs eller svenska handbollslandslaget, innebär det att jag har hamnat "rätt", att jag spar min energi? Kommer jag då fortsätta tycka om att titta på sport, eller kommer jag att släppa det intresset? Har jag ändrat min personlighet då eller har jag bara lagt mig på en nivå som innebär att jag spar energi? Eller ska jag sluta störa mig på att det, just nu, är lätt att få tag på fullständig personnummer för en person via alla dessa nya webbsidor som publicerar saker från bland annat Skatteverket? Att tycka att det känns utlämnande, är det att engagera sig för mycket, att slösa energi? Jag tycker att jag har blivit bättre på att engagera mig på en lagom nivå på jobbet, men när det gäller mig som privatperson så känner jag att jag har en bit kvar innan jag känner att jag vet vad som kommer att funka för mig. Just känner jag det som att om jag inte får engagera mig och störa mig på saker som jag läser om i morgontidningen då kan jag ju lika lägga ner (antar att mitt binära tänkande smyger sig på där), då kan jag sluta läsa tidningen (eftersom det är stor risk att jag läser något som jag reflexmässigt engagerar mig i). Jag behöver nog komma underfund med vad som definierar mig som person, för att inte känna det som att jag säljer min själ när jag försöker ändra på den person jag har varit så länge.

Arbetsträning - del 2

Att arbetsträna (och att arbeta överhuvudtaget) efter en sjukskrivning på grund av stressrelaterad utmattning är lite speciellt. Jag måste jobba för att inte vilja prestera i samma tempo som när jag blev sjuk. Det tempot var inte direkt hälsosamt (eftersom det resulterade i sjukskrivning) och att tro att jag kan prestera lika mycket på 2 timmar som jag gjorde på 6 timmar när jag var som mest speedad skulle bara resultera i att jag blir sämre. Samtidigt som jag uppmanas att vara social på jobbet (t.ex. på lunchen) så är det en svår avvägning eftersom jag fortfarande har svårt att koncentrera mig under längre perioder. Bara att vara på jobbet och att använda hjärnan är mer tröttsamt nu än när jag var frisk. Min hjärna är helt enkelt inte helt återställd än. Att jag samtidigt som jag ska använda hjärnan till jobbrelaterade saker så ska jag komma ihåg alla saker jag lärde mig under gruppterapin. Det är rätt mycket saker som snurrar runt i min hjärna om dagarna. Att komma ihåg att inte ta saker personligt, gå långsamt, skriva långsamt, äta långsamt, slappna av i mina muskler, våga säga nej osv osv osv. Bara att komma ihåg alla de grejerna är rätt många procent i arbetstid räknat. Jag känner att det långsamt blir lättare. Jag spänner mig inte (och stressar inte upp mig) lika mycket på väg till jobbet längre. Jag kan sitta och lyssna på musik och tänka på annat än jobbet. Vet inte om det är att stoppa huvudet i sanden (istället för att försöka jobba med mina ABC-metoder för att komma tillrätta med mitt prestationsbehov), men just nu funkar det i alla fall.

Arbetsträning

Nu har jag börjat arbetsträna upp mot 50%. Tanken är att jag i slutet på april ska vara upp på 50%, vilket för min del motsvarar 16 timmar (eftersom jag i grunden arbetar 80%). När man är sjukskriven på grund av stress är det inte så enkelt som att bara börja jobba direkt på 100%. Det är inte så att man är fit for fight bara för att man har varit hemma i x antal veckor. Det är nu jag ska börja att använda mig av den kunskap jag fått under hösten i mina gruppsessioner som jag deltagit i på Stressmottagningen. Det är lätt att falla tillbaka i gamla arbetsrutiner, att känna att jag måste prestera en massa varje dag på jobbet. I måndags flyttade mitt jobb till nya lokaler och jag hamnade i ett kontorslandskap med cirka 16 pers. Jag satt visserligen och tittade in i en vägg, men det var lite för mycket ljudintryck för mig i nuläget. Jag har fortfarande svårt med ljud- och synintryck så jag kände att det inte var optimalt att under min arbetsträning sitta i kontorslandskap. Som tur är så fick jag i fredags möjlighet att flytta in i ett rum för två personer (där jag än så länge är ensam). Tur att jag har en bra chef som har full förståelse för att jag är "besvärlig" och har önskemål om hur jag sitter placerad på jobbet. Efter flytten har börjats spela musik i lunchrummet under lunchen. Jag försöker att äta ca 11:30 så att jag hinner bli klar innan den stora anstormningen börjar, men att sitta och prata med folk samtidigt som det är musik (i det här fallet radio) som surrar gör att jag blir otroligt splittrad. Min hjärna går på högvarv och jag känner mig en aningen sliten efter lunch. Nu har jag börjat vrida ner volymen på radion, än så länge har ingen vridit upp den så länge jag har suttit och ätit. Jag ökar på min arbetstid med en timma i veckan uppdelad på två dagar. Jag känner mig lite splittrad (kanske mitt kontrollbehov som spökar), men jag tycker det är lite jobbigt att behöva hålla reda på om jag ökade arbetstiden igår, om jag ska göra det idag och hur många timmar jag ska jobba. Jag bokför, naturligtvis eftersom jag är ett kontrollfreak, mina arbetstider i ett excelark, men jag känner att det dränerar energi från mig att hålla ordning på det.
Mer info om hur min arbetsträning går lär komma :).

Sitta kvar under reklam

Jag har kommit på mig själv med att vilja springa iväg och hinna göra en massa saker när det är reklampaus i de tvprogram jag tittar på. Reklam tycker jag mest känns som ett slöseri med tid, det är ju inte därför jag har bänkat mig i soffan. Enda problemet är att de där reklampauserna oftast är alldeles för korta. I alla fall brukar det kännas så när jag väl har sprungit iväg för att hinna med något som är så jätteviktigt att det inte kan vänta. Så det brukar sluta med att jag skyndar från soffan och skyndar tillbaka till soffan när jag hör att reklamen är slut. Vilket ofta leder till att jag är sur för att jag inte hann klart det jag påbörjade under pausen (jäkla reklam att vara för kort) och sur för att jag missade början av programmet (jag kan ju ha missat något väldigt viktigt av programmet). Så nu försöker jag sitta kvar under reklamen (även om den känns helt idiotisk) och intala mig själv att det är helt ok att bara sitta där i soffan och låta sig bli lite fördummad. Jag måste inte hela tiden vara på språng. Disken kan vänta, tvätten kan vänta, jag behöver inte dammsuga vardagsrummet (eller vad det nu är som jag känner är så himla jätteviktigt just då). Att göra thé är dock helt ok, det är det som reklampauserna är till för (alternativt göra popcorn om det är reklampaus i en film) :).

Acceptans

En sak som var rätt knepig för mig var att först inse att jag behövde hjälp, sen att acceptera att jag behövde hjälp. Jag är van vid att alltid försöka klara mig själv, så det var svårt att acceptera att jag faktiskt inte skulle klara att vända min utmattning själv. Det är lite grann som att falla bakåt och lita på att någon tar emot en. Nu när jag faktiskt har vågat falla bakåt är det lättare för mig att ta emot och lära mig nya saker om min själv hela tiden. Jag tycker att jag fortfarande faller. Ju mer jag lär mig desto mer inser jag hur illa ute (och hur sjuk) jag var/är. Jag skulle vilja säga att det finns olika nivåer av acceptans. Det är inte samma sak att säga att man accepterar en viss sak som att verkligen göra det in i själen. Det kan låta lite flummigt, men för mig handlar det väldigt mycket om själen. Det är i själen jag är trasig. Ett brutet ben blir bra på ett par veckor, men hur lång tid tar det innan själen läker? Hur lång tid dröjer det innan man är stark i själen? Så stark att man kan säga nej när någon frågar om man har tid med en viss grej på jobbet, innan man är så stark att man kan fråga om hjälp utan att se det som ett nederlag (och kanske mår fysiskt illa av det)? Jag försöker öva på såna saker i små steg. Första steget är att i tanken känna igen en situation som en där man skulle kunna säga nej (eller be om hjälp). Att uppleva en situation då man erkänner sig svag (till exempel när man ber om hjälp) och kan få hjälp utan att personen man pratar med hånar en eller tycker att man är korkad är otroligt förlösande. Det är jätteskönt att känna att det faktiskt gick att be om hjälp. Att jag faktiskt vågade, och ingen tycker att jag är korkade för det. Det är då man vågar prova i fler situtationer, så att man långsamt blir starkare i själen. Jag försöker att inte tänka i termer om hur lång tid det ska ta innan jag är bra igen. Då känns det bara hopplöst och som att livet bara svishar förbi mig. Istället försöker jag bara fokusera på att vara i nuet och på att långsamt må bättre.

Hantera komplimanger (eller att vara en cyniker)

Att ta emot kritik är för mig lika svårt som att ta emot komplimanger. Man skulle ju kunna tycka att en person med typ A, som alltid strävar efter att vara bäst, kan ta emot och acceptera att få komplimanger då personen gjort något bra (eftersom det borde vara en bekräftelse på att man är perfekt och bäst). Riktigt så enkelt är det inte. En reaktion när jag får en komplimang kan vara "hon/han säger så bara för att vara snäll, men menar det egentligen inte". Ett annat alternativ är "jag hade bara tur den här gången som lyckades med det här, nästa gång går det säkert inte lika bra". Om jag nu någon gång skulle tro på komplimangen (och till och med vara nöjd själv....) så är minnet tyvärr rätt dåligt. Vid nästa motgång så har jag redan glömt bort att jag faktiskt kan lyckas och tycker att allt går emot mig, jag drabbas av allt jobbigt, det kommer aldrig gå bra för mig osv osv osv. Hur jobbar man då bort det här? Tja, det är ju inte så lätt eftersom man inte kan styra när man får en komplimang av någon annan. Men när man får det så kan man öva på att bara säga "Tack" och inget mer. Inte komma med någon förklaring om att jag fått hjälp av någon annan, att det inte var så svårt eller något annat som förminskar min prestation. Bara säga tack utan motivering helt enkelt (och det kan vara nog så svårt). För att motverka att jag faller ner i depressionsträsket nästa gång jag får en motgång kan jag föra dagbok över de komplimanger jag fått (och de tillfällen då jag gjort något som jag själv är nöjd med). Då kan jag ta fram dagboken och läsa där när jag känner mig nere och tycker att allt är mot mig.

Göra saker långsamt

Jag skrev tidigare om att torka bordet långsamt. Det finns andra saker som man kan öva på för att dra ner på sitt tempo:

* Gå långsamt. Låt gärna folk omkring dig gå förbi dig. Det finns flera fördelar, dels hinner man njuta av omgivningarna mera, dels spänner man förmodligen inte sin kropp lika mycket som när man går snabbt. Som ett expriment kan man alltid prova lite tempoväxlingar under promenaden för att se om man känner någon skillnad i hur man spänner sin kropp.

* Skriva långsamt. Jag har lärt mig fingersättning på tangentbordet och kan skriva så fort att tangentbordet nästan börjar glöda. För mig är det en anstränging att skriva den här texten i ett relativt långsamt tempo. Fördelerna med att skriva långsammare är att man (upplever jag det som) inte spänner sig i armar/händer lika mycket och att man hinner fundera igenom sin text på ett bättre sätt. Det är många mail jag har skickat iväg som förmodligen var rätt klumpigt skrivna, bara för att jag ville vara snabb på att svara mailet.

* Köra bil långsamt. Om man kör på en ödslig landsväg så kanske det är knepigt att köra långsammare än andra. Men prova att köra 100 km/h på motorvägen och känn efter hur det känns när bilarna susar förbi dig. Jag minns att man i körskolan fick exempel på hur mycket tid man tjänade in på att öka farten x km/h. Inte var det mycket inte. Och återigen, de få minutrarna du tjänar in på det, vad spenderar du dom på?

* Prata långsamt. Det här är något som jag har jättesvårt för. Jag är helt klart en snabbpratare (det gäller ju att få ur sig så mycket som möjligt innan någon avbryter mig). Det här jobbar jag rätt hårt med (när jag kommer ihåg det) tillsammans med att inte hetsa upp mig. Jag har märkt att när jag hetsar upp mig i ett samtal så har jag mycket svårare för att backa och erkänna att jag har fel i sak. Och jag kan ju ha fel, för jag är inte perfekt. Och det är ok att inte alltid ha rätt, eller att inte alltid kunna allt. Jag behöver bara lära mig själv att veta det in i själen också, inte bara förstå att det är så.

* Ställa sig i den längsta kön i mataffären. Det här är klar tålamodsprövning. Att inte irritera sig på att pappersrullen tar slut i kassaapparaten, att pensionären längst fram häller ut alla sina mynt så att kassörskan ska få leta upp 29:50 (i 50-öringar), att betalkortet studsar för personen framför så han/hon får prova ett nytt. Det finns säkert 100 saker till som man kan irritera sig på där man står i kön. Det är bara att försöka stå där och hålla lugnet (kanske passa på att öva på att balansera sin kropp rätt). Sen när det väl är ens egen tur, att lägga upp varorna lugnt och sansat och låta det ta sin tid, istället för att vara så effektiv som möjligt.

* Tvätta håret. Jag har insett att jag tvättar mitt hår rätt så frenetiskt, istället för att bara slappna av när jag löddrar schampot. När jag väl inser det och slappnar av i kroppen känner jag hur mycket jag spände hela min kropp, inte bara armarna som man kanske tror.

Vila för hjärnan

När jag var sjukskriven på heltid så tillbringade jag rätt stor del av den tiden med att titta på Simpsons och Futurama. Jag var egentligen helt slutkörd, men om jag inte hade tvingat mig att titta på Simpsons hade jag förmodligen ägnat hela dagarna åt att städa huset. När jag senare kom tillbaka till jobbet (först på 50%) så var jag helt slut efter timmarna på jobbet. När jag kom hem så lade jag mig antingen för att sova eller satte mig att titta på Simpsons. Då trodde jag att jag vilade upp mig genom att titta på Simpsons. Nu har jag insett att det bara blir mer intryck för min stackars hjärna. Istället drar jag igång en instrumentell låt (helst en från en skiva som heter något med yoga, meditation, qi gong eller nåt sånt) och sätter mig i stolen och försöker släppa alla tankar och slappna av i axlar och skulderblad. En liten meditation helt enkelt. Jag har märkt att det funkar jättebra för mig, nu för tiden. Jag kan villigt erkänna att det är först efter min kroppsmedvetande träning jag gick på under hösten som jag kan använda mig av den tekniken. Innan var jag alldeles för speedad i kroppen. Det är jätteskönt att ha det här tricket att ta till, jag använder mig av det varje dag på jobbet när jag märker att jag börjar stressa upp mig och känna att jag måste prestera.

The dark side

Jag har (känns som att jag ofta börjar mina posts med "jag har", men så får det vara, det är ju mig det handlar om ;)) haft väldigt lätt att alltid se det negativ i saker. Det är sällan jag jämför mig med människor som jag anser vara sämre än mig på någonting, utan jag jämför alltid med de som jag anser vara bättre. Jag inser dessutom inte att det bara är min åsikt att de är bättre än mig, utan jag ser det som en sanning (vilket, faktiskt ;)), kan vara två helt skilda saker). Eftersom de är bättre än mig på en (eller flera) saker så är de väl dessutom bättre människor än mig? För inte kan det väl vara så att den som är bättre än mig på en sak kan vara sämre än mig på en annan? För visst är det väl så att man måste sträva efter att vara en så bra människa som möjligt hela tiden? Men nu gled jag bort lite från min tankebana känner jag. Ett exempel på hur jag kan hänga upp mig på negativa saker kan vara att jag efter att ha hört en person säga en kommentar som jag uppfattar negativ så är det den kommentaren jag kommer ihåg. Att den personen har sagt tio positiva kommentarer innan och tjugo efter spelar ingen roll. Det är den där enda, negativa kommentaren som etsar sig fast i mitt minne. Ett annat exempel är att om jag har drabbats av motgång någon gång eller haft otur så känns det som att jag är förföljd av otur, det är bara jag i hela världen som drabbas av elände och det kommer aldrig att bli bättre för mig.

För att försöka jobba bort det här så skrev jag dagbok varje dag under en period i höstas. (Jag har läst boken "Självkänsla nu" och provade på en del tips från den). Jag hade tre rubriker som jag skulle skriva tre saker under varje dag: "Bra" (saker jag jag gjort bra), "Tack" (saker jag är tacksam för) och "Hjälp" (saker som jag behöver hjälp med). När man varje dag får lov att upprepa för sig själv att man faktiskt är bra på saker så slutar man gradvis att jämföra sig själv med andra. När man varje dag får lov att upprepa för sig själv att bra saker faktiskt inträffar så är det lättare att komma över de gånger då mindre bra saker inträffar (man kan alltid läsa i boken och se att bra saker händer rätt ofta).

Konstruktiv feedback

Jag har alltid haft svårt för att ta kritik. Om jag har fått kritik på ett dokument har jag sett det som ett personligt misslyckande att jag inte lyckades skapa det perfekta dokumentet från början. Jag har känt mig angripen på en personnivå, istället för att se det som kritik på det jag har gjort. Jag har helt enkelt blandat ihop den jag är med det jag gör. Jag behöver lära mig både att ta kritik för vad det är, kritik på det jag har gjort och inte kritik mot mig som person och att inte ta kritik så hård. Därför har jag definierat om begreppet kritik. Jag ser det inte som positiv eller negativ kritik längre. Jag ser det som positiv eller konstruktiv feedback. Konstruktiv eftersom den feedback jag har fått ger mig en möjlighet att förbättre det jag har gjort och göra det ännu bättre. Det kan tyckas vara en fånig grej, men jag tycker faktiskt att det har hjälpt mig till att bli mer mottaglig för åsikter om mitt arbete. Jag har lättare att sitta på en granskning och få kommentarer om ett dokument jag har skrivit till exempel.